sascha

Den senaste tiden har bjudit på många nya saker för lilla fröken, vi har testat en hel del som nästan allt varit positivt...

Först fick hon en fin gåstol av farfar som hon fann mycket intressant, även om benen måste växa lite innan hon kan använda den som hon ska.


Mycket fantastiska saker att se på och trycka på

Sen har Sally fått låna en hoppgunga av familjen Johansson-Eriksson och den var riktigt spännande.


Det är ju fantastiskt roligt att kunna stå upp utan hjälp, eller ja... nästan i alla fall

Och, idag, dagen efter sin fyramåndersdag så provade vi på potatis för första gången. Det var ingen höjdare idag, men vi provar igen imorgon när hon är piggare...



Sally ser skeptiskt på mig när hon fick in den konstiga maten i munnen

Alla kort är tagna av pappa Jonatan

För exakt fyra månader sedan låg jag i ett undersökningsrum med ett bälte runt magen som mätte bebisens hjärtslag och mina sammandragningar. För exakt fyra månader sedan hade vi ingen aning om vem som sparkade i magen, vem som putade med sin rumpa och levde rövare där inne. För exakt fyra månder sedan hade jag rätt ont, om jag minns rätt var det bara några minuter mellan värkarna och jag var öppen nästan 4 centimeter.

Mätning av hjärtslag och sammandragning

Inte visste vi då att det var en helt makalös liten flicka som fanns därinne. Då trodde pappan att det var en pojke och jag var väldigt osäker. Lite rädd, förväntansfull och oerhört målinriktad vad jag vid den här tiden och vi skulle snart få ett rum.

Jag vägde 22 kilo mer än idag och lustgasen blev min bästa vän som jag krampaktigt höll fast vid...

14:09 kom hon, den finaste flickan. Som nedan blir påklädd av sköterskan för första gången efter att hon kontrollerat att allt fanns på Sally.

 

Så liten hon var där på BB, och så stor hon blivit nu...

 

Idag säger vi grattis Sally till 4 månader hos oss, imorgon provar vi mat för första gången...

Lördagsmorgon, klockan är sju. Sally är den mest vakna i lägenheten och hon fortsätter med sin nyfunna hobby: Skrika så högt som det går. Mamman svansar runt och försöker prata sans med henne och leka viskleken utan framgång. Pappan försöker sova efter en sen natt med jobb. Tror ni att det går bra för honom att sova i detta?!

 

Beklagar dålig kvalitet, min telefon är pinsamt dålig på att filma och ta kort

Babysim stod det i kalendern idag och som vi simmade. Pappan, mamman och flickan åkte till Storsjöbadet med spänning i kroppen och då speciellt mamman som undrade hur hon skulle få ihop allt med bebis, ombyte och dusch. Väl där så drack vi kaffe och bebisen fick lite mat innan, för att försäkra det fina humöret. Jag klampar in i omklädningsrummet tillsammans med mammor som redan känner varandra och snackar hejvilt. Känner mig lite som den fula ankungen/Bambi på hal is.

Lägger ner dottern på golvet (en lååång dyna under som det ryms mängder med bebisar på), när jag märker att jag, och två mammor till, inte kan låsa skåpet med våra armband. Jag tar på mig uppgiften att agera och springer iväg ut i receptionen endast iklädd handduk när de andra mammorna försäkrar att de kan ta hand om min dotter. Väl tillbaka ser min dotter misstänkt blöt ut på magen och den ena mamman ber tusen gånger om ursäkt över att hennes son kissat ner min son (?!) Sally har blåa badbyxor! Och som ni vet kan bara killar ha blå kläder.

Efter duschen vandrade vi ut till bassängen och mötte upp pappan. Ner i vattnet och Sally ser oerhört skeptisk ut. De andra barnen skrattar och ler med hela ansikten, inte vår dotter inte. Hon betraktar oss och de andra som att vi är fullständigt dumma i huvudet när vi plaskar och simmar runt och pratar om hur "roooooligt och sköööönt det är". Våra försök att få henne att dra på munnen föll platt ner till botten. Tills fem minuter gått och vi vänder till mage. Då spricker leendet upp och hon ser rent utav lycklig ut. Ibland behöver hon fundera och analysera innan hon kommer på vad hon tycker om saker och ting. Resten av lektionen är hon glad och nöjd, precis som när vi duschar efteråt och byter om. Inte en sur min eller ett gnäll på flickan. På väg till bilen somnade hon i min famn, sov vidare i bilen, när vi plockade ur henne och fortsätter till och med en timma, hemma i sängen. Snacka om utmattad dotter, men väldigt nöjd!

Jag ser redan fram emot nästa gång...

Saker som jag stört mig på idag:

- Lösa hundar. Hur svårt ska det vara att följa en lag och hålla hunden kopplad på promenadvägarna i centrala stan? Är man inte mer rädd om sin hund än så? Jag skiter i om "haaan är jäääättesnääääll", jag vill INTE bli påhoppad av en hund som "baaara vill häääälsa". Varje dag möter jag lösa hundar och varje gång vill jag skrika åt ägaren att koppla hundjäveln, men varje gång sväljer jag orden, blänger lite extra och går förbi.

- Rullskidåkare. Återigen, varför måste man ta upp hela cykelbanan och gångbanan för att utöva sin "sport"? Jag vet inte hur många gånger jag nästan blivit påkörd och fått en stav uppkörd i arslet. Finns det ingen bana för er? Alternativt att ni är försiktiga när ni möter/kör om någon...

- Pensionärer. Tydligen hade jag missat/förträngt att det var kundkortskväll på Hemköp idag. Det var bara jag som missat det, för alla pensionärer i Jämtlands län hade samlats med varsin kundvagn för att socialisera och ta upp plats. Det är inte det lättaste att handla med en barnvagn i en hand och en rullande kundkorg i den andra. Det underlättar då fasen inte om Agda 105 år gammal masar sig framför och tar upp all golvyta när hon letar efter reapriser på soppa.

- Idioter. Människor har tydligen uppenbara problem att inse att det finns ett fält för gångtrafikanter och ett annat för cyklister. Ofta går dumhuvuden till fots i cyklistfältet, vilket innebär att cyklisten får väja och nästan köra på någon annan. Trots detta så flyttar sig inte dumhuvudet utan fortsätter i godan ro i cyklistfältet. Sen har vi de begåvningssvaga cyklisterna som tror att de har företräde framför alla, över hela promenadvägen. Det gäller att hålla sig på sin kant och flytta sig annars blir både mamma och barnvagn övercyklade.

Ja, det var lite saker som jag retat mig på idag... Imorgon blir en bättre dag, då ska jag le mot alla jag möter. Dessutom ska vi babysimma! Spännande värre.

Till helgen fyller Sally 4 månader och vi har inte kommit ett steg närmare något som liknar ett dop eller namnceremoni/namnfest. Jag har alltid vetat att jag inte vill döpa mina barn, då jag inte själv är troende och inte känt något behov av att välkomna mina barn in i den kristna gemenskapen. Jag har helt enkelt tänkt att de får välja själva när de blivit lite äldre. Visst är dopet den mest bekväma lösningen då mallen är klar och det bara är att följa med strömmen. Men, jag har alltid haft en dröm om att göra en lite annorlunda fest, som för att välkomna barnet till världen.

Nu till problemet. Jag som har noll kreativitet, noll ork och minus på inspirationskontot. Det blir ingen planering inför någon slags namnfest och min sambo verkar inte heller orka. Det dåliga samvetet gnager på mig och jag har smått panik inför varje dag som är utan planering. Så, de sista dagarna har jag börjat fundera... Kanske är det lättsamt att döpa ändå, kanske kan man be prästen att utesluta orden: Gud, Jesus, Kristendom? Eller är det någon som anmäler sig frivilligt som festfixare och namnfestplanerare? För jag verkar fasen inte få ändan ur...

Dop eller inte? Det är frågan...

Nyss i soffan... Jag ligger och är sjukt trött, orkar inte gå från soffan till sängen.

Jag: Jonatan, tänk om jag hade varit en liten snärta. Då hade du kunnat bära mig till sängen nu.

Jonatan: Eller om jag hade varit världens starkaste man...

Något hände med mig när jag blev gravid för ett år sedan. Känslor började bubbla upp, glädje såväl som sorg. Ingen känsla var liten nog att låta gå förbi osedd. Överkänslig för allt, detta inklusive ilskan som helt plötsligt kunde överta min kropp och skaka den i raseri, koka mitt inre och explodera på korta sekunder. Som tidigare beskrivits så bestod graviditeten av många tårar och de gånger jag satt naken på golvet med benen rakt ut och tårarna sprutande var många. Mannen i mitt liv fick ta skiten och han stöttade mig så mycket han orkade. Men vem orkar med allt?!

Min tro var att dessa känslostormar skulle försvinna i takt med gravidkilon, men då verkar inte fallet vara. Min ilska finns kvar och drabbar den man som står mig närmast, den man som jag delar mitt liv med. Ibland helt oförklarligt blir jag arg, vet inte hur jag ska hantera ilskan utan kastar ur mig fula ord och gråter som en liten snorunge. Vad hände? Varför blev jag så här?

Ikväll sitter jag bara och är sådär tacksam. Tacksam över min dotter och min sambo, min egen nya familj som jag älskar så infernaliskt. Tacksam över min "gamla" familj, mina syskon, min mamma. De som funnits där för mig jämt och som jag skulle dö för! Tacksam för allt!

Alla dessa känslor väller över mig om och om igen, mycket för att jag varit på minnesstund idag. En kille vars liv på jorden så olyckligt avslutats, endast 20 år gammal. En bror som fick aldrig hann säga adjö, föräldrar som måste begrava sin förstfödde och morföräldrar som gråter farväl till ett barnbarn. Tårarna svämmar över!

Just därför ska vi alla ta en stund och fundera över hur mycket vi har att vara tacksamma över... Gör det du med, NU!

Jag glömde ju berätta hur stor hon är, veckan innan sin 4-månadersdag. Vikten är numera 6320 gram och längden sträcker sig till 63 cm. Tydligen följer hon sin kurva, inga konstigheter... Förresten så gillar hon att bada med mamma eller pappa i badkaret. Värre är det när man måste kliva upp, då blir det sura miner...

Vissa dagar är bara mindre bra än andra. Den här dagen till exempel!

Vaknade kl 6 av en pigg dotter som inte ville somna om efter morgonmål, kan delvis bero på att pappan snarkade så högt att väggarna vibrerade. Trots detta fick vi till stressigt innan BVC, så jag fick pressa mina stackars ben till en oerhört rask promenad. Efter BVC, vidare in mot stan för fika med föräldragruppen. Innan dess träffade jag på fina Helen med son, vilket var det enda positiva idag.

Jag kommer in på fiket med andan i halsen och kissnödigare än allt annat. Trots att dottern gnäller i vagnen så chansar jag på att hinna på toa innan helvetet bryter loss och lämnar dottern till en kvinna i föräldragruppen. Stressad som attan joggar jag nerför trappan och slänger mig in på toan, där jag upptäcker att jag fått mens och i samma veva sätter mensvärken från hell igång. Av någon anledning tyckte jag att det lät som en storartad idé att sätta in en kopparspiral efter graviditeten, detta är hittills det mest korkade jag gjort. Mensvärken är så djävulsk att förvärkarna framstår som solbränna och förlossningen en spa-semester. Men stressad som jag är med en gnällig dotter på en annan våning så kastar jag in en tampong i storlek MEGA-SUPER-DUPER-ENORM-STOR och springer uppför trappan och rakt över en liten flicka som jobbar på fiket. Fortfarande springande så ber jag om ursäkt i farten och joggar fram till en gnällig dotter som snabbt får mat.

Efter maten är hon sådär gnällgråtig som bara en övertrött unge kan vara. Jag sitter och vaggar, kör vagnen fram och tillbaka med henne i, går och vaggar, sjunger och till slut så somnar den tröttaste ungen i världen i min famn. Eftersom hon i stort sett ALDRIG sover på dagarna så tackar jag högre makter varje gång hon småsomnar. En halvtimmes lugn och ro fick jag, vilket är storartat (enligt BVC så är det bara att acceptera att hon inte sover på dagarna, aaaalla barn är ooooliiiiika). Fikan var trevlig men som allt trevligt så tar det någon gång slut och dottern är då återigen sur och gråter så fort jag sätter ner henne i vagnen, trots att hon numera får sitta upp. Hungern river i min mage då det inte kunde bjudas på något passande i fiket för min mage (LCHF you know). Men lirkar ut vagnen med gråtande unge, hungrig, mensvärken rivande i kroppen och allmänt svettig.

Väl ute på stan så skriker hon helt hysteriskt och otröstligt. Det är andra gången i hennes liv och jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Jag gungar vagnen lite i panik samtidigt som jag försöker få in nappen med ena handen och funderar hur jag ska lösa detta. Sally ger sig inte utan skriker sådär galet som bara ett barn kan göra. Jag förbannar mig själv för att jag ibland förut kollat snett på andra mammor med flippade ungar som bara skriker. Människor kollar på oss där vi går, en svettig mamma med jackan öppen och en gungande vagn med en gallskrikande bebis i. En del kollar med sympati och ser ut att tänka:"Stackars mamma, gud vad jobbigt för henne". Medan jag ser andra som verkar tänka:"Fel att få tyst på ungen. Hur svårt ska det vara?" Till slut tar jag upp henne i famnen och skjuter vagnen framför mig med magen samtidigt som jag ringer Jonatan som självklart inte svarar. Efter en kvart så tystnar hon och småsnyftar bara lite och efter ännu lite trixande så sitter hon snällt i vagnen. Men vägrar möta min blick, som att jag svikit henne på något sätt...

Jag svär att jag då längtade tillbaka till singellivet, bakfyllan, ensamheten och livsångesten. Dessa tankar snurrar i mitt huvud på hemvägen ända tills jag möter en mamma med barnvagn och världens svartaste öga. Hon har ett helt otroligt stort blåöga, som nästan ser overkligt ut. Då vill jag börja gråta för hennes skull och inser att jag har det för jävla bra ändå och att en tjurig unge inte är hela världen. Det är bra att få perspektiv på saker och ting...

Tydligen snöar det ute. Jag har inte ens kollat ut genom fönstret utan läst en miljon statusuppdateringar om att det snöar. Det känns sådär om jag ska vara ärlig. Kallt, blött och läääääänge är det så...

Men, till det jag skulle berätta. Jag ska börja träna! Det ni. Kommer säkerligen känna mig som Bambi på hal is, men ser lite fram emot det också...

Jag har ju glömt att berätta för er som undrar över våra matningsproblem. Det går faktiskt bättre, det vill säga att det är mer sällan det är problem. Peppar, peppar (jag knackar nu i bordet, på grund av att jag är skrockfull. Tack för det mamma). Troligen är det så enkelt att hennes tarmar har mognat och hon vant sig vid reflexen som tidigare gjorde ont. Det är helt underbart att slippa det problemet. En sten har fallit från mitt hjärta och när hon äter lugnt och fridfullt och ser djupt in i mina ögon då svämmar mitt hjärta över... Tänk hur kär man kan vara i en unge!

Idag har jag och Sally varit på informationsmöte/teori inför babysim. Nästa vecka är första badtillfället, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Tills dess ska vi försöka duscha med henne och se till att hon får vatten i ansiktet, något som vi tyvärr har varit för fega med. Som de sa, föräldrar är oftast för överbeskyddande.

Allt är ordnat, utom mammans baddräkt. Vart köper man ett sådant klädesplagg, modell extrastor??

Något som fascinerar mig sedan jag fått barn är att människor helt plötsligt kommer fram och kommenterar mitt barn, helt okända människor. Som igår när en lite äcklig, äldre dam kommer fram och ställer sig med ansiktet alldeles för nära min dotter och småskriker: "Meeen ååååh vilket fiiiint barn. Vilka ögon! Och vilket underbart ansikte." Eeeh, tack, mumlar jag och drar demonstrativt vagnen längre bort från henne. Hasande går hon efter och fortsätter oja sig om hur fin dottern är innan jag joggat bort mot mejeridisken för att slippa hennes andedräkt i ansiktet...

Sally tycker att det är riktigt underhållande att se sig själv i spegel...

Ett av de tidigaste minnen jag har är att min mamma sjunger med i någon dansbandslåt, min barndom är fylld av Wizex, Flamingokvintetten och Lasse Stefanz. Detta resulterade i en ungdomsrevolt då jag lyssnade på allt annat än dansband och aldrig kunde tänka mig att lyssna på något liknande. Sen när jag växte upp så märkte jag snart att jag blev glad, lycklig och nostalgisk av gamla låtar och texterna satt kvar i mitt huvud som tatueringar. Idag spelar jag dansband om jag är glad, vill bli glad eller om jag helt enkelt vill dansa runt och sjunga i lägenheten. Jag spelar dansband för Sally och sjunger med den allra vackraste röst jag kan frambringa. Jag andas dansband i vissa perioder, tro det eller ej. För mig är det värme, gemenskap, glädje och familjen....

Ikväll satt jag som många andra bänkade vid TV:n för att se Dansbandskampen. Tro mig, jag blev besviken. Inget dansant alls, vissa bidrag till och med pinsamma (Rigo, du kanske skulle stannat med Infinite Mass?). Tur är dock att Östersunds egna Patriks Combo gick vidare. Förhoppningar finns om en bättre show nästa lördag...

Så, det var lite bekännerlser från en fjantig dansbandsnörd!

För exakt ett år sen klev jag upp för att jag inte kunde sova av förväntan och kissade på en sticka som visade så svagt positivt att jag knappt vågade hoppas.

Idag kliver jag upp med en enorm trötthet men med världens gladaste och finaste lilla dotter på armen...

Idag så gick jag och Sally på mamma-blinddate. Alltså mötte vi upp mammor med bebis som vi inte träffat förut, endast snackat med via bloggen. Det var nervöst innan men riktigt trevligt att sitta ner och bara snacka om allt, främst om våra jämngamla barn men även om annat. Jag gillar att vara social ändå...

Förresten har vi tagit bort mjukliften i vagnen och lagt Sally på en fäll samt i en åkpåse. Hon stortrivs och sover massor. Varför har vi inte gjort detta innan?! Men hörrni, hur gör man med selen? Ska man göra hål i fällen som ligger under åkpåsen? Eller hur gör man? Fasen, jag hatar att vara nybörjare på allt!

Idag tyckte Sally att dagen började klockan 7. Det är väl bara att hålla med! Kaffe stavas tidig morgon!

Som ni såg nedan så provade Sally att sitta i matstol och självklart har jag, som planerar allt, redan köpt en sådan stol på IKEA i april. MEN, det som jag missade den gången var att köpa till en bricka som man fäster på stolen. En bricka som vore oerhört smidig. Är det någon som vill sälja sin bricka, skänka den eller kanske till och med någon som ska på IKEA inom kort? Tackar allra ödmjukast på förhand!

Den ska sitta på en sån här stol, som vi redan har, som också heter Antilop

Ansiktsbehandlingsoskulden är nu förlorad och jag är nöjd och belåten. Precis som jag misstänkte så blev jag övertalad om att min hud MÅSTE ha speciella krämer och rengöring. Om inte så kommer jag blir rynkig, ful och troligen dö ensam... Så självklart köpte jag ett prova-på-paket, för mina ynka föräldrapengar.

Varför går jag alltid på sånt där? Om jag är hos frisören så kan ni ge er faan på att jag kommer hem med stylingprodukter för flera hundra, trots att jag inte ens orkar torka håret med en handduk efter duschen. Jag har så mycket saker för håret som ligger i ett skåp och samlar damm tillsammans med hårtorken som jag använder en gång i halvåret.

Vi får se hur många dagar jag orkar använda hudprodukterna innan jag faller till föga och använder tvål igen...

Jag som sa för ett par veckor sen att jag inte verkade tappa hår efter graviditeten. Jag tar tillbaka det, nu har det börjat. Efter att inte ha tappat ett hårstrå under graviditeten så känns det som att jag håller på att bli flintis nu. Det är stora tussar som lossnar och badkaret behöver ingen propp längre, det har jag ordnat så bra med mitt hår...

Det är inte en tyst stund här hemma. Så här får jag börja måndagsmorgonen... Sally har hittat lite gurgelljud som hon gärna skriker ut.

Nu goda vänner ska jag bada med Sally. Sen ska hon och pappan ha en myskväll, medan jag går bort till vänner och äter middag. Pratar om vuxna saker med vuxna människor och dricker rödvin. Detta ska bli underbart...

Är det någon av er vänliga själar som kan ta sig ett snack med min dotter angående hennes sovvanor? Hon sover bra på nätterna men verkar helt ha missat kursen i bebiskunskap där de tog upp att hon ska sova på dagarna också. Jag ägnar större delen av dagarna till att försöka få henne att sova, utan större framgång. Jag lägger, jag vaggar, jag vagnar. Ibland lyckas jag och då sover hon 30 minuter, för att sen vakna och tycka att hon är utvilad. Problemet med detta är att hon ÄR trött och till slut blir hon så gnällig och sur, för att hon är just övertrött och det slutar med att jag får trösta en helt galen bebis som är så trött att hon inte KAN sova. Ibland är hon på väg att somna när hon sprätter till och ser ut att tänka: "Faan, får inte missa något. Håll dig vaken, Sally!" Idag gick jag en promenad på 1 timme och 40 minuter, av dessa minuter sov hon kanske 20 minuter... I vagnen alltså, där de ska sova som klubbade sälar. Hjälp mig, hur gör vi?

På valnatten så gav jag ett löfte: Att jag skulle gå med i ett politiskt parti. Sagt och gjort, dagen efter var jag medlem och igårkväll var jag på ett första möte. Det kändes riktigt spännande och jag bubblar av nyfikenhet och en vilja att lära mig allt. En utbildning väntar och så småningom vill jag sitta i någon politisk nämnd. Det känns som att jag kan förändra samhället mer genom att engagera mig än att sitta i soffan hemma och gnälla...

I did it! På sista möjliga dag lyckades jag boka in en tid. Så håll i er vänner och bekanta, på tisdag ska jag på min första ansiktsbehandling någonsin... Nu är det bara barnvaktsfrågan kvar. Mamma? Har du tid?

Arsle! Varför är det så att man varje gång man har ett presentkort måste vänta till sista dagen för att utnyttja det? Jag har nämligen ett härligt presentkort som legat till sig i en låda och nu går ut på tisdag. Min intention var att unna mig en skönhetsbehandling så här i hösttider, men nu verkar jag ha väntat för länge. Hur ska jag kunna ordna barnvakt på dagtid med så kort varsel och har de ens tider till mig så nära inpå? Jag ska ringa och höra med dem, pronto!

Tack kära läsare för att ni tar er tid och ger mig en kommentar, berättar vem ni är och gör mig glad. Det gjorde min dag helt enkelt.

Förresten är det någon som kan hjärntvätta bort en låt ur min hjärna? Det är ingen cool låt som spelas på dansgolven just nu utan det är följande: "Här dansar Herr Gurka, både vals och masurka. Grön är Herr Gurka, grön är hans bror. Båda har strumpor men ingen har skor".

Ja, vilken härlig text.

Jag spanade in statistiken igår och insåg att jag hade läsarrekord! Stolt berättar jag detta för Jonatan som ser lite chockad ut och undrar: "Alltså, vem läser din blogg egentligen? Och varför? Den handlar ju bara om mammasaker nu för tiden." Eeeh, ja jag håller med honom och undrar faktiskt vilken du är?!

Har vi gått i samma klass eller jobbat tillsammans? Är vi vänners vänner, familj eller har du bara sett när jag kommenterat på någon annans sida? Brukar du snegla på mig på stan men känner mig inte eller är du den som kramar mig när vi ses? Tycker du att jag är en dryg tjockis eller skulle du vilja lära känna mig mer? Är du den som försökte köra över mig med rullskidor igår eller tjejen som höll upp dörren för mig? Brukar du se mig flåsa med vagnen runt berget eller har jag flörtat med din pojkvän för några år sedan?

Du vet vem jag är, vem är du?

Så här ser det ut i soffan ikväll. Sally vänder sig om och om igen...

Great success! Sally har vänt sig från rygg till mage denna morgon, helt själv...
Hon låg naken på rygg när vi gjorde oss fina inför dagen och helt plötsligt låg hon på sidan och stånkar och stönar för att komma runt. Med hjälp av hejarop från mamman och pappan så gick det finfint! 3 månader och 5 dagar gammal, min lilla dotter. Återigen, stolt fjantmamma!

Undrar ni inte hur det går för mig med min kropp??! För en månad sen så började jag och sambon med att ta bort kolhydraterna ur kosten och istället öka på med fett. LCHF, som ni kanske vet. En månad har bara flugit iväg och jag tänker knappt på att jag äter en annan kost än "vanliga", det är gott och lätt. Dessutom har jag "fuskat" två kvällar, en med surströmming och en annan med oxfiletoast. Resultatet är inte så otroligt viktmässigt, 3 kilo mindre. Meeen, däremot är det minst 8 cm i midjan som försvunnit. Jag säger minst, för att jag inte vill mäta mig ännu, men för en vecka sedan var det 8 cm minus. Dessutom så är jag gladare, piggare, mättare, magen funkar bättre och jag sover bättre. Tyvärr har jag lite dåligt tålamod och önskar mig 30 kilo bort på en vecka, så vi får se hur framtiden formas...

Så, nu har vi varit hos läkaren med lilla fröken och våra matningsproblem. Vi har tillsammans konstaterat att det INTE är mjölkallergi, inte någon fysisk sjukdom utan istället är det något som är väldigt naturligt som inte känns naturligt för just vår dotter. När vi människor äter så sätts automatiskt en reflex igång som startar tarmverksamheten och skjuter på avföring neråt. Vi vuxna känner det inte och de flesta barn bryr sig inte heller, MEN en del barn är känsliga för denna reflex och upplever det obehagligt. Så, det finns ingen lösning direkt på problemet, tanken är att det ska växa bort. Vi ska sluta truga i henne mat, återgå till vanlig ersättning och ge henne lite Lactulos morgon och kväll. Skönt att det inte är något allvarligt, jobbigt att det inte går att göra något åt det...

Som ni kanske minns, så började vi med mjölkfri ersättning (Nutramigen) för drygt en vecka sedan och har tyvärr inte märkt någon stor förbättring. Alltså är vi på ruta ett igen och ska på läkarbesök imorgon för att prata vidare om våra matningsproblem. Jag ber till den gud jag inte tror på att detta ska lösa sig, eller i alla fall att det finns någon förklaring till hennes smärta.

Det för övrigt jobbigaste med att vara mamma är andras åsikter om mitt barn. Speciellt när det säger: "Meeen, hon som är så glad och snäll jämt" eller "Hon som är sååå harmonisk" eller det populära "Hon kan ju inte lida för hon går ju upp i vikt". Då vill jag ge personen en knytnäve i magen, då ingen annan än jag är med henne hela tiden och vet hur ont hon får i sin mage när hon matas och hur jobbigt det är för både mamma och bebis...

Så, nu var det sagt. Jädra skitdag har det varit. Imorgon blir det bättre, det är jag övertygad om.