Jag hörde suckarna av smärta genom alla väggar här hemma
Får någon månad sen kom den, som en objuden gäst trängde den in i vårt liv. Försökte att ignorera gästen, kanske skulle den förstå och gå sin väg, men gästen förstod inte bättre utan stannade och började så sakteliga skapa motsättningar mellan mig och Jonatan. Den gästen är även känd som tandvärken!
Jonatan har som många av oss andra fått visdomständer (inte för att jag vet om visdomen kommer med dem?) och precis som många andra så ställer dessa gaddar av dålig kvalitet till besvär. Hos oss så pass mycket besvär att jag krävde att han skulle bo någon annanstans ett tag. Ibland har värken varit borta i flera dagar och jag har just kunnat slappna av, när den anfaller igen och skapar kaos. På slutet var den närvarande varje dag och jag hörde suckarna av smärta genom alla väggar här hemma. Jag såg när han gungade av smärta, med klagande ljud och ihopvridet ansikte och tänkte på vilken tur det är att det är jag som är barnaföderska i detta hem. Hela hemmet upptogs av tandvärken och smärtan, inflammationen som blev. Jag hatade den! Orkade inte se den! Leva med den!
I veckan så avlägsnades visdomstanden (visdomen stannar kvar, hoppas jag) och hittills har jag kunnat slappna av bara en aning. Vi verkar ha blivit av med den objudna gästen. Men, jag har alltid ett öga och öra öppet, för när som helst kan den smyga sig in i våra liv och ta över allt igen. Och då är det både Jonatan och tandvärken som skickas till tandläkaren, direkt denna gång...
Jonatan har som många av oss andra fått visdomständer (inte för att jag vet om visdomen kommer med dem?) och precis som många andra så ställer dessa gaddar av dålig kvalitet till besvär. Hos oss så pass mycket besvär att jag krävde att han skulle bo någon annanstans ett tag. Ibland har värken varit borta i flera dagar och jag har just kunnat slappna av, när den anfaller igen och skapar kaos. På slutet var den närvarande varje dag och jag hörde suckarna av smärta genom alla väggar här hemma. Jag såg när han gungade av smärta, med klagande ljud och ihopvridet ansikte och tänkte på vilken tur det är att det är jag som är barnaföderska i detta hem. Hela hemmet upptogs av tandvärken och smärtan, inflammationen som blev. Jag hatade den! Orkade inte se den! Leva med den!
I veckan så avlägsnades visdomstanden (visdomen stannar kvar, hoppas jag) och hittills har jag kunnat slappna av bara en aning. Vi verkar ha blivit av med den objudna gästen. Men, jag har alltid ett öga och öra öppet, för när som helst kan den smyga sig in i våra liv och ta över allt igen. Och då är det både Jonatan och tandvärken som skickas till tandläkaren, direkt denna gång...
Kommentarer
Trackback