sascha

Vissa dagar är bara mindre bra än andra. Den här dagen till exempel!

Vaknade kl 6 av en pigg dotter som inte ville somna om efter morgonmål, kan delvis bero på att pappan snarkade så högt att väggarna vibrerade. Trots detta fick vi till stressigt innan BVC, så jag fick pressa mina stackars ben till en oerhört rask promenad. Efter BVC, vidare in mot stan för fika med föräldragruppen. Innan dess träffade jag på fina Helen med son, vilket var det enda positiva idag.

Jag kommer in på fiket med andan i halsen och kissnödigare än allt annat. Trots att dottern gnäller i vagnen så chansar jag på att hinna på toa innan helvetet bryter loss och lämnar dottern till en kvinna i föräldragruppen. Stressad som attan joggar jag nerför trappan och slänger mig in på toan, där jag upptäcker att jag fått mens och i samma veva sätter mensvärken från hell igång. Av någon anledning tyckte jag att det lät som en storartad idé att sätta in en kopparspiral efter graviditeten, detta är hittills det mest korkade jag gjort. Mensvärken är så djävulsk att förvärkarna framstår som solbränna och förlossningen en spa-semester. Men stressad som jag är med en gnällig dotter på en annan våning så kastar jag in en tampong i storlek MEGA-SUPER-DUPER-ENORM-STOR och springer uppför trappan och rakt över en liten flicka som jobbar på fiket. Fortfarande springande så ber jag om ursäkt i farten och joggar fram till en gnällig dotter som snabbt får mat.

Efter maten är hon sådär gnällgråtig som bara en övertrött unge kan vara. Jag sitter och vaggar, kör vagnen fram och tillbaka med henne i, går och vaggar, sjunger och till slut så somnar den tröttaste ungen i världen i min famn. Eftersom hon i stort sett ALDRIG sover på dagarna så tackar jag högre makter varje gång hon småsomnar. En halvtimmes lugn och ro fick jag, vilket är storartat (enligt BVC så är det bara att acceptera att hon inte sover på dagarna, aaaalla barn är ooooliiiiika). Fikan var trevlig men som allt trevligt så tar det någon gång slut och dottern är då återigen sur och gråter så fort jag sätter ner henne i vagnen, trots att hon numera får sitta upp. Hungern river i min mage då det inte kunde bjudas på något passande i fiket för min mage (LCHF you know). Men lirkar ut vagnen med gråtande unge, hungrig, mensvärken rivande i kroppen och allmänt svettig.

Väl ute på stan så skriker hon helt hysteriskt och otröstligt. Det är andra gången i hennes liv och jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Jag gungar vagnen lite i panik samtidigt som jag försöker få in nappen med ena handen och funderar hur jag ska lösa detta. Sally ger sig inte utan skriker sådär galet som bara ett barn kan göra. Jag förbannar mig själv för att jag ibland förut kollat snett på andra mammor med flippade ungar som bara skriker. Människor kollar på oss där vi går, en svettig mamma med jackan öppen och en gungande vagn med en gallskrikande bebis i. En del kollar med sympati och ser ut att tänka:"Stackars mamma, gud vad jobbigt för henne". Medan jag ser andra som verkar tänka:"Fel att få tyst på ungen. Hur svårt ska det vara?" Till slut tar jag upp henne i famnen och skjuter vagnen framför mig med magen samtidigt som jag ringer Jonatan som självklart inte svarar. Efter en kvart så tystnar hon och småsnyftar bara lite och efter ännu lite trixande så sitter hon snällt i vagnen. Men vägrar möta min blick, som att jag svikit henne på något sätt...

Jag svär att jag då längtade tillbaka till singellivet, bakfyllan, ensamheten och livsångesten. Dessa tankar snurrar i mitt huvud på hemvägen ända tills jag möter en mamma med barnvagn och världens svartaste öga. Hon har ett helt otroligt stort blåöga, som nästan ser overkligt ut. Då vill jag börja gråta för hennes skull och inser att jag har det för jävla bra ändå och att en tjurig unge inte är hela världen. Det är bra att få perspektiv på saker och ting...