sascha

Sitter och samlar på oro inför morgondagens processhandledning, eller terapifredag som det även kallas. Dagarna då vi sitter i ring i klassen och gråter ut vår smärta och pratar av oss, försöker sätta ord på känslor, rädslor och sorger. Med tanke på förra fredagens enorma gråtande från min sida och frånvaron av snorpapper, vilket resulterade i små diskreta snoranden som övergick i frenetiska försök att hindra snoret från att rinna. Jag har inför morgondagens session laddat med pappersnäsdukar som min mor har sponsrat mig med. Varför snorar man så mycket när man gråter? Dagens I-landsproblem...

Även om mitt inre är i uppror och för längesedan bortträngda känslor dyker upp när de minst är uppskattade så kan jag inte annat än skratta åt vissa av mina klasskamrater. Visdom avlöser visdom, stundtals ska jag påpeka. Min dagliga chaufför är en enormt rolig man, han kommer med roliga kommentarer titt som tätt, som han knappt själv är medveten om. Idag på vägen hem från en tuff skoldag bryter han tystnaden med en mening jag ämnar att citera flertalet gånger: "Jaja, men det är ju faktiskt aldrig för sent för att ge upp!" Han är för härlig, den eviga pessimisten.

Ja du, flisan, ska vi rymma tillsammans? Eller helt enkelt stanna och fäkta? Tack för att ni saknar mig allihop, ska försöka komma med små inlägg så ofta jag orkar.

Roligt att människor saknar mina inlägg och tänker på mig. Kan förklara min frånvaro med att min inre är i kaos. Mina studier har kommit igång på riktigt och självrannsakan, ilska och sorg har uppkommit. Kan inte förklara alla känslor som rör sig i mig och det är inte meningen heller. Jag återkommer med rapporter om livet när jag sansat mig lite.
Till alla vänner och bekanta: Jag ber om överseende gällande min totalt osociala sida. Jag hoppas att jag snarast kommer att bli en mer social och stabil människa.... Hang on there! Wait for me...

"Döm inte en människa, ty du känner inte hennes dolda sorg"

Idag hade vi redovisning av ett grupparbete i gruppsykologi på skolan. Som av gammal vana tog jag på mig en roll, en roll där jag tog på mig att skriva, formulera och utforma arbetet. Utan att ens reflektera om varför jag gjorde det. Det första alla grupper fick göra var att berskriva resan till målet, alltså hur vi lyckats få till det arbete vi skulle presentera. Jag började med att beskriva att vi jobbat bra som grupp, att vi varit sams och lyssnat på varandra i diskussioner. Men som vanligt lyckas vår exceptionella lärare att få fram underliggande psykologiska aspekter på allt. Det kom fram att jag tagit på mig sekreterarrollen direkt, valt vad som skulle stå i arbetet och sedan sammansatt det på datorn. Varför gjorde du det frågade han då?

Mina tankar snurrade och han frågade om det handlade om att jag var rädd för att stå och prata inför klassen, han sa åt mig att ta några steg fram emot klassen från de andra i gruppen och stå själv i en utsatt situation. Även om det inte var det mest behagliga så är det inte dödsjobbigt. Plötsligt säger läraren, du har ett stort kontrollbehov, du litar inte på att andra kan göra jobbet lika bra. Vad är det du tror dig slippa genom att skriva och utforma arbetet? Jag blir stum, det är något som jag nu ska fundera på...

Han är otrolig, vår lärare, han får de flesta av oss att omvärdera oss själva, startar nya tankekedjor inom oss hela tiden. Har jag ett stort kontrollbehov? Jag har aldrig trott det om mig själv förr, men inser successivt att det kanske stämmer. Är möjligen därför som jag är så orolig för allting jämt, för att jag inte KAN ha kontroll över allt. Kanske måste jag försöka släppa kontrollen mer. Det handlar om att förändra tankar och beteende för att finna mig själv. Spännande, minsann...

I min stora filosofiska period, full av tankar, funderingar och betraktelser så har jag glömt att nämna min ytliga sida. Mitt dietande som blivit så omtalat och populärt, så till den grad att jag tycker numera att det går för sakta. Men jag har själv valt att lägga om till den lugnare fasen, som innebär dryck till frukost, lunch och kvällsmål medan jag får äta riktig mat till middag. Med riktig mat menas enligt tallriksmodellen, nu inte den pålastade tallriksmodellen med 4 meter mat utan släta tallrikar utan matberg. Nyttig mat med mycket näring och omättade fetter, med mängder av sallad. Unviker mjölkprodukter i största mån och socker på alla sätt jag kan. Detta innebär att min totala viktnedgång nu ligger på 8,2 kg. Inte illa pinkat!! Har dock inte mätt min kropp på ett tag och tänkte avvakta med det tills jag kommit igång med mitt tantiga stavpromenerande igen. Min kroniska förkylning har gjort mig restriktiv till träning och ansträngning. Ambitionen är att först och främst att bli en frisk och kry människa. Innan jag blir en smal och vrålsnygg kvinna!

8,2 kg är rätt mycket men jag har svårt att se det på mig själv. Visst, människor påpekar det och berömmer mig, ger komplimanger. Men mest av allt vill jag berömma mig själv, ser fram emot den dagen jag kan göra det! Det finns en sak jag dock märker själv, mina kläder har blivit större. Mina BH-band som är åtdragna så gott det går åker ständigt och irritersamt nog ner över axelns gräns, eftersom mina axlar likt min mors sluttar en aning neråt så fortsätter de ner till armbågarna. Högst obekvämt kan tilläggas. Mina minimala trosor börjar sitta riktigt bra och som min syster så fint uttryckte det så har mina gropar i lår och rumpa försvunnit, eller ja nästan i alla fall. Tack syrran för det! *smack*

Mina byxor sitter inte sådär riktigt bra, får diskreta påminnelser på skolan att de halkat ner och min skåra finns till allmän beskådan. Lite roligt tycker jag nog att det är. På tröjor märker jag inte så stor skillnad eftersom jag, som den sanna positiva människan, har handlat tröjor som varit för åtsittande i alla år. Kanske sitter de äntligen som de ska?! Ska dock dröja med att sprätta champagnen innan jag gått ner 10 kilo. Då ska det firas minsann!

Jag är i våldsamt behov av kärlek för tillfället, var finner man det? Postorder?!

Ny vecka, ny regering. Känns som att veckan hade kunnat börja bättre. Ser framför mig hur min a-kasseavgift höjs och inkomsterna vid eventuell arbetslöshet sänks. Ser även framför mig hur den trygghet samhället tidigare erbjudit håller på att falera. Hoppas dock att dessa vallöften inte hålls. Att vi låginkomsttagare och vanliga människor kan få finnas kvar på Sverigekartan.

Har idag spenderat ännu en dag på skolan och inser att det finns sådana mängder jag måste lära mig och funderar hur jag möjligtvis ska kunna få in all information i mitt huvud. Ämnet för tillfället är preparatkunskap och det är fascinerande hur människan har skapat sig sådan enorm drogmarknad. Att känna igen symptom och effekter känns övermäktigt, men det ska läras in. Ska nog lägga mig och läsa lite mera nu...

I övrigt är jag förkyld, igen. Om jag någonsin har varit frisk de senaste månaderna, orken börjar ta slut. Jag är less på mitt immunförsvar nu. Någon måtta får det vara. Kan man få Esberitox intravenöst? Ska snarast undersöka detta!

Så många år har jag spenderat med att vara andra till lags, passa in i mallen, vara den perfekta unga kvinnan. Nu får det banne mig vara slut på det. Har spenderat åtskilliga lördagskvällar med tillgjorda, plastiga människor som anser sig vara stadens elit. De som ser sig själv som "innefolket", de som bara lever för andra människors uppmärksamhet, växer av människors ögon på sig själv och en slags bisarr självupptagenhet. Det viktigaste som existerar i deras ögon är status. Så patetiskt att det ens inte behöver sättas i ord.

Jag har hittat mitt nya ställe. Ett ställe fullt av människor som är medvetna om sig själv, medvetna om sina begränsningar och möjligheter. Jag är förälskad, i en folkmassa. Så sköna personligheter jag sett ikväll har jag inte sett på de sex år jag spenderat på krogen. Vad söker man egentligen på krogen? En rolig kväll, uppmärksamhet, kärlek, sex, vänskap, alkohol? Allt finns att få på detta nya ställe. Även om medelåldern är bra mycket högre på detta ställe så känner jag mig mera hemma och tillfreds än någon gång tidigare. Jag mår bra när jag tillbringar min tid där. Den största skillnaden är att vakterna är trevliga, så förvånad jag blev när jag upptäckte detta. De hälsade välkommen, visst, det bör de flesta göra, men även vid avvisning av en besökare så såg jag ödmjukheten. Jag är imponerad. Vad har dessa vakter lärt sig som vissa andra vakter missat?

Komplimanger, kommentarer och uppskattande blickar, jag bara njuter. Kommer inte sätta min fot på dessa ytliga ställen på mycket lång tid, jag trivs och kan slappna av. Antar att inte alla mina vänner kommer vara överförtjust vid tanken, vanans makt är stor. Men jag avser att spendera en och annan helg där och vill ingen följa med mig så går jag banne mig själv. Avsaknaden av ytliga kontakter, gråa människor med vackra skal och otrevliga vakter var värt så mycket. Jag är förälskad, i ett ställe.

Tack, ni enfaldiga människor som lett mig in på denna nya väg. Tack för att ni förvisade mig, kanske var det just vad jag behövde för att upptäcka att det finns hjärtlighet i världen.... Att det finns godhet, mänsklighet och äkthet.

Fredag kväll och jag har spenderat kvällen med min kära familj. God mat, gott sällskap samt ett och annat skratt. Trots att jag insett att min chans till barn och familj innan 30 minskar dag för dag, så har jag trots allt min mor, min bror och mina systrar. Vad vore mitt liv utan dem? Oerhört tomt och kallt.... Borde varje dag vakna med en tacksamhet över de som står mig närmast. Känna en glädje över det jag har, inte ägna en tanke åt det jag saknar. I stället ägnar jag större delen av min energi till att oroa mig för saker som inte kommer att ske. Allt handlar om att förändra mina tankebanor och mitt sätt att agera i olika situationer. Inte fly, inte använda självironi, möta verkligheten som den är, tillåta mig att känna ångest och inte trycka bort den. Inte trycka ångesten inom mig, inte projicera den på någon annan. Behålla den inom mig och känna på den, smaka på den, leva med den och överleva den!

Nu är det helg och jag ska njuta av den genom att försöka hålla mig vaken lite längre, sova lite längre och njuta av min lediga tid. Ser dock framför mig hur jag snart somnar i soffan, trots den mängd kaffe jag tryckt i mig. Får se till att sova länge i morgon dock! Ha en trevlig helg, vänner och bekanta!

Klockan börjar närma sig 21 och jag har nyss kommit hem från skolan, dagen har varit vansinnigt lång och jag är tröttare än allt annat. Är dock på ett markant bättre humör än sist jag skrev, då allt kändes nattsvart. Jag hoppas på att allt ska lösa sig för mig, jag kan inte ha sådan otur som det känns ibland. Idag tog jag tag i saker jag skjutit upp en stund. Skickade iväg samtliga papper som krävdes till mitt fack för att få ersättning för den enorma summa pengar jag lagt ut på studielitteratur. Kan tillägga att det inte var ETT papper de krävde. Sedan skrev jag ett mail till min fastighetsägare för att få klarhet om allt med vattenskadan är överstökat, eller om det kommer mera problem. Samt att jag ringde polisen för att meddela att mina skador finns dokumenterade hos en läkare, och vilken. Kändes som jag tog tag i saker och var produktiv.

Varför jag spenderat min kväll på skolan är för att lyssna på människor som styr vår utbildning, människor i ledningsgruppen som är chefer från olika behandlingshem och andra instanser. De skulle informera om vad som  krävs för att få anställning efter avslutad utbildning. Första kravet var att det finns en dokumenterad drogfrihet i 5 år om jag varit missbrukare. Eftersom jag aldrig varit så djupt ner så klarar jag mig galant i den frågan. Sen kom problemen. De tar ut ett utdrag från försäkringskassan för att se om man sjukskrivit sig under längre perioder och för vad. Eftersom jag har ett halvårs sjukskrivning för utbrändhet och en och en halv månad för brutet revben så ligger väl inte jag så värst bra till där.

Sedan kommer det värsta. Ett utdrag från polisregistret görs och som det verkar just nu ligger jag inte så väldans bra till där, känns helt plötsligt väldigt tungt i mitt liv igen. Varför denna satans otur vid alla tillfällen i livet? Väntar på att vinden ska vända....

Mitt liv är en virrvarr av tankar, oro och ständig ängslan. Det gör ont att vara ensam men det gör mer ont att inse att det är få personer som står vid din sida när det verkligen gäller. Intressant eller skrämmande att se hur en del personer prioriterar. Är man verkligen helt ensam när det gäller? Till dem som dömer innan de ens sett eller hört sanningen, må den felfria kasta första stenen....

Det har skett en del saker, incidenter som jag dragits in i och händelser som förvrängts. En skugga har kastats över mig och min person, rykten florerar och jag har uppenbarligen gjort värre saker än vad någon kan tänka sig. Att sätta sig upp mot de allsmäktiga ordningsvakterna i denna förbannade stad är uppenbarligen den värsta synd som man kan begå. Att jag dessutom vågar polisanmäla mina blåmärken och spåren efter våld som åsamkats mig verkar många inte förstå. Att jag dessutom är anmäld för våld mot tjänsteman är en så fruktansvärd plåga för mig, kan inte förstå varför jag skulle hamna i denna svåra situation. Jag är ensam mot de anklagande gudarna i denna stad... Allt känns som ett hemskt skämt som jag aldrig skulle ha trott på om någon berättade det för mig innan helgen.

Trodde att jag visste vilka som fanns där för mig i alla lägen, men sanningen är värre än så. Att jag blivit portad är inget problem för mig, men för vissa är alkohol och krogliv allt. Fina prioriteringar det finns.
Jag är bara oerhört ledsen och besviken!

Idag har jag efter tre och en halv vecka fått äta mitt första riktiga mål mat. Efter samråd med min viktkonsulent ska jag nå gå in i en ny fas av min viktminskningsperiod. Från och med nu ska jag äta tre milkshakes och ett vanligt mål mat om dagen. Den maten jag ska äta är såklart inte pizza utan nyttig, näringsrik mat. Premiären bestod av kräftstjärtar, sallad med rödlök och fetaost. Två hårdbrödmackor med mager skinka och tomat. Som jag njöt av denna lyxiga måltid. Jag åt mycket sakta och njöt av alla smaker och framförallt känslan av att få tugga. Ser redan nu fram emot morgondagens middag...

Ni kanske är intresserade av att veta de senaste måtten totalt efter 3 veckors ren cambridgekur:

Vikt: -7 kg
Byst: -4 cm
Midja: -19 cm
Höft: -10 cm
Lår: -4 cm
Arm: -6 cm

Ni trogna läsare kanske märker att måtten inte minskat något från förra veckan, men att däremot vikten minskat. Detta kan förklaras med att jag legat sjuk en vecka och inte rört på mig någonting. Men jag är nöjd och glad! Nu börjar en ny fas av min utmaning, att få äta delvis... Jag mår kanon!

Har nu äntligen tillfrisknat efter ännu en brakförkylning, ber om en längre friskperiod denna gång. Är vansinnigt less på att snora och vara svag i kroppen av virus och feber. Fick dock en liten uppmuntran igår, i mitt brevinkast låg ett brev från Milko, vilket visade sig innehålla två biobiljetter. Härligt, riktigt behövligt tillskott i mitt rätt kulturfria liv. Jag verkar vara inne i en vinnarperiod just nu, kanske är det nu rätt tillfälle att inhandla en trisslott. Hade blivit bra mycket gladare över en miljon kronor än dessa två biobiljetter, men jag får vara glad för det lilla. Har ännu en gång ingen aning i vilken tävling jag vunnit dessa...Inser att jag är med i en massa tävlingar som jag inte minns. Varje vinst blir som en positiv överraskning.

Idag är jag sådär smått irriterad som bara jag kan vara. Först och främst hade jag ett fint hår innan jag klev utanför dörren, där det omvandlades till en skatboliknande tingest. Stormen rasade över staden och jag blev snart irriterad då håret blåste in i ansiktet och fastnade i min läppglans som jag för att vara fin smetat på. Sedan samåkte jag till skolan och förbannade i tysthet alla äldre människor som fungerar som vägbromsar. Varför köra bil när man inte hittar gaspedalen, frågar jag mig.

Nu är det helg, jag ska snarast vila lite så jag kan uppskatta fredagskvällen med att vara vaken. Kanske får jag uppleva mina underbara drömmar jag hade igår. Sexdrömmar, en gåva till människan, speciellt till människan som inte får uppleva detta i verkligheten!  

Snart ska jag klaga, ja, det ska jag banne mig. Oftast fastnar mina intentioner att hävda min rätt just där, vid tanken. Jag är en tacksam människa att bo granne med, nu bortser jag från min förmåga att vattenskada halva fastigheten, eftersom jag aldrig skulle få för mig att klaga på ljud eller andra störande moment. Jag är en tacksam restauranggäst då det skulle gå oerhört långt innan jag klagade på maten för att inte tala om att sälja på mig gammal mat i speceriaffären. Helt enkelt är jag en tacksam dörrmatta. Tar skit rent otroligt länge innan jag reagerar och motsätter mig det hela. Nu handlar detta om min bredbandsleverantör som åtskilliga gånger de senaste veckorna har misslyckats med att leverera just det som de lovar, internetanslutning. Första gången blev jag frustrerad och rannsakade mitt inre och min papperssamling för att se om jag eventuellt missat en räkning. Så var inte fallet.

Andra gången blev jag smått irriterad men väntade tålmodigt i ett par timmar för att återfå mitt älskade bredband, tredje gången blev jag ännu mer irriterad och ja, ni förstår, det trappas upp så sakteliga. Idag hade jag dock skolarbete att göra så jag blev nästan arg, såg framför mig hur jag skulle klaga och kräva kompensation snarast. Men som vid alla andra tillfällen lär ilskan rinna av mig och jag tar varken mod till mig, eller spenderar tid på att klaga och hävda min rätt. Jag stannar på hallgolvet som den dörrmatta jag är.

Idag kom dagen som jag med fruktan väntat på. Min föredetta sambo, mannen i mitt liv, kom för att berätta att han skaffat en annan lägenhet och ville ha igen lite saker som är hans. Eftersom sängen i laga mening är hans, den älskade sängen som är det käraste jag har, så påvisade han sin rätt att hämta just den. Som den känsliga och hemmakära person jag är så bröt tårarna ut, vilken gammal vana det är att låta tårarna komma närhelst det inte går som jag vill. Jag vill så gärna ha den sängen, den är det värdefullaste i denna lägenhet, jag älskar den massivt. Men i kompromissernas anda så lovade han mig madrasserna och bäddmadrassen mot att han fick sängramen, som hans far byggt åt honom. Visst, jag är inte omöjlig och nu är jag på jakt efter en sängram med måtten 180X210 cm. Inte det lättaste, skulle det snart visa sig. Ikea har endast med längderna 200 eller 220, finurligt. Får försöka lösa detta på ett kreativt sätt. Någon som eventuellt har en sängram med de önskade måtten? Emottages tacksamt!

Gårdagskvällen utvecklades verkligen åt det håll jag ville, huvudet blev tyngre och tyngre, febern gjorde sig känd i form av värkande kropp och svidande ögon. Trodde först inte att det var sant, men uppenbarligen kan jag inte hålla mig frisk mer än några dagar. Lade mig i sängen med förhoppningen om att det var en kortvarig svacka, att jag skulle orka gå på skolan idag. Men i och med att nattens mörker sänkte sig ner över stan, så höjdes min kroppstemperatur och febern intog min kropp och själ. Med frossa och halstäppa som följd. En sanslöst obehaglig natt, med följd att jag absolut inte orkar gå på skolan idag. Grämer mig något enormt över att jag missar så mycket! Men sådant verkar mitt liv vara, fyllt av sjukdomar och störande moment.

Har nyss avrundat en sanslöst lugn helg med filmen "Brokeback Mountain". Därför sitter jag nu här och gråter, över omöjlig kärlek, orättvisor och saknad. Jag är sannerligen en riktigt gråtmild person och kvinna. Var dock ett par filmer sedan jag grät på detta vis, intensivt och hulkande. Önskar för tillfället alla människor i världen lycka och kärlek. Oj, tänk så djup man kan bli efter en film. Snart skänker jag väl bort mina sista pengar till någon välgörenhetsorganisation. Nej, dags att vakna, sända goda tankar får vara nog för nu!

Tack för idag, lipsill är jag.

Fick idag ett suspekt mail med ordet "lakritsälskare" i ämnesraden. Nyfiket och förundrat öppnade jag mailet, hade mina förutfattade meningar om innehållet, ännu mer reklam, bergis. Till min stora förvåning har jag vunnit ett pris. Ett första pris. Tro dock inte att det var pengar i mängder, men dock 110 st påsar med Läkerol Giants. Vad tusan ska jag göra med alla dessa? Någon som är sugen på Läkerol?

Drygt två veckor efter mitt påbörjade viktminskningsprogram har resultaten verkligen börjat visa sig. Idag har jag varit på ännu ett besök hos min viktkonsulent och klivit på vågen. Jag kan inte annat än le när jag går därifrån och veckan som kommer ska jag utnyttja denna underbara känsla för att peppa och motivera mig själv. Så, är ni redo, damer och herrar, här kommer veckans mått:

Alla mått är totalt på 2 veckors ren Cambridgekur.

Vikt: -5,4 kg
Byst: -3 cm
Midja: -19 cm
Höft: -10 cm
Lår: -4 cm
Arm: - 6 cm

Målet närmar sig, jag har kommit en bit på vägen!