Dag 8 - något jag minns

Väldigt diffust ämne, det finns väl mycket jag minns och mycket jag glömt. Men för att ta fram ett extra fint minne behöver jag inte gå långt tillbaka i tiden. För ett och ett halvt år sedan så fyllde min mamma 50 (ja, det är svårt att tro), och vi barn bjöd henne på en resa till Alanya, Turkiet. Med på resan följde även min Jonatan och alla vi fyra syskon. Det var en helt otroligt lyckad resa, den bästa jag gjort i livet och jag är så tacksam för att jag fått uppleva den. En vecka av skratt, massa öl, bad, sol och kärlek! Vi sjöng karaoke, var på Hamam, åkte vattenrutschbanor i mängder, åt kebab tills vi kreverade, njöt av utsikter och gratulerade både mamma och min yngsta syster på deras födelsedagar. Jag önskar att vi kunde göra om det igen, och det snart...


Tror mig själv vara någon jävla expert på barn

Ibland blir jag så arg på mig själv och mina tankevurpor...

Idag fyller min äldsta och närmaste vän år, 29 för att vara exakt. Vad hände?! När blev vi så gamla... Och detta tänkte vi fira med en middag, vin och lite kalas. Men, så gick Sally (partypooper) och blev förkyld IGEN! Hon snorar, hostar och tycker synd om sig själv. Detta innebär ett rätt hårt jobb för den som tar hand om henne, eller ja, lite mer energi och tid kräver hon i alla fall. Natten som gick var en liten mardröm.

Direkt tänker jag: "Vad synd, då måste jag stanna hemma ikväll och ta hand om dottern. Stackars Jonatan måste få slippa detta, för det är ju bara jag som kan handskas med henne när hon är sjuk." Men hallå, vad hände Sara? När blev Jonatan en mindre ansvarig och kompetent förälder än dig? Med dessa tankar så förminskar jag hans roll som pappa och tror mig själv vara någon jävla expert på barn. Så är ju absolut inte fallet, han är ju OCKSÅ förälder, lika mycket som mig. Det finns inget som jag kan ge som han inte kan... Vi är båda lika mycket nybörjare och samtidigt experter på just Sally.

När jag kom på mig själv att tänka som en dinosaurie så skärpte jag mig och självklart ska jag gå på kalas, Jonatan klarar dottern med briljans, det vet jag.

Dag 7 - min bästa kyss

En kyss är för mig det mest känsloladdade och kärleksfulla jag kan uppleva, men det kan även vara en nära-döden-upplevelse som du önskar radera från ditt minne och ta bort från lördagsnattens dis. Men det är inte äckelkyssar som jag ska recensera, inte de kyssar som får dig att vilja tvätta munnen med tvål och duscha i två timmar. Utan den BÄSTA kyssen, inte lite tyngd i de orden!

När jag träffade Jonatan så sa vi båda att vi inte gillade att kyssas, kanske var det för att vi båda hade mest erfarit den sämre kategorin kyssar innan. Men rätt snart när vi trevande lärde känna varandra så kom jag att älska att kyssa honom och han upptäckte också det fina med kyssar i samma veva. Kyssarna fick hela kroppen att vibrera och min själ att sjunga "Halleluja" i falsett. Det var helt enkelt jädrigt mycket kärlek, redan från början. Så småningom insåg jag att jag älskade den killen som jag från början tänkt ha som lite myskompis, men att tala om det för honom var en helt annan femma. Han sa ingenting till mig heller, så jag var lite osäker på hur vår framtid skulle se ut.

En dag, efter att jag spenderat helgen i Norge hos mina systrar och kom hem sent på vad som var min födelsedag, så stod han i hallen i den lägenhet jag bodde i. Han tog mig i famnen först, drog sig tillbaka och såg mig rakt i ögonen när han mjukt sa: 'Jag älskar dig!'. Mina tårar rann av vad som enbart kan vara lycka och vi kysstes. Det är vad jag kan minnas en av de bästa kyssar vi delat. En av de bästa, då det finns mängder av sådana bra kyssar i vår historia och fortfarande kommer bli flera i vårt framtida liv tillsammans...

Att människor inte loggat ut från facebook

Ibland är det rätt uppenbart att människor inte loggat ut från facebook...


Men nu läste jag att Kissie

Alltså, jag läser varken modebloggar eller blondinbloggar, får inte ut så mycket av det. Men nu läste jag att Kissie (Sveriges största blogg?) äter barnmat som bantningskur... Då var jag bara tvungen att kolla in hennes alster. Läser då att hon äter en halv barnmatsburk till lunch!! Sallt äter nästan en hel. Undrar när Sally går om henne i vikt?! Intelligensen verkar redan vara över Kissies nivå... Stackars förvirrade bloggflicka!

En Gilla-knapp

Men hörrni, nu har jag tack vare lite hjälp från Anouk lagt till en Gilla-knapp. Så kan ni som inte vill skriva en kommentar ändå visa lite uppskattning...

Skickar än en gång ut en efterlysning till er vänliga

Alltså, jag tror inte att en människa kan vara mer trött på det här med matningsproblem än jag! Först var det amningen som var rena katastrofen och det är få saker som fått mig att må så dåligt som det. Misslyckad som mamma, ringde i mina öron konstant de första månaderna och ibland får jag flashbacks än idag. Sen kom hennes magproblem, den reflexen som skapar obehag i hennes mage när hon äter. Runt 4 månaders ålder så vände det och ersättningen började fungera klockrent. Sen har vi introducerat maträtt efter maträtt och hon har ätit ALLT! Tills nu. Hemlagad mat duger inte, burkmat inte heller. Turkisk youghurt med bär funkar då rakt inte, precis som gröt. Senaste dagarna så bara gråter hon vid matning, gråter helt hjärtekrossande med tårar, inte ens ersättningen fungerar som den ska. Vad händer? Skickar än en gång ut en efterlysning till er vänliga, kärleksfulla och omtänksamma läsare. Sally är sju månader på söndag, är det någon mat-kris-period? Eller har ni något annat tips? Tack!

Dag 6 - i min handväska

100media_imag051 (MMS)

I min handväska finns det pappersservetter (för låtsas-snusning), tamponger, billig läppglans, ett kvitto, ett skohorn, en låtsasfemma för kundvagn, en tom iprenförpackning, program för Öppna förskolan och spåren efter en rödlök. Inget upphetsande, då jag sällan använder handväskan numera. Skötväskan däremot, innehåller ALLT!


Dag 5 - 10 saker folk inte vet om mig

Om ni visste hur mycket jag funderat över denna, omöjligt kändes det som utan att dra upp gamla ligg och tillhörande historier... Men, here we go!

Jag...

  1. sover med en bit papperservett under läppen, trots att det är 1,5 år sedan jag slutade snusa.
  2. åkte som 18-åring till Ibiza och där gjorde jag... rastaflätor. Förutom när mamma klippte mig när jag var liten så är det den fulaste hårstilen jag haft.
  3. har en fobi för obehandlat trä. Jag kan inte ta i det, kan inte se det och kan inte ens tänka på det utan att få kväljningar.
  4. är så oerhört kräsen på mat. Äter inte kinamat, thaimat eller indiskt. Gillar inte smaken av kyckling, gris eller fisk.
  5. har svår allergi mot stavningsfel och särskrivningar, samt en liten överkänslighet mot latex.
  6. avskyr "skrik-tv". Amerikanskt dravel där publiken skriker av någon anledning (lycka, upphetsning, på kommando?). Detta inkluderar TV4s produktioner, Idol och Let's Dance. Värst i denna kategori är "Extreme Home Makeover".
  7. är 3% invalid. Efter en bilkrasch när jag var 17 så har jag en whiplash-skada i nacken. 97 % ok ändå!
  8. har extremt kort tunga. Fick inte pierca den när jag var 20 pga detta. Idag gör det mindre...
  9. är smörgåsperfektionist. Om Jonatan gör en smörgås till mig, där det är en millimeter utan pålägg så kan jag kliva ur soffan, gå in i köket, plocka fram allt ur kylen och göra om och rätt.
  10. är skogsägare.

Livet - när det är som bäst

Livet - när det är som bäst

Fotograf: Pappa Jonatan


Skrattar bäst som skrattar sist

Jag skrattar ofta med och åt Sally. När hon gör roliga miner eller när hon gör framsteg. Som igår kväll när vi badade så drog hon sig upp med hjälp av baljans kanter till knästående, jag skrattade av lycka, då hon såg så stor ut och nöjd... Lite senare står jag och lagar mat när hon kryper, på riktigt, två meter och ser helt chockad ut själv. Självklart kunde hon inte upprepa det hela när pappan kom, utan fortsatte sitt kravlande.

Nu på morgonen började jag dagen med att tömma ut en stor mugg kaffe och direkt hör jag henne skratta gott och när jag tittar på henne ler hon med hela ansiktet.

Skrattar bäst som skrattar sist var det ja...

Dag 4 - något jag ångrar

Jag tror att alla människor ångrar något i livet, även de som säger "Jag ångrar INGENTING"... Och visst finns det val i livet jag gjort som varit mindre genomtänkta, som lett till problem i efterhand. Men, det är även de valen som gjort mig till den jag är idag. Så fel killar, fyllor, icke genomförda saker är en del av mig och den jag blivit!

Det finns dock något som alltid ligger och gnager i mitt bakhuvud, speciellt nu när Sally är en del av mitt liv. Och det är att jag aldrig pratade, på riktigt, med min far. Att jag aldrig tog upp det som var problematiken, att jag aldrig vågade möta det monster som separerat oss, alkoholisten. Trots att många gav mig rådet, prata med honom, så hann jag aldrig ta tag i det! Han dog utan att vi gått in på djupet, innan vi hunnit reda ut problem som vi hade, innan vi ens lärt känna varandra på riktigt.

Vi träffades ett halvår innan han dog, då han kom för sent till mötet och var aspackad. Minns det som igår när han snubblade på asfaltskanten, sluddrade sig igenom ett ytligt samtal och ramlade av stolen på fiket. Minns min skam, min förtvivlan, min sorg, mitt hat och förhoppningen om att alla som såg oss skulle tro att jag var en kontaktperson eller personlig assistent till den pinsamt berusade, äckliga mannen. Efter det så hördes vi inte, jag fick besked om hans död och jag ångrade så mycket. Ångrade att jag inte tog tag i honom och bad honom träffa mig vid en annan tidpunkt, så att vi kunnat prata och jag hade sluppit klumpen i magen som bor i mig än idag. Ibland dyker det upp tankar på att JAG kanske kunnat förändra någonting, kanske kunnat göra att hans liv blev längre. Men innerst inne vet jag att alkoholisten i honom vann, jag skulle aldrig kunnat nå det onda och det onda skulle aldrig ha lyssnat. Jag önskar dock att jag hade vågat prata!

Det är det enda jag verkligen ångrar i mitt liv...

Det gäller att hålla ögonen öppna

Det gäller att hålla ögonen öppna hela tiden...


De ska minsann sitta och pilla på en docka resten av livet...

Ibland kliar jag mig själv i huvudet när jag klär på dottern, då hennes kläder från Polarn och Pyret i storlek 68 är lagom och ibland till och med stora, på samma gång som de "flickiga" kläderna från andra kedjor i 68 är aningen små. Nu har jag slutat klia mig i huvudet och insett fakta, att "flick"kläderna görs mindre för att flickor tydligen är olika pojkar redan i 6månadersåldern. Trots att storleken är lika med längden på barnet, så ska de tydligen särkiljas redan här. Flickor behöver tydligen inte lika mycket rörelsefrihet, för det är ju flickor och de ska minsann sitta och pilla på en docka resten av livet...

Lady Dahmer levererar som vanligt och skriver om detta fenomen
här...


Dag 3 - mina syskon

Vi är fyra stycken i syskonskaran, jag är äldst. Under mig kommer två systrar och slutligen en bror...

Detta är något jag skulle kunna skriva om i timmar, det är det käraste jag har, de jag älskar mest och även de jag blir mest osams med (bortsett från sambo då). Jag skulle kunna skriva om alla gånger vi slagit varandra, jagat varandra, retat varandra och skyllt på varandra. Om när jag klädde av mig naken för den ena systern och låtsades föreställa en ande, eller när den andra systern jagade mig med en pinne och ville döda mig. Eller när brorsan slog hål på huvudet efter att ha lekt med sin 10 år äldre syster, när min ena syster hittade mig halvt livlös efter att ha somnat i badkaret för tionde gången. Eller alla de miljontals gånger som jag retat mina syskon till tårar och när jag misslyckats i min roll som den starka storasystern, de gånger mina syskon tagit hand om mig.

Jag skulle även kunna skriva om vår resa till Alanya förra sommaren, när vi alla syskon gick upp och sjöng karaoke för mamma. Eller när vi syskon var ute och firade min brors artonårsdag med champagne, när vi spenderar kvällar efter kvällar med att umgås och spela spel.

Som ni märker, det finns ett hav av tillfällen att skriva om, just för att vi har varit med varandra i hela vårt liv. Just för att vi kommer från samma ställe, vi delar en evighet och för alltid är vi sammanlänkade av blod och kärlek. Mina syskon är inte bara mina syskon, de är mina bästa vänner och jag är tacksam nästan varje dag över att vi har varandra. Att de alltid finns där för mig, i vått och torrt, medgång och motgång. Det mest värdefulla är den kärlek de dessutom visar för Sally och att de får vara med och dela hennes första år betyder ALLT!

Dessa tre är kärlek för mig! De är gemenskap, lycka, värme och FAMILJ! Jag är så tacksam över vad vi har tillsammans, som ingen kan ta ifrån oss. Det är äkta, det är för alltid!

 

Någon gång i livet vill jag göra som min syster. Hon tatuerade in syskonens namn...

 

 

 




Idag skiner solen. På med glajjerna!

100media_imag051 (MMS)

Idag skiner solen. På med glajjerna!


Ibland, väldigt sällan, känns livet som en trissreklam

Ibland, väldigt sällan, känns livet som en trissreklam. Som idag när jag tröttsamt klev upp på vågen och jag nått ett av de viktigaste delmålen i mitt viktkrig. Hastigt sprang jag in i köket och körde naken segerdans för sambo och dotter som båda skrattade. Jag skrattar också, men mest är jag sjukt nöjd. Att dessa hekton kan betyda så mycket...

Plötsligt händer det!

Strumporna är roligast att dra av..

Strumporna är roligast att dra av...

Fotograf: Pappa Jonatan


Dag 2 - därför bloggar jag

När jag startade upp bloggen för drygt fem år sedan var det helt för min egen skull, för att jag skulle få ur mig lite tankar, vädra mitt inre. De få läsare jag hade var vänner och det var många sena nätter som jag skrev poetiska saker om ensamhet och kärlek.

Idag bloggar jag fortfarande mest för min egen skull, för att det är ett oslagbart sätt att dokumentera vardagen och funderingar. Hur skulle jag annars komma ihåg allt och när det hände? En annan anledning är vänner och släkt som inte bor här och inte kan följa Sally och hennes framsteg i verkliga livet, samt de som fortfarande undrar hur jag tänker. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag är helt lyrisk när bloggen har läsarrekord, gång efter gång. Och jag fullkomligt ÄLSKAR när ni kommenterar. Det är en beroendeframkallande känsla och jag har svårt att se att jag någonsin slutar blogga!

Skit i romantiken, satsa på barnsligheter

Som så många andra har jag sett Solsidan ikväll och jag förvånas så oerhört över hur mycket jag känner igen mig i "Anna", skrattar lite skamset när jag hör deras resonemang om vem som ska göra vad och ryser lite inombords av igenkännande gällande sexlivet. Från och med imorgon är det jag som återgår till att vara kåt, glad och tacksam! (Citat från Ogifta par, när Peter Dalles karaktär föreslår hur frugan borde vara)

Kvällen har efter det som vanligt bestått av att jag suttit vid datorn, läst bloggar, uppdaterat Facebook fyratusen gånger och googlat på saker jag funderat på under dagen. Vad fasen var vi innan Google?! Då kanske ni undrar vad den manliga delen av hushållet gjorde under tiden?
Ett tag satt han på golvet i datorrummet med elvispen i högsta hugg, lite senare sprang han omkring med blåa läppar, blå tunga och en stor blå fläck på sitt vita whitetrash-linne. Han försöker göra glass! Jag tror att han lyckades trycka ner kakor, bär, choklad och vaniljvisp innan han log belåtet för sig själv och makade plats i frysen. Nu är vi båda som små barn. Han springer runt och är helt uppspelt, har förmodligen ställt klockan för att han ska "vända på smeten", allt enligt Google. Och jag sitter och slickar skålar... Skit i romantiken, satsa på barnsligheter. Det funkar här i alla fall. Ikväll somnar jag nöjd!


Tror att någon missat att det är en trotto...

100media_imag050 (MMS)

Tror att någon missat att det är en trottoar här...


Dag 1 - vem är jag

För drygt 28 år sedan föddes ett litet flickebarn ute på den jämtländska landsbygden som fick namnet Sara. Hon växte sedan upp i en by som inget vet namnet på, tillsammans med sin mor, en styvfar och tre yngre syskon. En liten flicka som älskade att läsa, helst kröp in i ett hörn där ingen såg henne så att hon kunde läsa ifred, matade sig igenom alla böcker som den lilla centralorten hade att erbjuda. Utifrån sett kunde en likhet mellan henne och tjuren Ferdinand vara slående. Och så kan det ibland tyckas än idag.
Den flickan är jag!

Jag älskar min familj, är den mest familjekära jag känner och blir mer och mer tacksam för var dag som går, att jag får ha dem så nära. När jag inte sitter under en korkek och luktar på blommorna så umgås jag gärna med andra människor under olika former; en fika, utekväll på krogen, middag eller pyjamasparty. Ligger ofta steget före och planerar det mesta, ett kontrollbehov som delvis håller på att arbetas bort. Lugn eller lat, använd vilket ord ni vill, men båda fötterna på jorden har jag. Jag gillar inte ordet snäll, men skulle nog ändå beskriva mig själv så och anser mig vara en bra vän som ställer upp med en tröstande axel, ett lyssnande öra och några ord på vägen. Idag, när jag hittat mig själv lite mera, så är jag ärlig och trofast, kan stå för mina åsikter utan att göra avkall. Tyvärr är jag inte särskilt kreativ och har ingen känsla för inredning eller dylikt, vilket kan ses på de ännu tomma väggarna (efter ett ÅR i lägenheten). Är rätt less på ytlighet, köper sällan kläder, mår ofta dåligt över min vikt, mår ofta bra med mig själv och drömmer om ett samhälle där människor har samma möjligheter.

Skulle säga att jag är rätt varm, även om jag ibland hatar saker och människor så att det gör ont. Lojal men ibland ångestfylld, förvirrad men ändå rätt klar över mig själv, humoristisk men jävligt tråkig, älskar god mat men hatar att laga den. Har en underlig fobi för obehandlat trä, älskar korsord, tycker att ingen människa ska bli dömd men dömer ibland själv ändå. Försöker just nu hitta min roll som flickvän och sambo igen efter att ha ramlat ner i mammaträsket och drömmer om någon slags karriär.

Att sammanfatta mig själv kortfattat är svårt och jag kan ha missat något väsentligt, men ni som känner mig vet ju och ni som inte känner mig är kanske inte så intresserade.

Jag kör en sån där lista, som alla andra

Jo, jag har bestämt mig. Jag kör en sån där lista, som alla andra. Tycker ni att det är tråkigt så hoppa över inläggen, men ge inte upp hoppet, för sen kommer jag förmodligen få mer inspiration till övriga inlägg.
Efter lite surfande så hittade jag denna, som jag kommer att följa...

Dag 1 - vem är jag

Dag 2 - därför bloggar jag

Dag 3 - mina syskon

Dag 4 - något jag ångrar

Dag 5 - 10 saker folk inte vet om mig

Dag 6 - i min handväska

Dag 7 - min bästa kyss

Dag 8 - något jag minns

Dag 9 - ett förhållande jag mins

Dag 10 - mitt favoritband/artist

Dag 11 - när jag var liten

Dag 12 - en resa jag har gjort

Dag 13 - någon jag saknar

Dag 14 - de snyggaste killarna jag vet

Dag 15 - en vän från förr

Dag 16 - ett minne som gör ont

Dag 17 - mina framtidsdrömmar

Dag 18 - en vän idag

Dag 19 - ett minnen som gör mig glad

Dag 20 - min första kärlek

Dag 21 - en dålig egenska jag har

Dag 22 - en låt som väcker känslor

Dag 23 - min bästa killkompis

Dag 24 - en dag jag inte kommer att glömma

Dag 25 - en hälsning till dem som vill ta åt sig

Dag 26 - bloggar jag tipsar om

Dag 27 - frågestund, om ni känner att ni missat något


Detta låg i kaffeburken. Undrar vad man sk...

100media_imag050 (MMS)

Detta låg i kaffeburken. Undrar vad man ska shoppa?


En-om-dagen-inläggen

Ni vana bloggläsare har säkert märkt den stora trenden just nu: En-om-dagen-inläggen. Det finns en del olika sådana listor och jag undrar nu vilken som ni vill att jag ska skriva? Vad tycker ni? Vad vill ni läsa om?

För övrigt lördagkväll och jag sitter ensam vid datorn, tragik med andra ord!

Sally far numera fram som en virvelvind

Sally far numera fram som en virvelvind. De senaste dagarna har farten ökat och ikväll var det rekord. Det går inte lämna henne ensam många sekunder. Hej barnsäkra hemmet! Idag har hon siktat in sig på toaborste, Playstation och diskmaskin... Och värre lär det bli!


Nog för att jag också stör mig på lata hun...

100media_imag050 (MMS)

Nog för att jag också stör mig på lata hundägare som skiter i skiten, men mina grannar är lite väl ambitiösa i sin demonstration. De märker upp hundbajset med små flaggor. Gulligt!


"Do you have any documation?"

Är det verkligen bara jag som reagerat över TV4:s trailer för programmet 'Spårlöst'? Ulrika, som vi först såg i MTV, sitter med en adopterad snubbe och ser allvarlig ut när hon frågar någon som inte syns: "Do you have any documation?" Documation, vad är det? Det skulle vara mer solklart om hon frågade efter documentation? Kanske har jag missat något, att i dagens samhälle så hoppar vi över stavelser i ord, som vi förkortar Be right back med BRB eller In real life med IRL. Är det så att TV4 missat detta feluttal och naivt använder det i sin trailer? Eller tycker de att det var så fint uttallat att de vill starta en ny trend?

Jag är allergisk mot sånt där och det kliar!

För ett år sedan så var jag mer kissnödig

Idag, för ett år sedan så var jag mer kissnödig än jag någonsin varit i hela mitt liv. Idag, för ett år sedan så svor jag ramsor åt Jonatan och joggade bort mot sjukhuset. Idag, för ett år sedan såg vi drottning Silvia IRL. Idag, för ett år sedan så fick vi se Sally på ultraljudet.

Då: En färglös, anonym klump som rörde sig och orsakade känsloöversvämningar

 

Nu: En sprudlande dotter, som skrattar med hela kroppen och ibland pussar mamma på munnen. En varelse som tar sig framåt, äter fast föda och visar ett jäkla humör. Hon orsakar fortfarande känsloöversvämningar dock.

 


Det går nämligen inte att stå emot reflexen att själv gapa

Både jag och Jonatan har en lite rolig ovana. När vi matar Sally så gapar vi själva, automatiskt, när hon ska gapa. Det är inget vi tänkt på innan och det ser sjukt roligt ut som åskådare. Det går nämligen inte att stå emot reflexen att själv gapa. Höjden av humor var igår när jag bad att få smaka av Jonatans sallad. Han förbereder genom att plocka ihop det göttaste på gaffeln och för den mot min mun. När jag tar gaffeln i munnen ser jag att han i en halv sekund gapar. Humor på föräldranivå... Hoppas att alla såg honom!

Faktum är att vi Östersundare druckit avföring

För två månader sedan så kom larmet: Drick inte vattnet från kranen, det innehåller parasiter. Det kändes overkligt och var snabbt ett samtalsämne som alla befattade sig med, vissa tyckte det var överdrivet och drack vattnet ändå medan andra inte ens drack kokat vatten. Här påbörjades den stora kokperioden och från den dagen står det nästan alltid en kokande kastrull på spisen. För vår del spelar det ingen roll, då elen ingår i hyran men för många blir detta en extra kostnad och många är upprörda över hur det har hanterats. För några veckor sedan installerades ett UV-filter som skulle ta kål på parasiterna och ledningarna började spolas i jakten på att än en gång kunna dricka kranvattnet. Idag läser jag i lokaltidningen att de TROR att UV-filtret tar bort parasitens förmåga att föröka sig. Jag tror inte vi ser slutet på detta ännu.

Faktum är att vi Östersundare druckit avföring som orenat runnit ut i vårt dricksvatten, faktum är även att vi har ett gäng äckliga små odjur som bosatt sig i våra tarmar. En del har haft fruktansvärda problem med toalettbesök och dylikt, många av oss även återkommande problem trots att vi inte dricker förorenat vatten ännu. Hur länge vi måste koka vattnet är osäkert och kanske blir det enormt långdraget. Här kokar vi som sagt numera på rutin och det tar emot när man besöker människor ute på landet, när man ska dricka direkt ur kranen. Det känns fel, helt enkelt. Framtiden får utvisa när eller om vi någonsin blir av med parasiten, den ökända Cryptosporidium (aka Crypto)...

Eller vill ni ens ha mig?

Ibland förstår jag inte hur ni orkar läsa denna blogg, som är så periodvis aptråkig att jag är rädd att folk ska dö av tristess. Det märks dock på besökarantalet som snabbt sjunker i samma takt som min inspiration. Jag funderar om jag ska orka skriva något spektakulärt, något som upprör och berör eller om jag ska beskriva en ännu mer aptråkig vardag som är synnerligen händelselös? Nej, jag tror inte någon vill veta hur många koppar kaffe jag druckit innan klockan 11, det är inte roligt i längden att läsa om hur dottern sovit eller inte sovit. Ingen är heller intresserad av att läsa hur Jonatan skrattar så att han skriker i vardagsrummet när han sträckspanar på gamla avsnitt av "Top Gear" eller svär långa ramsor med könsord när hans bil inte kom först i mål, så att han fick vinna en skitfräsch ny bil (Gran Turismo). Att min mage inte funkar korrekt efter parasiten är ointressant fakta, samt att jag är rastlös men ändå trött och lat, vilket innebär att diskmaskinen är ren, full och inte verkar plocka ur sig själv.

Jag skulle kunna berätta om gårdagen när jag gick till affären, plockade en full varukorg, lade upp allt på bandet och sedan upptäckte att plånboken inte är nertryckt i min ficka utan ligger i skötväskan, på ett dammigt golv i hemmets vrå. Sen skulle jag beskriva hur jag joggade hem, tog en kisspaus med skorna på och sen hastade åter till affären för att lösa ut mina varor som den snälla damen packat ner åt mig. Eller så skulle jag kunna beskriva hur mycket jag vill ha ett hus, ett skjul eller vad som helst som inte är tre trappor upp.

Men nej, jag gör det inte, jag har helt enkelt inget spännande liv... Vad ska jag skriva om? Hur vill ni ha mig? Eller vill ni ens ha mig?

Så här snygg är Sally i sin pappas mössa...

download_img_562 (MMS)

Så här snygg är Sally i sin pappas mössa...


Idag, roadtrip med familjen efter att ha k...

100media_imag050 (MMS)

Idag, roadtrip med familjen efter att ha köpt nytt bilbatteri för 1150 kronor. Kul är att en lampa stått på i några dagar. Vår vän missade tydligen att detta drar batteri...


Hon är pigg, social, glad och väger

Idag startade inte bilen igen, batteriet är dött och jag blev galen i några sekunder innan vi joggade efter vagnen och halvsprang mot bussen. Precis i tid hann vi till BVC, trots att vi tokimproviserade med bussen. Sally ser bra ut, tycker BVC-tanten. Hon är pigg, social, glad och väger numera 7705 gr till sina 69 cm. Ser bra ut, sa BVC-tanten igen innan hon kollade krypstatus och sa att Sally nog snart kryper helt. Bussen även på vägen hem och nu sitter jag här vid datorn, Sally ligger på golvet och skriker på en plasttraktor i falsett. Det var dagens bokning som passerade, nu blir det till att fördriva tiden tills vi ska sova igen...

OM Jonatan och jag inte slår ihjäl varann

Idag kom jag på en sak, som förmodligen är rätt omöjlig, MEN...

OM Jonatan och jag inte slår ihjäl varann under detta första småbarnsår
OM Jonatan nu gör slag i saken och friar till mig
OM vi är lite driftiga och planerar ett bröllop
OM någon släkting/vän/bekant då är miljonär
OM denne miljonär vill ge mig en fin gåva

DÅ kommer Tommy Körberg och sjunger 'En fattig bonddräng' och jag gråter ihjäl mig...

Tommy Körberg – Fattig bonddräng - Live

Tillägg: Han får klämma i med 'Stad i ljus' också... Helt ok!

Jag hörde suckarna av smärta genom alla väggar här hemma

Får någon månad sen kom den, som en objuden gäst trängde den in i vårt liv. Försökte att ignorera gästen, kanske skulle den förstå och gå sin väg, men gästen förstod inte bättre utan stannade och började så sakteliga skapa motsättningar mellan mig och Jonatan. Den gästen är även känd som tandvärken!

Jonatan har som många av oss andra fått visdomständer (inte för att jag vet om visdomen kommer med dem?) och precis som många andra så ställer dessa gaddar av dålig kvalitet till besvär. Hos oss så pass mycket besvär att jag krävde att han skulle bo någon annanstans ett tag. Ibland har värken varit borta i flera dagar och jag har just kunnat slappna av, när den anfaller igen och skapar kaos. På slutet var den närvarande varje dag och jag hörde suckarna av smärta genom alla väggar här hemma. Jag såg när han gungade av smärta, med klagande ljud och ihopvridet ansikte och tänkte på vilken tur det är att det är jag som är barnaföderska i detta hem. Hela hemmet upptogs av tandvärken och smärtan, inflammationen som blev. Jag hatade den! Orkade inte se den! Leva med den!

I veckan så avlägsnades visdomstanden (visdomen stannar kvar, hoppas jag) och hittills har jag kunnat slappna av bara en aning. Vi verkar ha blivit av med den objudna gästen. Men, jag har alltid ett öga och öra öppet, för när som helst kan den smyga sig in i våra liv och ta över allt igen. Och då är det både Jonatan och tandvärken som skickas till tandläkaren, direkt denna gång...

Det är bara att bita ihop och försöka att inte gapflabba

En klok mor (vid namn Kristina) sa en gång till mig att din dotters sömn kommer förändras en miljon gånger under de första åren och jag lyssnade inte. Så dum jag var, att jag inte tog till mig det. Istället har jag varit helt utmattad den senaste tiden av att hon inte somnar/vaknar på nätterna och är pigg/vaknar tidigare på morgonen. Det är ju bara att gilla läget, hon bestämmer! Det verkar vara någon period, då alla jag pratar med som har lika gamla barn har samma problem. Det är bara att bita ihop och försöka att inte gapflabba när dottern ligger tvärs över sängen med fötterna över spjälorna, kastar runt snuttefilten och skrattar så att hennes lilla kropp guppar. Allt detta ser väldigt roligt ut, till och med kl 3 på natten...

Mad men är min nya serie

Imorgon åker jag bort, för första gången sover jag borta sedan vi blev tre stycken här hemma. Jag följer med några vänner, besöker en annan vän som bjuder på mat och sen dricker vi vin och pratar om livet. Längtar en hel del, känns som semester! Är dock lite orolig för Sally och pappan, då pappan imorse sov igenom en timmes högljutt "pratande" av unga fröken. Men, det kommer gå kanon, förväntar mig att han lärt henne säga mamma under detta dygn jag är borta...

Förresten nr 1.

Blev idag inbjuden på Facebook att gå med i en grupp som hette något liknande "Alla vi som älskar Melodifestivalen". Alltså meningslös Facebookgrupp OCH Melodifestival. Känns inte som att den personen känner mig så väl?!

Förresten nr 2.

I'm hooked... Mad men är min nya serie. Jag älskar så mycket när jag fastnar och nu vill jag bara att Jonatan ska komma hem så vi kan se ett avsnitt till...


Döm inte en människa förrän du gått en mil i hennes skor

Vissa människor jag träffat under mitt liv har en rätt icke-ödmjuk inställning till andra människors mående och då speciellt psykiskt illamående. En del tror att det bara är en viss sorts människor som drabbas av depressioner, ångest, psykisk sjukdom och att det är människor som "känner efter för mycket". Detta kunde inte vara mer fel, för om vi tittar omkring oss så är det människor från alla möjliga bakgrunder, med alla möjliga sorters liv och problem, det är du och jag...

När jag gick sista året på gymnasiet så bodde jag tillsammans med min dåvarande pojkvän, vi hade ett rätt okomplicerat liv (idag känns det löjlig enkelt till och med). Trots detta okomplicerade liv och minimala problem så började jag känna mig nedstämd. Då jag ansågs av många vara en lättsam tjej, nära till skratt och lite sprallig så höll jag käften om det. Det mörka inombords fick vara ifred och gro, växa sig större till något som jag till slut inte kunde kontrollera. Jag började stanna hemma från skolan, sov i dygn och svarade inte i telefonen. Drog mig undan i ett skal, där endast två personer såg mig, min sambo och min mamma. Jag låg där ensam, tänkte inte så mycket, orkade ingenting och tänkte att om jag orkat hade jag fasen avslutat det hela. Då, tog min mamma och min sambo tag i det hela och skjutsade mig på psykakuten. Där fick jag träffa en läkare som tog mig på allvar och skrev ut mediciner, ja ni läste rätt, jag fick antidepressiva (det många felaktigt kallar lyckopiller). I någon vecka blev det sämre och jag grät tills det inte fanns tårar kvar, det kröp i min kropp av ångest och jag orkade ingenting. Tills en dag, då jag helt plötsligt hörde fågelsång och insåg att jag inte hört det genom mitt mörker tidigare. Jag fick en gnutta hopp och kombinerat med samtal hos en psykolog så klev jag så småningom ur min depression och jobbade mig ur allt det tunga. Efter några månader var dalarna inte lika djupa och jag kände glädje ibland, jag svor till mig själv att aldrig någonsin hamna där igen.

Tills, jag var 21 år gammal och hade glömt det svåra, bodde i Göteborg och inte ens märkte när jag sjönk igen. Succesivt började jag tappa glädjen, jag isolerade mig, sov på dagarna och var vaken på nätterna. Panikångesten hade även tagit ett grepp om mig, jag fick attacker på bussar, i köer, ja där andra människor fanns. En dag hittade min dåvarande sambo mig på toaletten, där jag suttit i flera timmar utan att riktigt veta vart jag var. Min dåvarande chef ringde för att höra hur jag mådde och efter att jag motvilligt erkänt en smula så ringde hon taxi, tvingade mig på psykakuten. Denna gång var jag motvillig till tabletter, men tänkte skit samma, tog dem och orkade inte protestera. Även denna gång fick jag hjälp genom samtal och medicin, vilket förmodligen räddade mitt liv. När jag en dag vågade åka buss några hållplatser så kände jag styrkan inom mig och en ödmjuk inställning till andra människors öden. Jag vet hur det känns att vara så djupt deprimerad, att inte orka något, att inte se någon glädje utan bara vilja försvinna och slippa tyngden i hjärtat. Jag svor aldrig mera att aldrig hamna där, jag kände dock en rädsla för att behöva sjunka igen och tappa fotfästet.

Vid 25 års ålder så började jag läsa till Behandlingspedagog, för att kunna hjälpa andra var min första tanke. I slutändan kan jag säga att jag hjälpte mig själv. För där kunde jag öppna mig totalt, få ut alla blockeringar som fått fäste i mitt inre, vädra min själ. Jag lärde mig att känna igen tankar, stoppa dem och vända på dem. Vissa kallar det KBT (kognitiv beteendeterapi), jag kallar det min räddning. Med dessa nya verktyg och en lättare själ, så har jag lärt mig respektera mig själv och idag känner jag mig helt annorlunda. Jag är inte rädd för att sjunka igen, de dalar jag har är ibland tunga men jag hittar vägen upp och jag trivs med mig själv på ett annat sätt.

Vad ville jag säga med det här? Jo, jag ville säga att alla kan drabbas av depressioner och det finns vägar ur det. Helt enkelt, det finns hopp! Jag vill förmedla en ödmjukhet mot andra människor, en förståelse och ett meddelande om att bakom alla molnen finns en sol. Jag hyser en stor tacksamhet för att jag gått igenom detta med ett starkare inre, att jag vet att mediciner och psykolog fick mig att överleva och ta mig dit jag är idag. För skulle jag inte gått igenom allt detta, så vore jag inte samma person.

Idag känner jag ofta lycka, men ibland sorg, känner mig nedstämd, arg, sprallig och helt galen. Som livet är, helt enkelt! Jag känner kärlek, till mig själv och andra. Jag känner tacksamhet! Men det finns ett ordspråk som följt mig hela vägen som jag vill att ni ska ta till er:

"Döm inte en människa förrän du gått en mil i hennes skor"

Kött är det enda jag önskar mig från och med nu

Idag dök Sallys farfar upp som en räddande ängel, i ekonomiskt bistra tider med en föräldrapeng som är närmast obefintlig, med en hel låda med kött. Allt från rådjurssadel till säkert 20 paket köttfärs. Jag mår sååå bra när frysen är smockad och möjligheterna känns oändliga. Jag tänkt i mitt stilla sinne att jag aldrig vill ha en annan present, kött är det enda jag önskar mig från och med nu. Förutom ett gott vin och en schwarzwaldtårta då och då (det svider i mig när jag erkänner att jag var tvungen att googla stavningen, på tårtan alltså).

Sally trivdes i farfars knä, hans lugn smittade liksom av sig på den aktiva lilla fröken. Det är så synd att han bor så långt borta, farfadern, då hon inte har en morfar och liksom skulle behöva den där förebilden i vardagen. Men, så mycket roligare det kommer vara för henne när hon växer upp och vi får åka till farfar, en aning mer exotiskt och betydelsefullt.

Det slog mig då att jag aldrig hade klarat av att vara så långt borta från min familj som Jonatan är, vara så långt borta från min mamma och syskonen. Jag som får abstinens efter ett par dagar när jag inte träffat dem och bara måste styra upp en familjemiddag. Minst en gång i veckan måste vi samlas och äta tillsammans. Kalla mig töntig, men så familjekär är jag och jag hoppas att vi fortsätter så här under Sallys uppväxt.

Ju mer vi är tillsammans....

Odiske, osope å fullt på bolan

Här i Jämtland har vi vad andra anser en lite udda dialekt. Eftersom jag och min släkt är härifrån så pratar vi, och förstår, alla jämtska (jämtländska). Jonatan däremot har ibland svårt för vissa ord, då hans släkt är inflyttade jämtlänningar. Som idag, när vi hade en äkta jämtländsk man (mina syskons pappa) här på besök och Jonatan börjar berätta om vår TV-bänk som vi köpte för några månader sen...

Jonatan: Nej, idag måste vi slänga den där pappen som följde med TV-bänken som vi köpte för några månader sen. Både papp och frigolit ligger på balkongen just nu.

Jämtländsk man: Jaha, vårt ske da hyr dä då? (översättning: Jaha, vart ska ni göra av det då?)

Jonatan: Nej nej, vi har köpt Tv-bänken!

Odiske, osope å fullt på bolan,
å pinnan å beina ha dötte ta stolan,
brua e snöu, de tin ta te våra,
å allt je ske jära
de jär je i måra.

Det var bättre förr

För några år sedan så glödde min telefon av sms, det var ett stort antal varje dag som landade hos mig och jag skrev själv för glatta livet. Hade gratis sms, vilket var en nödvändighet då på grund av den mängd jag skickade. Idag skickar jag ytterst få, då jag avskyr att skriva sms på min telefon. Ni som får ett kan känna er priviligerade! Detta resulterar i att när jag väl får sms så hoppar jag till av glädje och förväntan. 70 % av gångerna så är det ett reklamsms från Kappahl, Lindex eller Polarn och Pyret. Alltid blir jag lika besviken.

Jag får helt enkelt citera den äldre generationen: "Det var bättre förr".

Hur får man in vällingen i sitt barns liv och mun?

Då Sally börjat vakna tidigare och tidigare för nattmatning så bestämde jag mig för att vi skulle börja med välling på kvällen istället för ersättning. Vi blandade enligt tips 100 ml välling med 100 ml ersättning för att hon ska vänja sig vid smaken. De första kvällarna gick detta bra och hon åt lite mer än hälften innan hon var nöjd. Men, de senaste kvällarna så skriker hon hysteriskt så fort jag erbjuder flaskan. Hon får lite vätska i munnen och gråter hjärtskärande, tittar mig anklagande i ögonen och vrider bort huvudet. Som att hon tror att jag försöker förgifta henne eller tömmer avföring i hennes mun. Hur har ni gjort? Hur får man in vällingen i sitt barns liv och mun ?

Vi blir arga och går med i en Facebookgrupp

Jag är en av dem som älskar Facebook och dess möjligheter, spenderar en stor del av min vakna tid där och delar gärna med mig av statusuppdateringar och kort. Men, det finns vissa saker som stör mig så oerhört att det kokar lite inombords och jag liksom spyr litegrann i munnen.

På första plats:

Statusar som klipps och klistras runt på hela jävla sidan. Så som:

Om du har en...

Här kan det förekomma bla. mor, dotter, son, far, död släkting, kusin eller busschaufför

... som du älskar/är stolt över/saknar så sätt detta på din status. Idag är det (någon av ovanstående personers) dag och vi som älskar dem ska sätta denna på vår status. [En miljon hjärtan]

Men jag då, som kräks på dessa. Älskar inte jag min dotter, min moster eller min mamma? Älskar inte alla sina närmaste, om man inte har en psykisk sjukdom eller emotionell störning? Vansinnigt onödiga statusar helt enkelt som får mig att vilja provocera! Jag vill skriva saker om hat, död och idioter. Men, jag biter mig i tungan, andas djupt, ser drömmande in i väggen och skrollar vidare.

På andra plats:

Alla grupper som vill stoppa saker. Djurplågeri, pedofili, alkohol, ja listan kan göras lång. Alla vi som vill stoppa pedofilerna, ja är inte det alla som vill stoppa dem? Utom de själva då förstås... Även här brinner en lust att provocera upp, och jag vill starta en grupp FÖR pedofiler, bara för att.

Tänk på tidigare generationer som banat väg för oss lata jävlar. De som protesterade på riktigt, de som gjorde att vi fick semester, barnomsorg och att kvinnor får rösta. De som andades protest, som levde protest och slet genom blod, svett och tårar. De åstadkom saker. Vad gör vi? Vi blir arga och går med i en Facebookgrupp. Inte konstigt att världen ser ut som den gör!

Ja, det var dagens lilla onödiga irritation som jag var tvungen att få ur mig. Löjlig kanske, men nödvändig. Tack för din tid!

Babygymmet är inte längre en säker plats a...

100media_imag050 (MMS)

Babygymmet är inte längre en säker plats att dumpa Sally för toalettbesök...


Vad vore jag utan er?!

Alltså, det är lite läskigt ibland. Häromdagen skrev jag om min smärtande lunga och fick lugnande och fina ord från er. Var helt inställd på att ringa läkaren igår eller idag. Men tro om min förvåning då jag vaknar idag, utan minsta känning från stället vid revbenen. Ingenting! Kanske behövde jag bara öppna mig och få ut min oro. Precis som att vi behöver lufta vårt psyke ibland, få ut tankar för att vi ska må bättre. Så, nu har jag ingen anledning kvar att inte gå och träna. Nästa vecka sätter jag igång igen... Tack för att ni alltid stöttar med era ord. Vad vore jag utan er?!

Och det går ju inte att trösta en glad bebis!

Sally som sovit så otroligt bra, egentligen sen första natten, har nu kommit in i någon period. De senaste dagarna så vaknar hon, inte är hon ledsen, utan glad. Jollrar, suger på fötterna, pruttar med munnen, snurrar runt i spjälsängen, river ner spjälskyddet, gnager på babyvakten (hoppas den tål lite fukt) och skrattar högt. Det sker flertalet gånger per kväll/natt. Och det går ju inte att trösta en glad bebis! Jag tänkte först att det är separationsångestfasen som började, men då borde hon kanske vara ledsen? Hur som helst är det rätt irriterande, samtidigt som man får försöka låta bli att skratta när hon lyser upp av min uppenbarelse och låtsasskrattar högt som en gammal gubbe: Ha ha HA(tystnad) ha ha HA.

Lycka är

Lycka är att höra dottern ligga och låtsasskratta i babygymmet...

Vill bara påminna er om att tävla...

Jag är en buzzador och har därför fått chansen att testa Cliniderms produkter. Hittills verkar det lovande, då jag har torr hud som behöver extra fukt. Speciellt under vintern är min hud oberäknelig och torrare än någonsin, då temperaturen växlar så mycket mellan utomhus och inomhus. Cliniderm har en klimatblandning som kombinerar tre fuktbindare som gör att huden håller sig lagom fuktig upp till 24 timmar efter att du använt dem.




Självklart ska du ha chansen att testa produkterna. Om du tävlar här hos mig så kan du få testa på utan kostnad. Allt du behöver göra är att svara på frågan: Vilka två antioxidanter innehåller Dagcremen som visas på bilden ovan? Maila mig svaret på erikssonsara_@hotmail.com och skriv sedan en kommentar till detta inlägg med motivering om varför du skulle vilja testa Cliniderm. (Ps. Svaret finns att hitta på hemsidan som jag länkar till ovan)

Men, är du full?

Idag ringde Jonatan mig från sitt jobb och jag svarade (som vanligt tycker jag).

J: Men, är du full?
S: Eeh, näe, varför tror du det?
J: Du låter så glad!

Ja, ungefär så härlig är jag att vara sambo med i vanliga fall. Stackars karl!

Något som jag upplever obehagligt och från början bara en smula oroande

I drygt en månad så har något gnagt mina tankar, något som jag upplever obehagligt och från början bara en smula oroande. Det började då, i början av december, om jag minns rätt. Det smärtade i min högra sida, under revbenen eller eventuellt i lungan. Snabbt avfärdade jag det hela som en sträckning och fortsatte vänta ut smärtan som var en liten punkt i vad som kan vara lungan. Det blev så småningom lite lättare att röra sig och andas igen, innan för någon dag sen då det blev snäppet värre igen. Jag identifierar inte mig själv som en hypokondriker, men nu börjar det som sagt bli lite oroande. Jag har nämligen snöat in på cancer och det skrämmer mig från vettet. Varför jag inte sökt läkare tidigare är för att inte uppfattas som en hysterisk människa och för att jag inte orkar bli tillsagd att jag ska ta en alvedon och gå till sängs. Nu är jag dock redo och kommer att kontakta sjukvården på måndag, eventuellt tisdag. Och nu, kära läsare, är det ni som ska skriva att ni alla haft detta flera gånger och att det inte var någonting allvarligt. Tack!

Jag vill att hon ska kunna vara tuff, rolig och häftig

Jag tillhör den skaran som inte vill att min dotter ska identifiera sig själv med orden "söt" "gullig". Självklart är det ok att någon säger det ibland, men jag vill inte att hon ska växa upp och tro att det är det enda sättet att bli bekräftad på. Jag vill att hon ska kunna vara tuff, rolig och häftig. Likaväl som ledsen, sårad och kärleksfull. Egentligen är väl detta rätt självklart, men ändå så svårt. Det är lätt att man berömmer en flicka för hennes kläder eller utseende, medan en pojke får beröm för att han är tuff och modig. Jag vill verkligen bort från detta och hoppas att jag kommer något steg närmare en uppfostran, med mindre könsstereotypa roller och mot en självsäkrare dotter, genom att köpa boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två". Ja Kristina, nu köper jag denna... Presentkortet från min födelsedag i maj kan inte komma bättre till pass.


Glöm blommor och smycken. Så här överraska...

100media_imag050 (MMS)

Glöm blommor och smycken. Så här överraskar man mig bäst! Tack för det, älskling...


För dryg 6 månader sedan så vägde jag 24 kilo mer

För dryg 6 månader sedan så vägde jag 24 kilo mer än jag gör idag. Visst tyckte jag att det var tungt, men att gå uppför trappan var inte så stort problem. Idag handlade jag mat och bar hem den i en väska på ryggen. Uppför trappan höll jag på att avlida och jag flåsade hyfsat när jag ställde ner väskan innanför dörren och sjönk ihop i en hög. För skojs skull vägde jag den, och 7,5 kilo var det som fick mig att ansträngas halvt ihjäl. Hur sjukt är det inte då att de 24 kilona satt på min kropp för ett halvår sen...

Sally sitter numera relativt självständigt

Sally sitter numera relativt självständigt, dock så blir det lätt en vurpa då och då när orken tryter...


Jag fick ju lufta mig i alla fall!

Nu har jag lugnat ner mig efter frukostincidenten och skäms lite. Jag fick ju faktiskt sovmorgon för att mannen som åt upp min mat tog hand om dottern. Jag fick ju lufta mig i alla fall! Det är ju det som bloggen finns till för...

Så, hur ska man göra för att få ha kvar sin mat?

Jag hatar verkligen mornar, även om de råkar bli lite senare än andra. Det som kan få mig motiverad att kliva upp är tanken på frukost, vilket jag älskar. Idag låg jag halvdöd och tänkte att jag får ju i alla fall smörgåsen och ägget som är kokat. Rullar ur sängen, lyfter upp den sprattlande bebisen i ena armen samtidigt som jag drar med mig den prickiga (fula) och sköna morgonrocken med den andra. Lägger ner dottern på golvet och sysselsätter henne med en prasselbok, glider in i köket och öppnar kylskåpet. Finns där någon smörgås? Nej. Finns där ägget som jag sett fram emot? Icke. Snart inser jag att karln i huset har ätit upp dessa och det brinner inombords av besvikelse. Bara för att provocera måste jag ringa och fråga om det stämmer att han ätit upp smörgåsen, vilket han självklart har. Efter att jag lugnat ner mig så kommer jag på att jag har en matlåda efter middagen häromdagen kvar. Men, finns den kvar? Nej, ni gissade rätt. Så, hur ska man göra för att få ha kvar sin mat? Namnmärka den, dödshota personen som äter upp den eller gömma det som man önskar äta?

Sally - en blivande tandläkare?

download_img_074 (MMS)

Sally - en blivande tandläkare?


Kanske dags att se någon barnfilm

Jag är en sådan småfånig människa som älskar löjliga filmer och serier om jordens undergång. Det gör mig alltid lite smått skraj över hur jordens framtid ser ut, men jag tänker inte på det så ofta ändå. Men nu, helt plötsligt så börjar mystiska saker ske. Fåglar ramlar ner från himlen och dör, precis som de gör på film innan jorden går under. Helt plötsligt blir fiktion verklighet och jag blir skraj på riktigt... Kanske dags att se någon barnfilm, glad, hoppfull och utan minsta antydan till hemska händelser och armageddons.

Inte att någon sexig man förförde mig

Jag har inte drömt så mycket det senaste halvåret, kanske på grund av att jag aldrig hamnar i djupsömn (eventuellt på grund av snarkande sambo och bebis). Men, inatt så drömde jag. Inte att någon sexig man förförde mig eller att jag reste till en spännande plats som man kan önska. Nej, jag drömde att jag planterade blommor. Glatt tänkte jag att detta kanske betyder någonting, att jag ska inleda något nytt och spännande eller erbjudas ett sanslöst bra jobb. Ivrigt sprang jag till datorn och googlade på drömtydning och plantera blommor.

Planterar du blommor visar det på att du utför ett gott arbete

Eeeh, jaha. Det var ju... spännande.
Planterar du blommor visar det på att du utför ett gott arbete

Ibland undrar jag om det är värt det?!

Oftast är det jag som sköter nätterna och morgonen här hemma, bortsett från vissa tillfällen då mannen är ledig och låter mig sova. Idag insåg jag dock att det är rätt stor skillnad på hur det sköts...

En vanlig natt och morgon:

Så fort Sally ens andas på sitt speciella sätt att hon önskar få nappen istoppad så flyger jag upp, utan att ens öppna ögonen, helt ljudlöst och smyger in den. Utan att någon annan i hushållet berörs, inte ens lilla fröken det gäller. Detta sker några gånger per natt och gör att hon oftast sover i ett sträck till 5-tiden då hon vaknar och vill ha lite ersättning. Även där är jag snabb som en iller, blandar vatten och pulver som den värsta kemisten och pluggar in nappflaskan i den hungriga bebisen i stort sett ljudlöst. Efter detta somnar hon om och vi sover båda tills klockan är närmare 8. Då vaknar jag av den glada och skrattande bebisen som jag hyssjar och tar med mig ut till vardagsrummet under närmast spionlika förhållanden. Jag glider tyst på golvet och stänger dörren så tyst att en normalhörande människa inte reagerar.

Så kommer Jonatans natt och morgon:

Han vaknar inte när hon tappat nappen, vilket gör att hon hinner bli rätt arg innan jag slagit honom så många gånger att han reagerar, likt en sengångare. När hungern börjar göra sig gällande hos den lilla damen så vaknar han inte heller utan jag måste nästintill misshandla karln innan han likt Leif GW makar sig upp under djupa suckar. Smällande och skramlande blandar han ersättning och ger henne. Då somnar jag om. Vaknar sedan när hon vaknar, glad som alltid. I en kvart sparkar, slår och hotar jag honom innan han tar henne till sängen och pratar högljutt med henne om hur fin hon är. Redan då är jag klarvaken och när han sen stampar upp, stojar och leker med henne. Helst efter att ha hämtat fyrtio saker i sovrummet innan och fått min klarvakna kropp att riktigt ställa in sig på att inte sova vidare.

Ibland undrar jag om det är värt det?!

Idag när jag skulle ringa,så drog jag upp ...

100media_imag050 (MMS)

Idag när jag skulle ringa,så drog jag upp denna ur fickan. Gick mindre bra...


Och så fortsatte 2010 och det blev juni

Och så fortsatte 2010 och det blev juni, den så efterlängtade månaden. Jag njöt av att vara ledig, sov sanslöst mycket, packade BB-väskan som blev flera väskor, startade gissa-när-bebisen-kommer-listan, fötterna svullnade till enorm storlek, hade lite panik över hur allt skulle bli, var på fest och spanade in kompisars VHS-band, målade saker, blev tjockare, funderade över midsommar, firade midsommar, gick över tiden, drack hallonbladste och sen kom hon 3 dagar efter beräknat datum: 30 juni...







Juli startade vi på BB i en enorm hetta, åkte hem efter 2 dygn och startade amningskarusellen, myste med då namnlös bebis, spanade avundsjukt in alla som gick på Yran, grät, sprang nervöst ett varv runt huset med barnvagnen, svettades, bestämde namnet till Sally Alida efter 24 dagar och försökte amma





Efter juli tror jag augusti kom trots min bebisdimma, jag erkände mina amningsproblem och fick stöttning, Sally växte, jag började landa litegrann och började fundera över mina mammakilon, fick se min dotter le på riktigt, fick en klocka av min sambo, böejade ta mig på stan och fika, var ute och åt för första gången med min vuxna kärlek, miste 2000 kr i fartkontroll när vi köpt ny bil och började åter läsa böcker





September kom och vi var med i tidningen, slutade amma helt, åkte buss för första gången, fick en ny toalettstol, promenerade flera mil i veckan, åkte till Offerdal på surströmmingskiva och sov borta för första gången, njöt av hösten, kunde inte se mig mätt på en sovande bebis, röstade för ett bättre Sverige, hade stora problem med matningen, köpte en ny soffa och blev äntligen av med skinnsofforna





Därefter följde oktober och vi gick långa promenader, fortsatte gråta över matningsproblem, körde vidare med LCHF, började använda mössa konstant, var på min första ansiktsbehandling och mitt första politiska möte, förstörde vår vägg i ilska, var ute på krogen för första gången med mina vänner, den första snön kom, hade sjuklig mensvärk, åkte på första långturen till Eskilstuna och Sallys farfar och testade ge Sally fast föda för första gången





November kom och jag började träna, kom fram till att jag inte kan dansa, planerade sommarstuga, började skriva lappar för att påminna min kärlek om vissa saker, fortsatte ge Sally mat som hon nu börjat älska, firade 5-årsjubileum i bloggen, köpte ny bilbarnstol, firade min bror som fyllde 18 och min vän som blev 25, fick en parasit i magen och Sally började sitta bra med visst stöd





Och slutligen var det december som tågade in med iskyla och finväder, vi var på vår första julmarknad, Sally började sova på mage, jag bakade en del, jag var ute på en del dumheter, den första förkylningen kom, vi firade vår första jul som familj, Sally lärde sig öppna skåpluckor och lådor, hon sov borta själv för första gången när mamman firade juldagen med vänner och slutligen blev hon 6 månader





Det var den andra delen av året, jävligt fokuserat på ett nytt litet liv som det brukar bli. Nu siktar vi framåt mot ett ännu härligare 2011... Följer ni med?


Den enögda bebisen är ute och åker bil...

download_img_032 (MMS)

Den enögda bebisen är ute och åker bil...


Vi startade året med att avslöja vad som komma skulle

2010 har passerat som det mest händelserika året, på samma gång som det var det längsta året någonsin var det intensivt.

Vi startade året med att avslöja vad som komma skulle, en liten bebis.



Jag började året, januari, med att längta efter rörelser i magen, frossa i mjölk, gå på ultraljud och se underverket för första gången, bo på hotell, kissa hela nätterna, gå upp i vikt och ha ont i fogarna



Februari inleddes med en flytt till en trea, lyssnade på bebishjärtat för första gången, saknade ihjäl mig efter mina systrar och hängde med Lelle, hatade att vara gravid och älskade det när bebisen levde om och på alla hjärtans dag sparkade pappan på handen, blev tjockare och var sur på Jonatan.



Sen kom mars och solen, vi fick böter av elak polis, bebisen sparkade pappan i magen under kram, konstaterade att graviditet inte är så härligt som man kan tro, gratulerade min syster på 25årsdagen på distans, blev uppraggad av en förståndshandikappad man på Konsum, fick ont i händerna och konstaterades ha karpaltunnelsyndrom.



April gled in och jag blev tjockare och stundtals mer bitter, började frossa i glass, hade ont i huvudet och fogarna, köpte bilbarnstol, började räkna ner arbetsdagar, saknade systrarna ännu mera, kände mig ensam, fötterna började svullna och jag sov, sov, sov.



Sen blev det sköna maj och jag fick förnya mitt körkort, kände mig enormt tjock, funderade bebisnamn och kön, letade gravidvänner, såg en vit hare, åt frukost på balkongen med sambon, fyllde 28 år, blev utelåst, hatade Bangkok och allt strul därnere, längtade ihjäl mig efter mina systrar, mina systrar överraskade ihjäl mig, bäddade spjälsängen, slutade äntligen jobba.



Det var den delen som jag tyckte var minst händelserik, fortsättningen som följde var större än allt och den kommer senare...

Ett nyår som kommer stanna kvar i mitt minne

Nyåret kom och gick, ett nyår som kommer stanna kvar i mitt minne som oerhört mysigt, trevligt och gott. Jag och Sally gick till min mamma på dagen, där vi förberedde maten samtidigt som vi skrattade tillsammans med Sally. Vi åt förrätt som sig bör, bestående av skagentoast och ett kallt glas vitt vin. Fortsatte med oxfile, pepparsås och potatisgratäng fint balanserat med ett underbart rött vin som min kära vän sommeliern rekommenderat. Kaffe, vit choklad och några droppar champagne avslutade kvällen. Trots att jag var förkyld som ett as så var det en oerhört trevlig kväll och precis som jag hade önskat. Dottern som sov en stock vid tolvslaget, trots den enorma mängden smällare och raketer som avfyrades alldeles utanför fönstret. Stort tack till min mamma som gjorde denna kväll möjlig...

Cliniderm

Jag är en buzzador och har därför fått chansen att testa Cliniderms produkter. Hittills verkar det lovande, då jag har torr hud som behöver extra fukt. Speciellt under vintern är min hud oberäknelig och torrare än någonsin, då temperaturen växlar så mycket mellan utomhus och inomhus. Cliniderm har en klimatblandning som kombinerar tre fuktbindare som gör att huden håller sig lagom fuktig upp till 24 timmar efter att du använt dem.

 

Självklart ska du ha chansen att testa produkterna. Om du tävlar här hos mig så kan du få testa på utan kostnad. Allt du behöver göra är att svara på frågan: Vilka två antioxidanter innehåller Dagcremen som visas på bilden ovan? Maila mig svaret på erikssonsara_@hotmail.com och skriv sedan en kommentar till detta inlägg med motivering om varför du skulle vilja testa Cliniderm. (Ps. Svaret finns att hitta på hemsidan som jag länkar till ovan)