sascha

Idag går vi in i vecka 41 (40+0) och vi bara väntar... BF (Beräknad födelse) +1 och inte ett ljud från lill*n. Finns ingen information om denna vecka, för det är övertid. Det enda jag vet är att den växer varje dag, istället för att komma ut till mamma och pappa som en liten, liten bebis, så kommer den säkert stanna kvar därinne tills den väger 7 kilo...

Idag var vi på vad jag hoppas är det sista barnmorskebesöket, även om vi bokade in ett nästa vecka för säkerhets skull. Vi diskuterade min "mensvärk" som barnmorskan konstaterade är förvärkar och hon sa även att huvudet är så lågt det kan bli nu...  

Dagens siffror 39+4 förra besöket inom parentes (38+3, 37+3, 36+3, 35+2, 33+2, 31+2, 28+1, 25+1)
Blodtryck: 125/80 (120/75, 125/75, 120/75, 115/75, 115/80, 125/80, 120/70, 125/75)
Bebisens hjärtslag: 144 (152, 134, 146, 156, 140, 136, 148, 154)
Symfus Fundus mått (livmodern): 37 cm (36, 36, 34, 34, 33, 31, 29, 25 cm)
Blodvärde Hb: - (-, -, -, 113, 118, -, 126, 125)
Bebisens läge: Huvudet är fixerat och så lågt det går

Kom ut, älskade bebis!!

Idag skulle min pappa blivit 53 år. Jag hade litegrann hoppats att bebisen ville komma ut idag och ära sin morfar, som han eller hon aldrig får träffa. Är oerhört tveksam till det, känner inget idag heller.
Åker istället till barnmorskan på vad jag hoppas är det sista besöket.

Tänker på dig pappa, wherever you are... Du skulle ha blivit morfar snart!

Hur dålig än sommaren har känts så har det funnits en del höjdpunkter. Igår kväll var jag och Jonatan ute på promenad längs vattnet. Vackert...

Nej, måste väl uppdatera er som undrar. Idag är "mensvärken" som bortblåst, den som hängt med i tre dagar gav nu upp och det är som att den aldrig funnits. Typiskt! Jag är lite på dåligt humör idag, ska äta en glass och läsa en bok nu och hoppas på att det blir bättre. Tack Jonatan som plockade upp bitarna av mig och pusslade ihop mig till en människa igen imorse! Tack för att du torkade tårarna, gav mig mat och oändligt med tålamod och kärlek. Hur skulle livet vara utan dig?!

Tack för många förslag om midsommar, ska ta dem i beaktande om inget mer händer på bebisfronten. Idag besökte jag en erfaren tvåbarnsmamma och pratade om graviditet, barn och relationer. Mycket trevligt och tiden gick fort innan jag satt på bussen på väg hem, med den medföljande molvärken som sällskapat med mig sen i söndags kväll. Idag ökade smärtan och istället för att kunna klocka värkar så har jag haft en konstant värk, som påminner väldigt mycket om mensvärk. Jaha, ska det vara så här nu? Hur länge då? Är det något på gång? Håller tummarna för det och försöker sova...

Nyss hemkommen efter en kvällspromenad tillsammans med min fina sambo. Han med kameran i högsta hugg och jag fullt upptagen med att gå utan att flåsa sönder lungorna och halta sönder min ena fot. Men skam den som ger sig. Nästan en och en halv timme senare känns det helt underbart!

Under promenaden slog det mig att jag så kallt räknat med att föda barn innan midsommar, att jag tackat nej till utflykter och inte undersökt andra möjligheter alls. Jag utbrast förskräckt till mannen: "Vad händer om vi fortfarande är gravida på midsommar? Vi kan ju inte bara sitta hemma?" Då han inte heller hade någon reservplan så undrar jag om vi måste åka på bilbingo på midsommarafton? Det är ju ändå 40 000 kr i högvinst. Eller vad gör vi?

Idag går vi in i vecka 40 (39+0) och bebisen är oerhört efterlängtad just nu, av alla. Har en del förvärkar så jag tänkte lägga mig i badkaret några timmar nu, om jag inte svarar i telefonen så vet ni. Ha en fin söndag!

Så här skriver familjeliv om denna vecka:

Vecka 40

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

Ok, jag fastnade också framför tv:n när de kungliga skulle visa upp sig, såg även vigseln och blev till och med rörd när Daniel blev rörd. Jag som inte skulle se, satt där med tårar rinnande nerför kinden och allt för att min mamma ville se bröllopet. Vi skyller på henne!

Har även hunnit med en liten fest, där jag var nyktrast, tjockast men jädra glad ändå. Fick frågan från yngre pojke (född på 90-talet!) om hur värkar känns och kände mig tråkigast och äldst i världen. Men hade riktigt trevligt trots allt. Valde bort promenaden hem i natten, inte för att jag tror mig vara hett villebråd hos våldtäktsmän, utan för att det i närmaste är minusgrader och sviiinkallt här i Östersund. Åkte hem i taxi med ung blivande tvåbarnsfar som gärna berättade om sin sambos första förlossning, då hon gick över 2 veckor och slutligen snittades. Som sagt, "räkna med att gå över tiden", sa han som de flesta andra erfarna människor med åsikter. Nepp, jag gör det inte. Jag räknar inte med något, men hoppas att bebisen vill träffas så snart som möjligt.

Varför är min ena fot så sjukt ond? Det känns som att något litet ben i foten kan ha gått av... Men hur? Kan man vara så tung att skelett går av?

Tänkte jag skulle skriva något om bröllopet, men näe, har ingen riktig åsikt och inget intresse. Istället tänkte jag berätta att det inte kommit någon bebis inatt, trots att jag i smyg ställt in mig på att få detta datum... Dumt kanske, men så är det! Nu släpper jag tankarna på det, äter frukost och möter upp fina människor på stan. Ha en kanonfin lördag, ni som läser...

Så fort planerna på barn etablerades så har jag läst gravidbloggar och mammabloggar till förbannelse, följt vissa från första testet till höggraviditet och än idag är jag så oerhört förvånad och lite ledsen över utseendefixeringen som råder även i den världen. Som jag tidigare beskrev så trodde jag att det var en helig tid, utan viktstress eller hysteri kring yta. Tänk så fel jag hade...

Sällan har jag läst om så hysteriska personer som när de blivande mammorna fått en liten bristning som knappt är synlig. När de gått upp över 65 kilo så är det panik och de pratar om hur tunga och stora de är, för att inte tala om hur mycket det pratas om hur snabbt de går ner detta igen efter utförd förlossning. Själv har jag små bristningar över nästan hela magen, förvisso inte djupa eller stora, men de finns där och spelar absolut ingen roll. Min vikt har inte legat under 65 sedan jag gick i högstadiet och hur mycket jag nu gått upp bryr jag mig ärligt talat inte om, och har inte för avsikt att basunera ut för den delen. Graviditeten är för mig en tid att landa i en ny roll, som mamma och förbereda sig mentalt inför att ta ansvar för ett nytt litet liv. Att gå ner i vikt för att bli lättare och smidigare, det tar jag sen efter bebis och amning.

Är man så rädd för att förändras kroppsligt efter att ha skapat och burit ett annat liv så kanske man inte är mogen för det?!

Idag var vi till barnmorskan igen och redan på parkeringen var det en liten treåring som pekade på mig och sa: "Mamma, tiiiitta, en tjoooock mage!" Jodå, det syns ju när man kommer och går, så att säga. Även om inte magen blivit något större sen förra veckan, vilket var heeeelt normalt. Dagarna försvinner i semestertöcken. Vissa dagar gör jag massor och andra ingenting, nu är det bara en väntan på lillskiten som är beräknad om 10 dagar, men förhoppningsvis vill träffas innan dess...

Dagens siffror 38+3 förra besöket inom parentes (37+3, 36+3, 35+2, 33+2, 31+2, 28+1, 25+1)
Blodtryck: 120/75 (125/75, 120/75, 115/75, 115/80, 125/80, 120/70, 125/75)
Bebisens hjärtslag: 152 (134, 146, 156, 140, 136, 148, 154)
Symfus Fundus mått (livmodern): 36 cm (36, 34, 34, 33, 31, 29, 25 cm)
Blodvärde Hb: - (-, -, 113, 118, -, 126, 125)
Bebisens läge: Huvudet är fixerat (Jag frågade om huvudet kunde lossna, vilket framkallade lite skratt, menar ju inte att huvudet ska lossna från kroppen, men om det kan bli o-fixerat igen. Så var inte fallet. Det är klart!)

Din graviditet startade Sön 20 sep 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Sön 4 okt 2009 (ägglossningen).

Du är på dag 270 av 280. (96,4%).

Han smög in i lägenheten när jag intet ont anande stod i köket och drack vatten, och jag hade inte märkt honom om jag inte i ögonvrån sett en rörelse. Smygande vänder jag om och ser honom glida in i sovrummet, listig som en räv och med mord i ögonen. Antagligen planerar han att gömma sig och sedan ta kål på mig när jag somnat sött, utan att jag ens märker det. Panikslagen och ruskigt rädd ringer jag min syster för att kontrollera om hon möjligen är nära mitt hem och kan  komma och rädda mig. Skrattande förklarar hon att hon inte kan komma nu men berätta hur jag ska försvara mig på bästa sätt. Darrande, med hög puls och ett vapen i högsta hugg så försöker jag hitta honom, han som inkräktar i mitt hem och vill döda mig. Han finns ingenstans...

Så, plötsligt, kommer han in i vardagsrummet och jag kastar mig bakåt in i hallen för att han inte ska få syn på mig. Min syster är kvar i luren och stöttar mig med krigsråd och strategier. Jag ser honom spana ut genom fönstret, han låter arg, är enormt stor, muskulös och ondskan lyser om honom. Jag är livrädd men tar mod till mig att smyga upp bakifrån och efter en stunds tvekande så svingar jag mitt vapen och träffar honom. Trots att han faller till golvet så slår jag med vapnet flera gånger mot honom, skräckslagen över att han ska vakna till liv och hämnas. Efter att jag iakttagit honom en stund kan jag pusta ut, då han inte längre rör sig. Min syster föreslår att jag ska göra mig av med honom och med stort mod lägger jag bort mitt vapen, dagstidningen, och hämtar hushållspapper för att föra honom från golvet till toalettstolen där jag spolar ner honom. Ser honom försvinna med vattnet men spolar en extra gång för säkerhets skull och tackar min kära syster som stöttat mig i min ensamhet, utsatthet och skräck.

Har jag nämnt att jag är sanslöst rädd för getingar?!

Fruktansvärda djur

Ikväll tar jag med mig stormagen och åker på bilbingo. Vore väl festligt om vattnet gick där?! Men jag hoppas på 16000 kr i vinst först.

Idag går vi in i vecka 39 (38+0) och nu ska väl BB-väskan vara komplett, tack vare snälla Madde som lånade ut en amningsBH tills vidare. Igår kväll var jag på fest och hade riktigt trevligt, sjöng, dansade och träffade gamla goda vänner. Ibland skäms jag över hur bra jag mår så här på slutet. Visst att jag har förvärkar och ibland värker ryggen enormt, men i överlag mår jag riktigt bra. Tacksam är jag, men bebis får komma när du vill nu, för vi längtar ju efter att träffa dig.

Detta står på familjeliv.se om denna vecka:

Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.

Jag mår bra och lever på i min ledighet, dagarna passerar och jag har nog fortfarande inte riktigt fått in i min hjärna att det inom en månad finns en bebis här hos oss, som jag och Jonatan är föräldrar till och ansvariga för. Ser på "tickern" på vänster sida att det är 15 dagar tills beräknat datum. Detta innebär att det när som helst kan sätta igång, förlossningen och stunden där vi får träffa bebisen närmar sig. Visst är det ok att ha lite panik, va? Hur ska jag klara av detta, hur ska jag veta vad som ska göras och hur? Jag är ju bara en 28-årig snorunge, ska jag hantera och ta hand om ett litet liv?! Jag som sitter och gråter naken på golvet ibland för att jag inte hittar rätt kläder och ibland känner mig som ett barn själv...

Barnmorskebesök 37+3

Idag var det dags för ännu ett besök för att kolla status på mamma och bebis. Barnmorskan var nästan förvånad över hur bra jag mår, fantastiskt!! Lite siffror kommer nedan och tänk, äntligen är huvudet fixerat! We are ready!

Dagens siffror 37+3 förra besöket inom parentes (36+3, 35+2, 33+2, 31+2, 28+1, 25+1)
Blodtryck: 125/75 (120/75, 115/75, 115/80, 125/80, 120/70, 125/75)
Bebisens hjärtslag: 134 (146, 156, 140, 136, 148, 154)
Symfus Fundus mått (livmodern): 36 cm (34, 34, 33, 31, 29, 25 cm)
Blodvärde Hb: - (-, 113, 118, -, 126, 125)
Bebisens läge: Huvudet är fixerat!!

Idag går vi in i vecka 38 (37+0) och vi är redo för ankomst! Bebis, nu får du komma när du vill...

Tack alla ni som gissat datum, storlek och kön. Ska publicera det inom kort, spännande att se om någon prickar in. Ni som inte gissat ännu, kom igen och gör det... I övrigt så har jag spenderat helgen där jag växte upp, på 80årskalas och släktsammankomst. Fått förklara för alla att:
- Ja, nu är det inte länge kvar
- Nej, det är bara EN bebis, vi har kollat
- Ja, jag har mått bra
- Nej, vi vet inte om det är en pojke eller flicka
- Ja, jag vet att jag har en stor mage

Jag känner en del förvärkar och min rygg är inte vad den varit, smärtan var enorm inatt. Spänningen stiger och såhär säger familjeliv om veckan:

Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

Barnet: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.

Idag åker vi ut till landet, där jag är uppväxt och närvarar på ett 80årskalas. Någon (läs:syster Maria) har lovat att jag ska delta i en sång på scen, Idas sommarvisa. Kuuul, världens klumpigaste människa på scen! Haha, kan bli en syn för gudarna. Funderar på om man ska ta med BB-väskan?!

Nu är det 21 dagar kvar tills beräknat födelsedatum, 26 juni. Någon som vill gissa på när han eller hon behagar komma? Och hur stor parveln blir?

Note to self: Försök inte storstäda en lägenhet när du är höggravid, dumma människa. Lär dig be om hjälp och sluta vara så tjurig och envis. Nu sitter du här, har ont och är sur. Fast det luktar gott i alla fall...

Karln i hemmet druttade in med lite mat när allt var närmare klart och jag förklarar lite fint att det varit stopp i dammsugarslangen. Han försöker då med att dammsugarpåsen var full, innan han säger att han "råkade" få med kanske en liiiiten träbit när han dammsög förra gången. "Råkade" alltså! Eeeh, ja... Ni har ju sett bilden nedan.

By the way, imorgon är det studenternas dag. Kanske ska man ta sig en liten tur och kika på de små liven som tjoar och kalasar över att få träda in i vuxenlivet... Det är ju bara 9 år sen jag stod på det där flaket, iklädd jacka och plastskynke, som skydd för regnet och blåsten. 9 år sen!

Barnmorskebesök 36+3

Underbart är det att träffa barnmorskan varje vecka, trygghet! Vi sammanfattade graviditeten lite och pratade om hur vi vill ha vår förlossning, innan jag visade upp mina elefantfötter som var HEEEELT normala. Sedan klämde och kände hon på magen, pekade ut hur lillskiten ligger och frågade om jag hade mycket sammandragningar, vilket hon kunde känna. Japp, mycket sammandragningar men rätt lite förvärkar. Och äntligen går det åt rätt håll, huvudet är numera endast ruckbart och ligger väldigt långt ner. Nästa vecka borde det vara fixerat! Så här ser dagens siffror ut:

Dagens siffror 36+3 förra besöket inom parentes (35+2, 33+2, 31+2, 28+1, 25+1)
Blodtryck: 120/75 (115/75, 115/80, 125/80, 120/70, 125/75)
Bebisens hjärtslag: 146 (156, 140, 136, 148, 154)
Symfus Fundus mått (livmodern): 35 cm (34, 33, 31, 29, 25 cm)
Blodvärde Hb: - (113, 118, -, 126, 125)
Bebisens läge: Huvudet är långt ner, men ruckbart

Mina fötter ser ut som elefantens fötter, stora och svullna, dock inte grå ännu... Det enda jag kan ha på mig nu är ett par ballerinaskor, 2 storlekar för stora. 2 storlekar för stora för mina normala fötter, inte för elefantfötterna. Nu börjar de bli lite trånga, mina 40-skor. Såå, igår åkte vi för att prova ut ett par förhatliga Foppa-tofflor, då självklart en fejkvariant då jag inte lägger ner pengar på sånt. Men ok, tydligen kommer jag inte ens i dem, mina fötter är även för HÖGA. What to do, pregfriends? Vad ska jag ha på fötterna?!

Jaha, då var vi här... Helt plötsligt är vi i nionde månaden och när som helst kan lilla knodden titta ut! Världens längsta graviditet har som ändå gått så fort att jag inte fattar någonting.

Din graviditet startade Sön 20 sep 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Sön 4 okt 2009 (ägglossningen).

Du är på dag 256 av 280. (91,4%).

Just nu befinner sig två män i mitt hem, fullt upptagna med att installera både diskmaskin och tvättmaskin. Jag håller mig undan och smyger iväg med datorn, känner mig lite som en lyxhustru med tjänstefolk. Längtar tills jag får tvätta min första tvätt i en egen tvättmaskin. Att slippa smyga ner i källarens vindlande korridorer med hjärtat i halsgropen, livrädd för att stöta på en våldtäktsman eller ännu värre en mördarspindel. Och att dessutom slippa dela navelludd med diverse suspekta grannar, det kommer att bli underbart. Tack svärmor och svärfar för de perfekta presenterna till en blivande familj. Vi kommer slippa en hel del diskussioner framöver, gällande både diskning och tvättstugan...