Vad vore jag utan er?!

Alltså, det är lite läskigt ibland. Häromdagen skrev jag om min smärtande lunga och fick lugnande och fina ord från er. Var helt inställd på att ringa läkaren igår eller idag. Men tro om min förvåning då jag vaknar idag, utan minsta känning från stället vid revbenen. Ingenting! Kanske behövde jag bara öppna mig och få ut min oro. Precis som att vi behöver lufta vårt psyke ibland, få ut tankar för att vi ska må bättre. Så, nu har jag ingen anledning kvar att inte gå och träna. Nästa vecka sätter jag igång igen... Tack för att ni alltid stöttar med era ord. Vad vore jag utan er?!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback