sascha

Förra veckans utbildning i Stockholm resulterade i en riktig brakförkylning med feber, snorande och allt annat trevlligt som hör till. "Hotellet" som på bilderna såg helt ok ut visade sig vara halvt katastrofalt med dragiga fönster och golv, skalbaggar, stopp i avloppet och rent helvetiskt kallt. Misstänker att min förkylning till stor del beror på "hotellet" och dess frånvaro på värme. När vi bad om extratäcken blev vi inte hörsammade, när vi fick "frukosten" så var de spydiga. "Frukosten" som för övrigt bestod av en torr fralla, ostskiva och en pappersmugg med maskinkaffe. Tur att vi tjejer skrattade en hel del och såg det komiska i det hela. Hemlängtan var stor ska erkännas, även om utbildingen i sig var mycket intressant och bra.

Efter att jag överlevt flygresan och tagit mig hem, så har jag inte klivit ur sängen många gånger. Först idag börjar jag kunna leva någorlunda och imorgon ska jag banne mig jobba. Så, ska ni till Stockholm, boka inte in er på Vanadis "Hotell" & Bad. Det är helt enkelt inte värt det!

Igår, efter avslutad arbetsdag möts i dörren av en nyduschad och vacker man som tar emot mig med öppna armar. Därefter får jag en del av en karta i handen och får leta efter en liten present i den mörka lägenheten, som endast är upplyst av stearinljus. Första presenten är en öl och en till kartbit som leder mig mot choklad, vilket är en annan favorit att stoppa i munnen. Vidare till flera presenter som snart radar upp sig: cigg, Ben&Jerrys-glass, favoritvinet och slutligen en barbamamma och en barbapappa som är det sötaste jag sett. Han kan konsten att överraska och glädja en flickvän! Därefter åt vi, kikade på TV och gick ut på krogen. Kanonkväll för att fira att vi officiellt varit ett par i åtta månader. Det är banne mig de bästa åtta månaderna i mitt liv. Varje dag vaknar jag tacksam för att jag fått träffa mitt livs kärlek... Nu ska jag gå in med frukost på sängen till den sovande karln som jag tänkte dela resten av mitt liv med.

Jag ber om ursäkt till vänner, bekanta, familj och andra som anser sig känna mig för den frånvarande attityd jag numera har. Jag är bara så trött, sover mycket och orkar inte mycket mer än att jobba. Lovar och svär att jag ska bli en bättre medmänniska så fort jag orkar. Så, vi hörs väl till våren då!