sascha

De gånger det inte känns så glamoröst att vara mamma är då dottern vaknar 05:15 och önskar leka/umgås. Då gnuggar jag mig i ögonen, suckar en aning och hasar i den för stora morgonrocken bort till den helt överlyckliga lilla flickan som bubblar av lycka över att just jag tar upp henne. Hon ramsar "mamamamama" och sträcker sina armar mot mig, när jag fått upp henne i famnen så lutar hon kinden mot min axel och den övertrötta mamman smälter en aning. Lite välling och soffmys senare så känns det inte fullt lika farligt att vara vaken efter 5 timmars sömn längre. Dagen blir lång men börjar väldigt kärleksfullt...

Jag tror att jag har blivit lite knäpp. Såg den nya serien "En unge i minuten" igår, där vi får följa en förlossningsavdelning och dess vardag. Trots att jag ser kvinnorna ha så sjukt ont och verkligen kämpa för att få ut ungen, så längtar jag tills nästa gång jag får föda barn. Jag skulle utan tvekan föda barn imorgon om jag fick. OM någon annan tar hand om barnet första tiden, vill säga...

Sånt tänker jag på en fredag...

Om någon hade sagt till mig för fyra månader sen att jag skulle vilja ha ett barn till så hade jag skrattat personen rakt i ansiktet, men på något finurligt sätt så glömmer människan alla jobbiga stunder och förra helgen när jag fick känna på en gravid mage så var det något i mig som berördes. Min gamla väns härliga, vackra mage var helt otrolig. Jag kände sonen röra på sig därinne och helt plötsligt minns jag bara positiva saker av graviditeten. När jag senare fick se deras förberedda garderob med nytvättade, ihopvikta små bebiskläder så högg det till i livmodern och den första bebistiden kändes som att det var himmelriket (vilket jag inte upplevde då). Otroligt hur den mänskliga hjärnan är funtad.

Har ni sett Liberos senaste reklam med små-små-pytte-nyfödda? Jag smälter och hjärtat slår dubbelslag!

Imorse väcktes jag 05:45, då var inte ett barn till lika lockande...

Jag har ett hett tips till er som sysslar med tortyr. All heder till utdragna tånaglar, hetvatten och avklippta fingrar. Men, mitt tips är att sätta personen i en bil på en mörk norrländsk vinterväg, bredvid sätter ni en gnällig bebis. Inga konstigheter, ren tortyr...

Skulle tro att det är tänder på gång hos unga fröken.

Dagsovningsproblemet är numera löst!

Jag tog ett täcke som jag vek dubbelt och la på golvet i hennes blivande rum, satte igång lite soft musik och la mig med henne där på golvet med en filt. Snart sov hon och jag dansade en ljudlös segerdans för mig själv. Jag är briljant!

Om ni ställer er frågande till mitt svaga bloggintresse numera så kan jag avslöja att jag spenderar större delen av min vakna tid med att jaga Rally-Sally. Hon speedar direkt mot olämpliga platser och ställer sig gärna upp mot allt som det inte går att ställa sig emot, släpper ibland taget och tror att hon kan gå. Alltid så tittar hon mot mig och skrattar helt lycklig, som att hon säger: "Ser du mamma, vad jag kan". Några sekunder senare är hon på väg i rasande fart mot marken och då tystnar skrattet i samma veva, hon tittar förvånande på mig innan hon drar underläppen uppåt, mot näsan och gråter besviket. Två sekunder senare har hon glömt det hela och är på väg mot nästa oövervinneliga mål, överlycklig och åter full av mod. Hon är tuff, inte snack om den saken!

Dessutom har jag träffat en studievägledare och planerat lite kvällsstudier på distans, varför inte satsa på en ljus framtid tänkte jag. Samt att jag undersöker hur fasen vi ska sova ner barnet på dagtid, då vår säng inte längre är aktuell och hennes egen säng på dagtid enbart inspirerar till lek. Hittills har vi lagt oss bredvid henne och hållit om henne i vår säng tills hon somnat, numera är det omöjligt då hon kryper över kuddar och siktar på att ta sig ur vår säng i raketfart. Vi har ingen vagn i lägenheten, då vi bor på tredje våningen utan hiss. Så, hur gör ni?

Allt detta jagande, planderande och tänkande tar tid och jag har helt enkelt prioriterat bort er, kära läsare. Hoppas att ni stannar kvar till mer spännande tider...

Jag läser om hur det ska vara. Jag hör om hur det bör vara. Föräldrar som har vakna barn på natten men beskriver det som att de aaaldrig skulle bli irriterade på barnen, att de aldrig någonsin skulle bli arga och att de bara ääälskar barnet hela tiden och allt är så underbart.

Så kommer våra svåra nätter, när Sally vaknar skrattande och vill leka. När jag lägger ner henne fyratusen gånger och hon drar sig upp och stirrar på oss genom spjälsängen, när jag till slut blir så oerhört irriterad, arg och ibland gråter av vanmakt. När tröttheten blir för mycket och jag känner mig orkeslös och ledsen. När jag funderar på vad jag fan jag gett mig in på. Nätterna är inte min primetime, tålamodet som jag har på dagarna existerar inte nattetid.

Jag undrar om jag någonsin kommer bli som dessa superföräldrar som är så sanslöst lyckliga och tacksamma hela tiden. Om jag leende kommer att flyga upp till Sally, tacka för att jag får vara vaken 3 timmar mitt i natten och lyckligt kliva upp halv sju ändå. Nej, jag är ingen supermorsa och kommer aldrig bli. Stackars unge!

Det är intressant nu när Jonatan ska bli föräldraledig, att människor reagerar på så underliga sätt. När han berättar att han ska börja sin föräldraledighet den 1 mars så frågar flera om han ska vara ledig HELA mars?! Eeeh, ja svarar han då samt tillägger att han nog blir hemma till september. Och människor blir helt fascinerade över hur länge det är. Att jag varit hemma i åtta månader är det ingen som reagerar över!

För övrigt så gillar jag hans upptåg...



Första bilden är från filmen Hangover, den andra från vår spegel här hemma...

Det kommer inte att vara några som helst problem att jag börjar jobba, se bara så roligt de två andra i familjen har tillsammans...

Ibland blir jag så arg på mig själv och mina tankevurpor...

Idag fyller min äldsta och närmaste vän år, 29 för att vara exakt. Vad hände?! När blev vi så gamla... Och detta tänkte vi fira med en middag, vin och lite kalas. Men, så gick Sally (partypooper) och blev förkyld IGEN! Hon snorar, hostar och tycker synd om sig själv. Detta innebär ett rätt hårt jobb för den som tar hand om henne, eller ja, lite mer energi och tid kräver hon i alla fall. Natten som gick var en liten mardröm.

Direkt tänker jag: "Vad synd, då måste jag stanna hemma ikväll och ta hand om dottern. Stackars Jonatan måste få slippa detta, för det är ju bara jag som kan handskas med henne när hon är sjuk." Men hallå, vad hände Sara? När blev Jonatan en mindre ansvarig och kompetent förälder än dig? Med dessa tankar så förminskar jag hans roll som pappa och tror mig själv vara någon jävla expert på barn. Så är ju absolut inte fallet, han är ju OCKSÅ förälder, lika mycket som mig. Det finns inget som jag kan ge som han inte kan... Vi är båda lika mycket nybörjare och samtidigt experter på just Sally.

När jag kom på mig själv att tänka som en dinosaurie så skärpte jag mig och självklart ska jag gå på kalas, Jonatan klarar dottern med briljans, det vet jag.

Alltså, jag tror inte att en människa kan vara mer trött på det här med matningsproblem än jag! Först var det amningen som var rena katastrofen och det är få saker som fått mig att må så dåligt som det. Misslyckad som mamma, ringde i mina öron konstant de första månaderna och ibland får jag flashbacks än idag. Sen kom hennes magproblem, den reflexen som skapar obehag i hennes mage när hon äter. Runt 4 månaders ålder så vände det och ersättningen började fungera klockrent. Sen har vi introducerat maträtt efter maträtt och hon har ätit ALLT! Tills nu. Hemlagad mat duger inte, burkmat inte heller. Turkisk youghurt med bär funkar då rakt inte, precis som gröt. Senaste dagarna så bara gråter hon vid matning, gråter helt hjärtekrossande med tårar, inte ens ersättningen fungerar som den ska. Vad händer? Skickar än en gång ut en efterlysning till er vänliga, kärleksfulla och omtänksamma läsare. Sally är sju månader på söndag, är det någon mat-kris-period? Eller har ni något annat tips? Tack!

Jag skrattar ofta med och åt Sally. När hon gör roliga miner eller när hon gör framsteg. Som igår kväll när vi badade så drog hon sig upp med hjälp av baljans kanter till knästående, jag skrattade av lycka, då hon såg så stor ut och nöjd... Lite senare står jag och lagar mat när hon kryper, på riktigt, två meter och ser helt chockad ut själv. Självklart kunde hon inte upprepa det hela när pappan kom, utan fortsatte sitt kravlande.

Nu på morgonen började jag dagen med att tömma ut en stor mugg kaffe och direkt hör jag henne skratta gott och när jag tittar på henne ler hon med hela ansiktet.

Skrattar bäst som skrattar sist var det ja...

Idag, för ett år sedan så var jag mer kissnödig än jag någonsin varit i hela mitt liv. Idag, för ett år sedan så svor jag ramsor åt Jonatan och joggade bort mot sjukhuset. Idag, för ett år sedan såg vi drottning Silvia IRL. Idag, för ett år sedan så fick vi se Sally på ultraljudet.

Då: En färglös, anonym klump som rörde sig och orsakade känsloöversvämningar

 

Nu: En sprudlande dotter, som skrattar med hela kroppen och ibland pussar mamma på munnen. En varelse som tar sig framåt, äter fast föda och visar ett jäkla humör. Hon orsakar fortfarande känsloöversvämningar dock.

 

Både jag och Jonatan har en lite rolig ovana. När vi matar Sally så gapar vi själva, automatiskt, när hon ska gapa. Det är inget vi tänkt på innan och det ser sjukt roligt ut som åskådare. Det går nämligen inte att stå emot reflexen att själv gapa. Höjden av humor var igår när jag bad att få smaka av Jonatans sallad. Han förbereder genom att plocka ihop det göttaste på gaffeln och för den mot min mun. När jag tar gaffeln i munnen ser jag att han i en halv sekund gapar. Humor på föräldranivå... Hoppas att alla såg honom!

En klok mor (vid namn Kristina) sa en gång till mig att din dotters sömn kommer förändras en miljon gånger under de första åren och jag lyssnade inte. Så dum jag var, att jag inte tog till mig det. Istället har jag varit helt utmattad den senaste tiden av att hon inte somnar/vaknar på nätterna och är pigg/vaknar tidigare på morgonen. Det är ju bara att gilla läget, hon bestämmer! Det verkar vara någon period, då alla jag pratar med som har lika gamla barn har samma problem. Det är bara att bita ihop och försöka att inte gapflabba när dottern ligger tvärs över sängen med fötterna över spjälorna, kastar runt snuttefilten och skrattar så att hennes lilla kropp guppar. Allt detta ser väldigt roligt ut, till och med kl 3 på natten...

Då Sally börjat vakna tidigare och tidigare för nattmatning så bestämde jag mig för att vi skulle börja med välling på kvällen istället för ersättning. Vi blandade enligt tips 100 ml välling med 100 ml ersättning för att hon ska vänja sig vid smaken. De första kvällarna gick detta bra och hon åt lite mer än hälften innan hon var nöjd. Men, de senaste kvällarna så skriker hon hysteriskt så fort jag erbjuder flaskan. Hon får lite vätska i munnen och gråter hjärtskärande, tittar mig anklagande i ögonen och vrider bort huvudet. Som att hon tror att jag försöker förgifta henne eller tömmer avföring i hennes mun. Hur har ni gjort? Hur får man in vällingen i sitt barns liv och mun ?

Sally som sovit så otroligt bra, egentligen sen första natten, har nu kommit in i någon period. De senaste dagarna så vaknar hon, inte är hon ledsen, utan glad. Jollrar, suger på fötterna, pruttar med munnen, snurrar runt i spjälsängen, river ner spjälskyddet, gnager på babyvakten (hoppas den tål lite fukt) och skrattar högt. Det sker flertalet gånger per kväll/natt. Och det går ju inte att trösta en glad bebis! Jag tänkte först att det är separationsångestfasen som började, men då borde hon kanske vara ledsen? Hur som helst är det rätt irriterande, samtidigt som man får försöka låta bli att skratta när hon lyser upp av min uppenbarelse och låtsasskrattar högt som en gammal gubbe: Ha ha HA(tystnad) ha ha HA.