sascha

Ni som trodde att jag skulle klara mig från feber och sjukdom hade fel, jag har nämligen åkt på en rejäl förkylning. Sängliggandes från tisdag afton till onsdag afton. Ett dygn i sängen kan dock göra underverk. Redan idag börjar jag känna mig bättre och ska absolut återvända till arbetet imorgon, känns otroligt trist att ha missat två dagar av min första arbetsvecka. Jag som inte varit sjuk på ett halvår, måste absolut bli sjuk denna första arbetsvecka. Vad annars att vänta med mitt livsöde....

Eftersom jag varit sängliggande två dagar så har föga intressant skett i mitt liv som är värt att rapportera om. Livet är rätt stiltje, ska erkännas. Min mor har varit hit med livsmedel och glass för min överlevnad, så rart! Sedan har en bloggbekant återuppstått, vilket bringar lycka och glädje i mitt liv. Fantasia, välkommen tillbaka, du har varit saknad! Ser fram emot den nya iden i form av en slags trekant i bloggande.

Har längtat efter någon som velat ta hand om mig under min förkylning men ingen har frivilligt ringt på min dörr och erbjudit mig vård och tröst. Antar att jag måste vänja mig vid ensamma sjukdomsperioder i framtiden! Nu är det nog med att tycka synd om mig själv, en kopp te inför sänggåendet är passande!

Mitt huvud känns överkört av en asfaltsläggare och nedtrampat av en noshörning, en enorm luftmadrass har punkterats och klistrat sig över mitt huvud, det är mitt allmäntillstånd denna tisdag afton. Min oro att min förkylning skulle bli värre har besannats och jag har genomlidit en enormt snorig dag. Vaknade imorse och tyckte som hastigast att jag liknade Quasimodo i spegeln, svullen och oattraktiv som sällan förr. Ansträngde mig dock att måla mina ögonfransar någon nyans mörkare för att inringa mina guldfiskögon.

Jag är så belåten med att jag orkade med denna dag, min rädsla var att jag skulle belägras av feber, men icke. Den andra dagen på min nya arbetsplats har varit mycket lärorik och trots min konstanta kamp emot nysningarna har jag lyckats lära mig en hel del. Kan tilläggas att mitt lag även idag vann en deltävling. Antar att det bor en liten tävlingsdjävul även i mig, trots min stora empati.

Dagen har varit intressant och rolig, alla olika personligheter jag hamnat med har olika slags humor, men vi kompletterar varandra och skrattar en del. Har ännu inte ramlat, spillt, vält någon, sagt fel saker eller gjort bort mig på annat sätt. Positivt att klara sig utan missöden i två hela dagar, kanske en vändning på gång. Kanske är jag på väg att bli den graciösa, smidiga kvinna som glider fram med en sval utstrålning. Nja, jag tror att det bara återstår timmar innan jag framkallar ett skratt genom min fumlighet. Vissa anser det dock charmigt, får leva på det!

Hm, nyss ringde en dam med oerhört mystisk röst, misstänker att någon drivit med mig. Men det vore synd och skam om det verkligen var en dam med maskulin röst som ringt fel och jag skulle ifrågasätta. Om inte jag skulle ha haft hemligt nummer så skulle jag misstänka Radiotjänst med en ny kampanj för att hitta oss licenssmitare. Låtsas ringa fel för att höra TV:n i bakgrunden. Apropå det har den älskade elektroniska vännen och tillika möbeln börjat uppvisa sjukliga tendenser, eftersom jag aldrig tidigare hört talas om ett fall av virus på en TV så misstänker jag att den snart sjunger på sista versen. Jag ska be om dess tillfrisknande varje afton innan sänggående, för hur ska jag någonsin kunna inhandla en ny, med min bedrövliga ekonomi?

Har spenderat aftonen med att sova två timmar, äta middag och tittat på det underbara förhatliga Big Brother. Fyra nya personligheter har trätt in i huset, ännu flera modeller av något slag och en kille som öppet erkänner att han har haft samlag med 401 kvinnor..... Hur är det möjligt? Snacka om att ligga i! Ser dock fram emot fler smaskiga skandaler och konflikter, har man inte ett spännande liv är det härligt att man kan titta på andras liv och förfasas, skratta, gråta och le. Ska snarast krypa i säng och kurera min vidriga förkylning och önska bort snoret som förpestar mitt liv....

Höres...

Idag har jag arbetat min första dag! Vilket inneburit en dålig natts sömn inför starten, men pigg och vaken trots allt. Tror de numera ljusa mornarna bidrar till en piggare start på dagen. Hann nätt och jämnt med bussen, fick springa sista biten. Hade annars varit typiskt mig att komma sent första dagen. Äntrade arbetsplatsen och hälsade på mina nya arbetskamrater. Vi är åtta stycken som börjat idag och det är vi som ska svetsas samman till ett solitt gäng av nykomlingar.

Information och namn snurrade snabbt runt i rummet och tröttheten smög sig snabbt på mig. En extrem ovana att vara så aktiv tog ut sin rätt. Dessutom började förkylningen som jag väntat på göra sig påmind. Eftersom familj och vänner varit sjuk så väntade jag bara på snoret och nysningarna och visst, då kom de som en ovälkommen gäst. Har hela kvällen försökt känna mig piggare och friskare men febern börjar smyga sig på känner jag.

Dagen fortsatte med olika lära-känna-varandra-övningar och små tävlingar. Kan tillägga att min grupp vann den första av flera deltävlingar vi ska ha innan utbildningen är klar. Kändes grymt att gå ut så starkt. Det är som sagt ett härligt gäng med humor och lätt till skratt, framtiden imom arbetsplatsen känns ljus. Samt att jag fick en mycket trevlig handledare som  jag ska tillbringa en hel del tid med.

Ber och hoppas om att få vara frisk, eftersom jag kommer att vara körd om jag missar en massa information första veckan. Men med min otur lär jag bli liggande med hög feber. Sara, ej pessimist, dock realist! Hur många andra hade 40 graders feber på er studentdag?

Fortsatta rapporteringar om mitt nya arbete tillkommer eftersom dagarna går. Men det känns bra!

Helgen har dominerats av allmänna låsproblem med början på torsdag kväll. Hade i min ensamhet gått och lagt mig tidigt och krypit ner med en god bok i mina varma härliga duntäcken. Ryckte hastigt till när det ringde på hemtelefonen, vilket sällan görs efter klockan 22. Rusade upp i min nakenhet och svarade, toner från porten ljöd och misstänkt svarade jag hallå. Min syster hade anlagt en svag panikartad ton och förklarade suckande att nyckeln hade fastnat i portlåset. Hon bad mig snarast komma ner för att hjälpa till.

Ryckte åt mig en stor huvtröja, ett par mjukisbyxor och drog i hastigheten på mig ett par tofflor och tassade hastigt nerför de tre trapporna. Med en bister min stod min syster med porten på vid gavel och ryckte i nyckeln. Mina försök att få ut nyckeln var mindre lyckade. Bara att inse att nyckeln var FAST, helt stum, gick ej att dra ut, vrida eller på annat sätt rucka. Kylan från utsidan trängde in i märg och ben och humöret sjönk mer än vanligt. Insåg snabbt att det ej var möjligt att lämna nyckeln så och tänk om flera inte tog sig in i porten om vi stängde den.

Ringde fastighetsförvaltarens jour som skulle dyka upp snart. Snart, är ett flexibelt svar visade det sig. Lade min ena toffel mellan portdörren och stod där och huttrade i ett antal minuter, fick även visa upp min mindre vackra sida för ett par grannar som skulle ut och promenera i natten. Till slut dök dock Stefan på jouren upp och förklarade att det var fel i låset och att han skulle felanmäla det. Återfick min systers nyckel och allt var frid och fröjd.

På fredagen så var vi några tjejer som gick på ett bjudningskalas med gratis öl och mat, för att fira ett lokalt bands jubileum. Oerhört gemytligt och trevligt, men vid 24-tiden så vandrade jag och min kompis hem för att äta fyllemat. Hon köpte nygjord hamburgare och jag en fräsch kebab och möttes utanför porten. Jag stoppade in min nyckel och försökte vrida om, men utan resultat. Låset fungerade inte då heller. Frustrerad, frusen och en aning förbannad ringde jag åter jouren och vi fick snällt vänta i 40 minuter på hjälp att komma in i hemmet. Sådan kyla, sådan frustration ledde till ett improviserat stepup-pass för att hålla värmen uppe. Tänk så långt människan går för att överleva. Antar att jag inte ens behöver tillägga att vår mat var iskall, så som våra kroppar och själar.

Lördagen innehöll en mycket trevlig och smakrik middag och utgång, en ovanligt trevlig lördagkväll. Porten fungerade till min stora lycka! Skönt att inte vara portad från sitt eget hem. Hem ljuva hem!

Kuppen mot biblioteket gick förvånansvärt bra, bibliotekarien noterade inte att underskriften var knagglig och att jag knappast heter Ingrid, född 1936. Mission completed! Vandrade stolt ut med fyra stycken härliga kriminalromaner i min famn. Ser fram emot ett antal härliga timmar fyllda med läsning och en verklighetsflykt till en annan värld.

Drömde inatt att jag var en av deltagarna i Big Brother, en dröm så verklig och egentligen så osannolik. Eventuellt en vink om mitt alltför stora intresse och engagemang i denna dokusåpa av dokusåpor. Bör tilläggas att jag även åser en hel del debatter samt fastnar inför partikongresser som visas på dagarna i SVT.

Min mor har väckt ett för länge sedan glömt begär hos mig. I lördags hade hon med sig en underbart härlig krämbulle till mig och sedan dess är jag fast. Har under de senaste dagarna intagit ett antal sådana, till mitt stora förtret. Men oh så underbart gott det är.

Dagen började med att min systers höggravida väninna kom på besök hos oss och visade upp sin vackra, stora mage. Jag fick känna på den och kände inombords en slags längtan efter den dag jag själv får vara i det tillståndet, inser dock att det lär dröja ett bra tag innan jag får den chansen. Har även insett att drömmen att vara ung mamma inte kommer att besannas.

Promenerade sedan tillsammans med en spännande bok ner till sjökanten för att åtnjuta solens strålar och samtidigt läsa, kombinera nytta med nöje. Intressant att vara på en plats ensam bland många andra, då man utan att anstränga sig åhör diverse diskussioner. Hamnade bredvid ett ungt par med barnvagn som på håll så oerhört spyfärdigt lyckliga ut. Efter en stund bredvid dem på bänken så insåg jag att i de lugnaste vattnen.... Det var under en halvtimme konstant småkäbbel om allt från bokade tider till isvägarnas positioner. Lite skönt var det att se att lyckan kanske inte alltid är där den ser ut att vara.

Ska nu spendera resten av aftonen i mitt eget sällskap och suget efter krämbullar är stort, slutar eventuellt med en tur till matbutiken. Min karaktär är svag när den väl ruckats. Ett nytt liv väntar på måndag!

Min vilja att utnyttja denna sista arbetsfria vecka till fullo har resulterat i en slags apati. Kommer mig inte för att göra något och idag är det onsdag, halva veckan har passerat. Den enda sysselsättningen som jag planerat och som jag sysslar med är sömn, en vara jag antagligen kommer sakna framöver. Sover länge på dagarna, vilar upp mig och ärligt talat slöar jag mest.

Fick en fin överraskning idag med posten, ett bonusbesked och en check från Bodyshop, en check med 150 härliga kronor på. Undrar vad jag ska tänkas köpa för den. Alltid härligt med bonus! Det påvisar nyttan med alla dessa medlemskort som trängs i plånboken med kvitton, utan konkurrens av kontanter.

I går kväll så tog jag en långpromenad tillsammans med en vän, skönt samt dock en aning kyligt. Önskar att man orkade ta sig ut på dagliga promenader och vore en renlevnadsmänniska. Något att sikta mot i framtiden, antar jag.

Idag funderar jag på att dra biblioteket vid näsan, eftersom jag själv inte är berättigad att låna böcker har jag nu fått min mormors lånekort. Jag ska stolt låna böcker med ett personnummer som börjar med årtalet 1936, inte kan någon ifrågasätta detta... Jag ler inombords! Kan jag passera som 70 år?

Jag har en vän, en vän som står mig nära och som finns för mig i alla lägen. Hon ställer upp och lyssnar på mig och mina ibland rätt fåniga tankar, tröstar vid gråt och gläds åt mina framgångar. Kort sagt, en mycket bra vän som betyder mycket för mig. Hon ställer även upp i min träningsnoja och försöker få mig att komma igång igen. Dag efter dag försöker hon få mig ur soffan och in på träningsstället. Utan att avskräckas mina diverse ursäkter står hon fast och tjatar, detta uppskattar jag otroligt mycket, även fast jag är dålig på att uttala det högt. Men idag fick hon med mig på ett pass, inte vilket pass som helst utan passet from hell.

Min motivation innan passet var ljummen men jag bestämde mig för att ge Bodystep en chans. I en fullsatt sal med tre stycken klämkäcka instruktörer sprang vi in för att om möjligt få platserna längst bak, plockade åt oss en stepupbräda och jag sänkte genast min till den lägsta nivån, då jag enligt tidigare erfarenheter lärt mig att det är nog svårt med koordinationen. Passet satte genast igång och uppenbarligen var det en ny koreografi för alla, därav tre st instruktörer. Härligt tänkte jag inombords, kanske många har svårt att hänga med. Mina ögon svepte över salen för att se vilka de andra donnorna var, insåg snart att de flesta var små snärtor med ett kunnande inom stepup. Hurtigt studsade de upp och ner på brädorna och sträckte händerna mot skyn, enligt instruktioner. Obegripliga kommandon och smått omöjliga stegkombinationer över, runt och på brädan fick mig snart att avsky mig själv. Varför utsätter jag mig för detta när jag vet att jag avskyr det?

Tankarna om mord fortsatte irra runt i mitt huvud när de studsande instruktörerna komplicerade till stegen än mer än vad jag trodde vara möjligt. Självklart var det piece of cake för de andra som uppenbarligen fått stegkombinationerna skickade till sig i förväg. Jag anade en konspiration och sneglade efter dolda kameror. Försökte till en början att hänga med i hoppen, kände allt ytligt fett på kroppen studsa och en huvudvärk som smög sig på. Aldrig har jag känt mig så klumpig och oattraktiv tidigare, ilskan mot mig själv, instruktörerna och snärtorna växte. När gränsen nästan var nådd och jag flåsade som i ett ökenmaraton annonserade instruktören att nu var det dags för speedstep. Speedstep, ni hör själva, namnet klingar inte vackert. Jag gav min vän onda ögat och väste fram "Vad fan är det då?" Vänligt upplyste hon mig om att nu skulle det gå lite fortare. Fortare för mig som inte klarade av basic-koordinationen och farten kändes som en dödsdom. Kan tala om att det inte fungerade alls och jag har aldrig önskat att tiden skulle gå fortare.

Efter en timmes plåga och pina var passet över och jag försökte argt och lite bitskt att förklara för min vän att det endast var självplågeri, att jag hellre styrketränar eller blir piskad. Hon tycks ej förstå min motvilja, men jag är våldsamt tacksam för att hon drar med mig på träning, även om jag aldrig mer ska bevista ett liknande pass. Det lämnar jag åt de klämkäcka små tjejerna som gärna studsar runt i en fullsatt sal, fylld med speglar och en obarmhärtigt ljus.

Nu sitter jag hemma i soffan, nyduschad, med huvudvärk och en flaska vatten, fast besluten om att dylika träningspass är skapade av djävulen själv.
Tack för idag, slut för idag, vi ses imorgon, ha det så bra!

Gårdagens afton var som alltid en festfylld lördagkväll, med placering i min kära väns enrummare. Att ha en fest i en etta innebär en enorm närhet till de övriga festdeltagarna. Till saken hör att den tjej som jag blev så oerhört besviken på, eftersom hon hade legat med min föredetta kärlek, dök upp på festen. Som sagt, i en liten lägenhet är det omöjligt att undvika någon. Bestämde mig direkt att jag skulle prata med henne, eftersom jag är den minst långsinta människa man kan vara. Det märktes direkt att det var spänt mellan oss och hon flackade med blicken och hade svårt att se mig i ögonen. Min första instinkt var att vänta på hennes initiativ och avvakta hennes förlåtelse. Men insåg snart att det inte skulle ske och oenighet är så otroligt onödigt.

Jag tog henne vänligt åt sidan och bad att få reda ut saken en gång för alltid. Jag förklarade att jag var otroligt besviken men även att jag inte är den som är långsint. Hon suckade och förklarade att det var skönt att det inte var ilska oss emellan. Hon bad om ursäkt och förklarade sig själv, i och med det var saken utredd. Hon talade även om för mig att jag är en oerhört stor människa som tar saker så bra. Och hon sa att hon tyckte jättemycket om mig. Då var den saken utredd och kvällen kunde fortsätta i trevligt umgänge.

Är detta en bra egenskap att vara så förlåtande, kan det vara så att jag innerst inne samlar olika svek och bygger upp en oerhörd smärta som jag idag inte är medveten om. Kommer detta att slå tillbaka på mig själv en vacker dag, eller är det möjligt att jag helt enkelt är så mogen och stark att jag kan förlåta? Lite kognitiv psykoterapi skulle inte sitta helt fel.

Ska imorgon inleda min sista vecka som arbetsfri och tänker utnyttja veckan på bästa möjliga sätt. Ämnar komma igång med min träning igen och bara njuta av ledigheten. Lär vara den sista ledigheten jag får på länge. Min föredetta ska agera personlig coach till mig inför den kommande arbetsstarten, peppa mig och vara mitt bollplank. Det är något vi alla kan behöva!

Nu är det Big Brother Live och jag ska ligga i soffan och bara intaga denna skräp-underhållning som jag förövrigt älskar. Jag är en stor människa och det är söndag igen!

Ett helt år har gått sedan min far dog, ett helt år. Otroligt att ett år kan gå så snabbt, utan att man knappt hinner blinka. Min far dog så snabbt och oförutsett att jag inte hann ta adjö och det har ätit sig fast i mina tankar. Till stor del har mina tankar på honom präglats av den sorg över att jag ej hann säga det jag ville säga. Har fortfarande idag svårt att förstå att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Denna dag, den 18 mars är för all framtid en hyllningsdag till min far som var så olycklig i livet, att jag hoppas han funnit lycka och ro vart han nu än är. Så, Hans Olof Olofsson, idag är det din dag! En hyllning till det liv du levde och den sökan efter den lycka du aldrig fann.

Är bjuden till min vän på festlig sammankomst och har bränt en skiva med modern musik för att eventuellt slippa den gamla country som annars spelas på hennes stereo. Har ätit lite köttbullar och ska nu göra mig fin inför kvällen, känner mig laddad och klar för att ha en skoj kväll.

I tankarna finns hela tiden, du. Min far som jag aldrig fick lära känna på riktigt, som jag aldrig fick chansen att prata ut med. Saknar dig, för den du kunnat vara!
Pappa, idag är det din dag, ett helt år har gått.....

Har nyss ätit alldeles för mycket tacos, som vanligt när man intager denna härliga blandning av smaker och intryck. Bjöd tre kvinnor på mat och glada leenden och nöjda klappar på magen tyder på att jag lyckats med att skapa en trevlig middag. Ljusen brinner fortfarande medans människorna försvinner hem till sina egna krypin. Disken står fortfarande kvar på diskbänken men är en liten kostnad för det sociala umgänget jag deltagit i. Som vanligt ett umgänge fyllt av skratt, diskussioner om män samt framtiden.

Jag är portad från biblioteket! Promenerade runt på stan idag och kom på att jag borde ordna ett lånekort, det sista jag hade är borta sedan tre år tillbaka. Gick in till receptionen på biblioteket och talade om att jag tidigare haft en lånekort men att jag nu behövde ett nytt. Bibliotekarien log vänligt och meddelade att det kostade tio kronor att få ett förnyat lånekort. Mitt personnummer lämnades och leendet som tidigare varit trevligt försvann och jag upplystes om att jag hade en gammal skuld hos dem. Förvånad kikade jag närmare på skärmen och fick se att tre stycken böcker ej var återlämnade, något som borde vara gjort i början av 2002. Snabbt fiskade hon fram en faktura på 760 kronor som jag skulle betala innan jag var välkommen igen. Ooouups, portad från boblioteket....

Efter en suverän natt med lagom mycket sömn klev jag hastigt ur sängen när jag hörde brevbäraren rucka på postinkastet, på vägen ut till hallen slog jag i bara farten på datorn. Min lite fåniga rutin som jag skapat, en arbetslös teknikhoras vardag. Fann till min stora glädje simkortet mitt bland alla räkningar och direktreklam, skyndade mig att stoppa i det och knappade pinkoden innan det slog mig att jag måste aktivera simkortet. Gick in på internet för att hitta lämpligt nummer till kundtjänst när jag i samma veva läste ett mail, ett mail från min eventuella framtida arbetsgivare som uppgav att de försökt nå mig och bad mig återkomma. Tankarna på simkortet var för några minuter som bortblåsta.

Jag ringde spänt upp säljcoachen på det företag som jag tidigare bevistat på anställningsintervju, hon ville meddela mig att jag hade ett jobberbjudande och om jag ville så började jag om två veckor. En sådan lycka, ett bra arbete, en hyfsad lön. Behöver jag tillägga att jag genast tackade ja? Hon såg fram emot att jag skulle börja arbeta hos dem. Jag! De ville ha mig! Åter känner jag mig som en värdig medlem i samhället och ser fram emot min framtid som arbetande kvinna.

Efter beskedet om jobbet återgick jag till min telefon och pratade med kundtjänst som villigt aktiverade mitt simkort, inom 20 minuter skulle allting fungera. I två frustrerande timmar tryckte jag, startade om telefonen, svor och var arg. Sedan ringde jag åter upp och fick denna gång prata med en mer kompetent person som tog bort min stöldspärr, en liten detalj den tidigare kvinnan hade missat. Ooupps! Genast kunde jag åter använda mig av det mobila nätet med min nya vackra telefon! Vilken dag detta varit....

Min lycka skulle vara total om bara en person som står mig väldigt nära mådde bra. Otroliga omständigheter och en lång historia har skapat ett mörkt hål för henne. Ett mörkt hål som hon krupit in i och inte ens verkar vilja komma ur. Jag om någon vet hur miljön är i dessa mörka hål, svart, ensam och inget ljus finns. Önskar jag kunde rädda henne, störta in på min vita springare och rycka med henne till en värld fylld av lycka, kärlek och utan svek och brustna hjärtan. När ska vi alla få må bra samtidigt, alltid är det någon som sjunker medan det ljusnar för andra. Livet är hårt och orättvist!

Denna dag har trots allt varit fylld av lyckliga inslag, för min del. Är det karma, payback eller är det bara min tur nu?

Den har kommit, min fantastiskt vackra nya mobiltelefon. Vit, ståtlig och attraktiv ligger den vilande i laddaren tills imorgon då jag får mitt nya simkort. Har suttit och hållit i den och bara tittat på den länge nu. Att jag är så här teknikkåt är otroligt. Nu till en bekännelse: min mobil finns kvar på utestället som jag besökte i lördags. Alltså har jag förmodligen tappat den ut ur min väska, vilket är ännu ett bevis på min extrema klantighet. Min föredetta ringde mobilen och den fanns på lördagens natt kvar på krogen. Det är dags för skärpning med min klantighet nu, ännu en gång av försumlighet är ej acceptabelt.

Så, alla mina nummer, mina kalenderuppgifter är borta vilket resulterar i en hel del strul för min del. Idag ringde jag barnmorskan i en halvtimme på en upptagen linje och fick till slut tag på henne, det visade sig att jag skulle vara där en halvtimme senare. Enormt bråttom in i duschen och på med kläderna, men jag hann. Undrar vilka andra möten och bestämda tider jag missar. Kanske dags för Sara att fixa fram en manuell almanacka....

Har spenderat lite tid i solen nere vid sjön, en sol så stark att mitt huvud bara snurrade. Snurrade i flera timmar efteråt, vilket delvis kan förklaras med att solen ligger på i lägenheten och värmer upp den till enorm värme. Små liknelser vid en bastu uppträder. Saknar endast nakna människor och lite björkris. Ska snarast möjligt införskaffa persienner som kan avskärma mig från den oerhörda hetta, som den annars underbara solen skapar.

Nu ska jag återgå till att kasta förälskade blickar på min splitternya mobil... See you!

Söndag afton med Ramlösa Citron, grillchips och en god bok. Allt för att avrunda denna helg av diverse festliga inslag. Fredagen blev till en improviserad fest, startade tillsammans med min mor och hennes väninna med en lättsam afterwork. En efter en ramlade bekanta till min mor in och bjöd med oss på fest, inget att tacka nej till. Sjöng karaoke, träffade lite nya människor, sammanfattningsvis en mycket trevlig afton.

Lördagen dominerades av sömn för min del, en enorm trötthet fick mig att ta en riktig sovdag. Sedan vandrade jag upp till en vän för festligt umgänge, tjejerna hade då druckit ett antal timmar och var rejält på gång. Kände mig oerhört nykter, trött och tråkig, men det brukar ordna till sig. Snart sjöng även jag med i gamla schlagers och tro det eller ej, såg jag på melodifestivalen. Jag som annars undviker detta fenomen och inte alls engagerar mig, men upphetsningen hos de övriga festdeltagarna smittade av sig så även jag blev indragen i schlagerträsket.

En ond människa bestal mig på min mobil ute på krogen, helt kallt har någon plockat min mobil ur min väska. Som tur är den gamla, halvt trasiga mobilen. Men sörjer dock mina telefonnummer och sms som än en gång försvunnit. Att beställa ett nytt simkort kostade 250 kronor, onödig utgift. Börjat fundera på om det inte är meningen att jag ska ha en mobil. Har nu förbrukat två stycken på två veckor. Tredje gången gillt, ber och hoppas att allt ska gå bra med min nya mobil som jag förövrigt ska hämta ut imorgon.

Är rädd att jag är fast i schlagerträsket nu, snart sitter även jag och laddar hem den senaste musiken från Melodifestivalen. Funderar på varför Lena Philipsson inte har någon humor....

Har nu ägnat en timme åt dokusåpa-fenomenet Big Brother och återigen fascinerats över människors benägenhet att ljuga, svika och låtsas som ingenting. Muffe, årets jackass har alltså en kvinna på utsidan av huset med skyr inga medel för att behålla den fling han har med Jessica inne i huset. Totalt omedveten om tittarnas medvetenhet om han och Jessicas erotiska upplevelser, förnekar han bestämt att han och Jessica har rört varandra. Ena sekunden smeker han Jessica och är mysig mot henne, nästa minut skickar han blommor och skriver vackra kärleksord till tjejen utanför. Det är en klassisk situation där han vill ha kakan och mumsa i sig den på samma gång. Uppenbarligen så fungerar inte livet på det viset.

Fram med ärlighet och raka puckar! I alla lägen!

Klev upp i tid för att promenera i den iskalla kylan mot träningsstället. Körde en rejäl styrketräningsrunda samt stretchade igenom hela min kropp, mycket nödvändigt att få ut aggressioner som min kropp har burit omkring på. En aldrig sinande vilja fick mig att orka mer än jag trodde mig behärska. Under strechingen funderade jag över de olika ljud som tränande män frambringar, en hel del muskulösa män låter som om de är inbegripna i sexuella aktiviteter. Mycket intressant att åhöra.

Fick idag resultatet från försäkringsbolaget gällande olyckan med min mobiltelefon, min drulleförsäkring täckte mitt drulle-beteende. Efter avdrag av självrisk och slitage emottog jag 1700 svenska kronor att inhandla en ny för. Inser att jag måste låna lite pengar från min vän, som så snällt har erbjudit sig detta. Längtar tills den dagen jag har min nya telefon i handen och får åtnjuta denna nya teknik. Jag, en tekniknörd, kan erkännas.

Denna dag har tankarna rört sig kring ett framtida liv med arbete, lön, rutiner och att eventuellt få uppleva kärlek. Jag hoppas innerligt att jag ska få detta arbete och att mitt liv ska förändras till det bättre, att mitt sociala umgänge ska breddas och helt enkelt ett mer aktivt liv. Kärleken är kanske att önska för mycket av mitt öde, men hoppet är det sista som lämnar människan. Även om kärleken ofta bidrar med svek och tårar så tror jag vi alla har en inbyggd längtan efter känslor och kärlek. Allt vi alla vill, är inte det att vara älskade? För dem vi är och de vi står för!

Imorse så skulle jag på anställningsintervju, vilket medförde en sömnlös natt med diverse drömmar. Klev utmattad upp och klädde på mig en lagom stilig utstyrsel och promenerade i 23 graders kyla upp till min mor för att låna min systers bil som är parkerad där. Min optimism verkade inte smitta av sig på bilen som vägrade starta, vilket resulterade i en taxiresa till anställningsintervjun. Orkar inte ens bli arg över min otur, utan skrattade för mig själv.

Väl framme vid arbetet så var jag några millimeter från att göra en praktvurpa vid dörren. Tacksam för att jag slapp slå ihjäl mig innan arbetsintervjun gick jag nervöst in och blev ombedd att hänga av mig och sätta mig ner. Fick sedan den ordinarie kaffekoppen och presenterades för chefen, som visade sig vara en kille som jag varit på en festhelg med. Inte så att vi känner varandra men han är bekant till mina bekanta. Vet inte om det är en nackel eller fördel att han sett mig full och odräglig...

Intervjun fortföljde utan större missöden, dock pladdrade jag på aningen för mycket och för fort. Men arbetet verkar bra med trevliga arbetskamrater så jag håller tummarna för mig själv. Jag fick sedan läsa en engelsk text samt svara på en del frågor på engelska, stakade mig lite och det kändes inte som världens mest avlappnade läsning, men förhoppningen är att det lät någorlunda. Jag meddelas om beslutet i vecka 11, sedan hoppas jag på ett arbetsliv.

I lördags brast mitt hjärta än en gång, en tjej som jag räknade som en av mina vänner har legat med min föredetta. Jag är så vansinnigt less på hjärtesmärta och svek att jag inte ens orkar tänka mer. Men natten är värst, då dyker bilder av dem två upp och krossar mig än en gång. Varför är människan på detta vis? Min föredetta har bett om ursäkt för detta och det var fint av honom. Nu ska jag försöka att inte tänka på detta. Ungefär som när man inte får äta onyttigt, och det enda man kan tänka på är pizza och smält ost.
Alltså, mission impossible. Men jag antar att livet är fyllt av smärta, bara att vänja sig.

Idag är det alltså vansinnigt kallt, jag ska hålla mig inomhus och ta det lugnt. Känna mig nöjd över min insats vid arbetsintervjun och läsa en god bok. Inte fundera över saker som smärtar, endast en framtid som resesäljare och nytt socialt umgänge.

Vänner. You win some, lose some....

Idag ringde min bedrövliga lånemobil och ett okänt nummer uppenbarade sig. Med professionell röst svarade jag med mitt namn och blev då meddelad att jag blivit utvald att komma på arbetsintervju. Så roligt att få komma på intervju, känner mig en aning bättre efter detta erkännande. Arbetet är antagligen rätt så krävande, som resesäljare med en hel del engelsktalande. Det är ett vikariat över sommaren i så fall, vilket passar mig utmärkt. Återstår att se om de gillar mig som person...

Jag har en tendens att prata för mycket när jag är nervös, jag fäller de konstigaste och mest underliga kommentarer i spänt tillstånd. Ber och hoppas att jag kommer känna mig lugn inför denna intervju. Dessa grodor som ibland hoppar ut ur min mun behövs inte under en arbetsintervju. Får skylla på Tourettes Syndrom om de ändå flyger ur mig.

Nu ska jag vila upp mig lite inför den förestående bowlingen.

Det verkar råda en slags allmän bloggtorka för tillfället. Många av mina dagliga bloggar är tomma och inspirationen lyser med sin frånvaro, även för min del. Har spenderat min tid med att söka jobb, samt att skriva ett personligt brev som ska bifogas min studieansökan. Det är inte det lättaste att skriva ett personligt brev i det syftet, tenderar att bli onödigt lik en jobbansökan.

Nu har jag bestämt mig, ska införskaffa mig en alldeles ny, häftig mobiltelefon. En otroligt onödigt dyr sådan, men som jag älskar den. Som person lägger jag aldrig ner mycket pengar på kläder, smycken, skor eller annat utseendemässigt, men däremot vill jag gärna ha en bra mobil. Min väninna kunde inte förstå hur jag ville lägga ut så mycket pengar på en mobiltelefon, jag kontrade med att jag inte kunde förstå hur hon kunde lägga ner så mycket pengar på en jacka. Eftersom jag är våldsamt teknikintresserad och blir lite småkåt av senast utkomna mobiler så är detta klimax. Kan inte sluta tänka på denna mobil som är så perfekt!
Min snälla vän erbjöd sig att låna ut pengar till den överskjutande kostnaden, eftersom min försäkring endast täcker en viss del. Så snällt och godhjärtat, men jag skulle göra samma sak tillbaka. Right back at you, girl!

Är uppe tidigt idag, ska snart iväg på min sista organiserade kursdag, trodde det skulle vara slut med detta nu, men icke. Emottog ett brev från arbetsförmedlingen där jag ska närvara vid en informationsträff om utbildningar imorgon. Ingen rast och ingen ro som arbetslös. Ska snarast möjligt glatt ta mig en anställning av både ekonomiska och mentala skäl.