sascha

Sitter och samlar på oro inför morgondagens processhandledning, eller terapifredag som det även kallas. Dagarna då vi sitter i ring i klassen och gråter ut vår smärta och pratar av oss, försöker sätta ord på känslor, rädslor och sorger. Med tanke på förra fredagens enorma gråtande från min sida och frånvaron av snorpapper, vilket resulterade i små diskreta snoranden som övergick i frenetiska försök att hindra snoret från att rinna. Jag har inför morgondagens session laddat med pappersnäsdukar som min mor har sponsrat mig med. Varför snorar man så mycket när man gråter? Dagens I-landsproblem...

Även om mitt inre är i uppror och för längesedan bortträngda känslor dyker upp när de minst är uppskattade så kan jag inte annat än skratta åt vissa av mina klasskamrater. Visdom avlöser visdom, stundtals ska jag påpeka. Min dagliga chaufför är en enormt rolig man, han kommer med roliga kommentarer titt som tätt, som han knappt själv är medveten om. Idag på vägen hem från en tuff skoldag bryter han tystnaden med en mening jag ämnar att citera flertalet gånger: "Jaja, men det är ju faktiskt aldrig för sent för att ge upp!" Han är för härlig, den eviga pessimisten.

Ja du, flisan, ska vi rymma tillsammans? Eller helt enkelt stanna och fäkta? Tack för att ni saknar mig allihop, ska försöka komma med små inlägg så ofta jag orkar.