sascha

Du kallar mig raringen

Du säger att jag är den

Du vill ha

Du kallar mig prins

Den ende som finns är jag

Nyårsaftonen har passerat och 2006 har så sakteliga inletts. Dags att rikta lite eftertanke till det år som gått, eller är det möjligtvis dags att glömma 2005 och endast blicka framåt. Eventuellt ta lärdom av de dåliga upplevelserna och förbättra sina dåliga egenskaper.
Har dock ej lämnat några slags nyårslöften alls detta år eftersom det allt som oftast slutar i min egen besvikelse över mig själv och min dåliga karaktär! Däremot har jag smugit in små avtal med mig själv, så som att dricka mindre alkohol och mer vatten. Ut och promenera så ofta jag kan och inte sova bort mina dagar. För tid att promenera har jag, det handlar endast om att prioritera lite annorlunda. Välja livet framför isoleringen.... Observera att detta inte är de traditionella nyårslöften som de flesta avger, endast en liten överenskommelse med mig själv.

Så 2005 svårt att sammanfatta ett så överväldigande år. Förluster och sorg, kärlek och glädje. Jag startade året med att återvända hem till Jämtland från västkustens pärla, Göteborg. Fick återigen kliva in i mitt gamla rum hos min mor med fotbollstapeter och endast en skjutdörr som avskärmning mot min familj. Intressant att förstå att man blivit vuxen och hur mycket man än älskar sin familj så är det svårt att samsas under samma tak. På något vis degraderas man från sitt vuxna liv till en slags tonåring igen.
Så jag gick från att bo sambo med en man i Göteborg till att bo hos min mamma hemma i Östersund igen. Inget arbete hade jag, försökte få jobb i Norge med att rensa fisk. Jag och Thomas hade en dröm om att tjäna mängder av pengar och sedan fly från vardagen, tristessen och framförallt Sverige. Den drömmen gick dock inte i uppfyllelse, efter några månaders arbetslöshet svalde jag min stolthet och återvände till min gamla arbetsplats där jag hamnade i kundtjänst!

I våras, närmare bestämt i mars, så dog min far. Hans-Olof Olofsson, blott 47 år gammal. Jag glömmer förmodligen aldrig den dagen då min mor satte mig ner i köket och sa att hon måste berätta något tråkigt. På något sätt tog jag för givet att någon hade dött, möjligtvis min farmor eller farfar. Men när hon uttalade orden som fick mig att inse att min pappa dött, så hamnade jag i chock. Ännu ett resultat av min dålig egenskap att alltid skjuta upp saker. Bara ett kort tag innan hade jag lovat mig själv att ta tag i min relation med min far. Min brist på relation till min far. Det visade sig att med min uppskjutningsförmåga så förlorade jag den möjligheten och han kommer aldrig få veta hur jag kände och känner. Jag fick aldrig vara i hans famn och förlåta honom, ge honom sinnesfrid över den frånvarande fader han alltid varit. Han dog ovetande om de känslor jag hade. Helt plötsligt stod jag ensam på denna jord, faderslös och fylld av ånger och tömd på tårar. Varför inte följa de orden jag själv ofta uttalar och leva varje dag som om det vore den sista? Säga vad man känner, hur man mår och hur mycket man uppskattar människor omkring en. För kanske blir det annars för sent. Detta fick jag erfara den hårda vägen och det pågår en ständig kamp inom mig, en kamp för förlåtelse av mig själv. Sorg, ilska, förebråelse, besvikelse och förlorat hopp, en blandning av känslor.

Året var i övrigt även en berg och -dalbana, där jag pendlade mellan toppar och dalar. Fick min efterlängtade lägenhet och kunde inreda som jag ville och vara den jag kände för. Tiden som inneboende hos min mor var över och det var med glädje jag flyttade in i mitt palats. Mitt centrala palats med sjöutsikt och utrymme. Lyckan var fulländad. Just när den stora glädjen över ett eget hem lagt sig kläckte min föredetta ur sig att han var osäker på vad han kände för mig, för oss och vårat liv. Mitt liv var återigen i gungning och min tillfälliga känsla av stabilitet rämnade och orsakade kaos. Midsommar spenderade vi tillsammans uppe i hans stuga utanför Umeå. Det var då årets olycka skedde. Sara tog ett för hastigt steg ut på båten och fastnade med ena foten i ett rep, vilket resulterade i ett våldsamt fall rakt över relingen. Smällen tog i bröstkorgen och jag tappade andan av förklarliga skäl. Min första drastiska tanke var att jag krossat hela bröstkorgen, men efter konsultation med sjukvårdsupplysningen kunde jag läggas i båten. En sådan våldsam smärta har jag aldrig tidigare upplevt, kunde inte andas och inte röra mig. Svimmade så snart jag lyfte huvudet från kudden. Denna obeskrivliga smärta och dödsångest mitt ute i Bottenviken. En oerhört plågsam resa i båten väntade och en ännu värre bilresa hem till Östersund. Jag önskade livet ur mig själv. Anade inte hur nära jag skulle vara att min önskan skulle gå i uppfyllelse. Hamnade så småningom på intensiven på sjukhuset där jag förstod att mitt liv hängt på en skör tråd. Mitt revben hade rispat min lever och tryckt till min lunga. Någon centimeter djupare och jag hade förblödit av inre blödningar! Antar att det är någonting jag ska uträtta på denna jord, som återstår att åtgärdas för min del.

Efter olyckan vaknade min livslust, jag slutade röka, började träna och tog hand om mig själv. Tanken på att ha befunnit sig så nära att vandra vidare gav mig en stark lust att leva och vilja att ta vara på livet. Det enda som gav lite smolk i min glädjebägare var mitt arbete som jag inte trivdes med och som fick mig att känna en viss vanmakt över min egen utveckling som människa.

September kom och medförde en separation ett meddelande om avsked pga arbetsbrist samt en kollaps av mitt tidigare relativt stabila liv ännu en gång. Mitt palats kostade mig mer än vad som rimligt kunde betalas och jag bad min lilla syster att flytta, vilket hon gladeligen gjorde. Mitt i min mentala misär steg hon i min vardag och stöttade mig på bästa sätt. Vad skulle jag vara utan min familj? Hennes närvaro i mitt liv bidrog även till en hel del nya bekanta och berikade mitt liv...  Mitt liv som ensamstående såg ut att arta sig fint. Bortsett från dessa psykiska bataljer mellan mig och min föredetta sambo, klarade jag mig bättre än jag själv hade trott vara möjligt. Klichen "allt du inte dör av, gör dig starkare" fick en ny mening för mig som person.

2005 var året som skulle bli mitt bästa, men istället blev ett väldigt omtumlande år. På gott och ont måste jag motvilligt erkänna. Jag har lärt mig arrangera en begravning samt ta hand om ett skuldsatt dödsbo, att vara försiktig i närheten av båtar. Erfarenheterna har gjort mig rikare och min bekantskapskrets har utökats. Min bästa vän genom alla tider har åter flyttat till Östersund och min far är för alltid borta. Livet handlar om vinster och förluster och kärlek och sorg.

In i mitt liv har en märklig känsla vandrat, en fantastisk person har intågat och tagit mina tankar i besittning. Givit slutet av 2005 ett färgglatt skimmer och spridit glädje. För att sammanfatta året som gått kan jag endast se det i positiv bemärkelse, då jag fått så mycket och förlorat så mycket och det är av det som man vidareutvecklas som människa.

Det nya året ser jag fram emot med tillförsikt med en vetskap om att jag detta år kommer att välja min väg i livet och förhoppningsvis känna vad jag vill få ut av mitt liv och vad jag vill syssla med. Med en nyfunnen vän som berikar min vardag och jagar bort det gråa och trista. 

Årets motto: " Vågar du inget, så vinner du inget" 

Ska ej längre se bakåt och fundera utan blickar framåt, mot ett nytt år och ett rikt liv. 
Tack för all tid ni lagt ner. Vi hörs!