sascha

Lycka är att höra dottern ligga och låtsasskratta i babygymmet...

Jag tillhör den skaran som inte vill att min dotter ska identifiera sig själv med orden "söt" "gullig". Självklart är det ok att någon säger det ibland, men jag vill inte att hon ska växa upp och tro att det är det enda sättet att bli bekräftad på. Jag vill att hon ska kunna vara tuff, rolig och häftig. Likaväl som ledsen, sårad och kärleksfull. Egentligen är väl detta rätt självklart, men ändå så svårt. Det är lätt att man berömmer en flicka för hennes kläder eller utseende, medan en pojke får beröm för att han är tuff och modig. Jag vill verkligen bort från detta och hoppas att jag kommer något steg närmare en uppfostran, med mindre könsstereotypa roller och mot en självsäkrare dotter, genom att köpa boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två". Ja Kristina, nu köper jag denna... Presentkortet från min födelsedag i maj kan inte komma bättre till pass.

Oftast är det jag som sköter nätterna och morgonen här hemma, bortsett från vissa tillfällen då mannen är ledig och låter mig sova. Idag insåg jag dock att det är rätt stor skillnad på hur det sköts...

En vanlig natt och morgon:

Så fort Sally ens andas på sitt speciella sätt att hon önskar få nappen istoppad så flyger jag upp, utan att ens öppna ögonen, helt ljudlöst och smyger in den. Utan att någon annan i hushållet berörs, inte ens lilla fröken det gäller. Detta sker några gånger per natt och gör att hon oftast sover i ett sträck till 5-tiden då hon vaknar och vill ha lite ersättning. Även där är jag snabb som en iller, blandar vatten och pulver som den värsta kemisten och pluggar in nappflaskan i den hungriga bebisen i stort sett ljudlöst. Efter detta somnar hon om och vi sover båda tills klockan är närmare 8. Då vaknar jag av den glada och skrattande bebisen som jag hyssjar och tar med mig ut till vardagsrummet under närmast spionlika förhållanden. Jag glider tyst på golvet och stänger dörren så tyst att en normalhörande människa inte reagerar.

Så kommer Jonatans natt och morgon:

Han vaknar inte när hon tappat nappen, vilket gör att hon hinner bli rätt arg innan jag slagit honom så många gånger att han reagerar, likt en sengångare. När hungern börjar göra sig gällande hos den lilla damen så vaknar han inte heller utan jag måste nästintill misshandla karln innan han likt Leif GW makar sig upp under djupa suckar. Smällande och skramlande blandar han ersättning och ger henne. Då somnar jag om. Vaknar sedan när hon vaknar, glad som alltid. I en kvart sparkar, slår och hotar jag honom innan han tar henne till sängen och pratar högljutt med henne om hur fin hon är. Redan då är jag klarvaken och när han sen stampar upp, stojar och leker med henne. Helst efter att ha hämtat fyrtio saker i sovrummet innan och fått min klarvakna kropp att riktigt ställa in sig på att inte sova vidare.

Ibland undrar jag om det är värt det?!

Imorgon blir Sally ett halvår, 6 månader har gått sedan hon kom till oss och det har varit ett omtumlande halvår av lycka, glädje men även besvikelser. Inte på grund av henne som är komplett, perfekt, det bästa jag gjort. Utan på grund av mig själv, min mammaroll och mina bedrövliga tankar om hur allt skulle vara. Jag har en tendens att bygga upp luftslott innan jag är med om saker. Jag fantiserar och tror att jag vet hur framtiden ska vara. En rätt dålig egenskap hos mig, kan jag känna.

Jag trodde att jag helt skulle förändras som person, att jag skulle bli den perfekta bullmamman som bara bakade, skötte hemmet, lagade mat och njöt av hemmalivet. Verkligheten har gjort mig så besviken på mig själv då bakandet inte riktigt kommit igång, städningen aldrig sker och jag trivs inte riktigt med att gå hemma. Jag drömmer om ett inspirerande jobb, att få komma ut i arbetslivet igen och ha arbetskamrater, göra någon slags karriär. Min övertro på mig själv, gjorde även att jag svor att aldrig någonsin använda nikotin igen när jag slutade för drygt ett år sedan. Under graviditeten och hennes första tid gick det hur bra som helst men nu brinner det i mig av nikotinsug och jag funderar skarpt på att packa ner ungen i vagnen, på på Konsum, köpa en dosa snus och trycka upp en prilla under läppen framför kassörskan.

I mina drömmar så bråkade aldrig jag och Jonatan, absolut aldrig inför Sally men i verkligheten blev det inte så. Att vi skulle gå runt och le mot varandra hela tiden, kyssas kärleksfullt och alltid skratta i samförstånd var inte realistiskt. De vardagsgräl som uppkommer är svåra att komma undan och familjelivet är inte alltid glimrande.

Idag förstår jag inte varför jag trodde att min personlighet skulle förändras och varför jag trodde att jag helt plötsligt skulle vilja sitta hemma dygnet runt och leka 8 timmar om dagen med min dotter. Idag kan jag önska att jag helt enkelt inte trott så mycket innan, utan tagit det som det kommit. Då hade jag kanske sluppit känna denna besvikelse gentemot mig själv. Kanske borde jag vara glad över att jag älskar min dotter outtröttligt och att jag gör mitt bästa hela tiden. Istället för att fokusera på att det inte blev som jag tänkt mig. För det är väl så, det blir aldrig som man tänkt sig...

Förra veckan höll jag till mycket i köket, gjorde lite julförberedelser och tog därför med mig Sally och gåstolen in i köket. Fullt upptagen med att skala pistagenötter så märker jag snart att Sally inte är i köket längre. Hon har helt enkelt gått med gåstolen över tröskeln in i sovrummet och var redan på väg in i vardagsrummet också. Alltså, inte lika säkert att hon stannar där man ställer henne längre. Så här oskyldig såg hon ut efter det...



Tog henne tillbaka till köket och döm om min förvåning när jag snart ser detta





Tydligen dags att barnsäkra allt!

Tusen tack för era, som vanligt utomordentliga, tips och åsikter. Jag önskar att jag kunde fråga er läsare om ALLT! Det blev efter lite funderande och huvudkliande en.... SuperNova. De står på laddning nu och jag ska testa och preppa dem inför julafton då vi ska inviga dem. Tack än en gång till er som tar av er tid och skriver när jag undrar över saker och ting...

I need you, guys! Jag ska köpa en "barnvakt" som vi kan använda när Sally inte sover i samma rum som vi, och eventuellt om hon skulle sova i vagnen någon gång. Men, det är en jädra djungel, mina vänner. Därför vill jag att ni berättar för mig vilken som är den bästa? Vad är det jag ska passa mig för? Ge mig några minuter och skriv, och jag tackar er hjärtligt...

Doro, Philips, Padwico, Topcom, SuperNova? Eller?

Tänk vad jag längtar tills jag ska börja jobba igen. När jag kan släntra upp ur sängen när jag själv väljer efter en hel natts sömn, sätta mig med en kopp kaffe vid datorn, göra i ordning frukost och äta även den vid datorn. Klä på bara mig själv och gå ut genom dörren helt ensam. Sen när arbetsdagen är slut så kan jag då komma hem till ett fint hem, där disken är avklarad, tvätten hängd och barnet är på topp efter en aktiv dag.

Jonatan, är du med? När vill du byta?

Min sambo är bra klok han! Häromdagen när vi gick igenom våra respektive dagar, pratade om smått som stort, så nämnde jag ett möte med ett barn utan vantar i en sittvagn. Detta förfärades jag över och uttryckte mig förmodligen aningen överdrivet när Jonatan säger: "Men Sara, om det är något vi borde ha lärt oss under dessa månader, så är det väl att aldrig döma en annan förälder."

Så jäkla sant och jag älskar honom för att han påminner mig om det! Det är så lätt att ha åsikter hit och dit när jag själv har brutit mot nästan allt som jag aaaaaldrig skulle göra mot mitt barn... Nej, nu slutar vi att dömer varandra och istället stöttar vi!

Förresten, det har varit väldigt lite barnvagnar ute de senaste dagarna. Har hela Östersund/Frösöns barnfamiljer drabbats av parasiten?!

Jag förstår att ni inte kunnat sova av spänning över hur det går för oss med den tvångsvändande bebisen. Och nu ska jag tala om för er, äntligen kan ni slappna av. Jag låter henne helt enkelt sova på mage. Trots alla varningar om att hon kommer dö så låter jag henne sova som hon själv vill. Efter flera nätter med konstant brottande så får hon själv bestämma hur hon sover bäst. På mage alltså! Det ni... Tydligen har vi alla syskon sovit på mage sedan vi var spädisar och inte har vi dött av det.

Alltså de här nattliga vändningarna tar knäcken på mig... Efter att ha vänt på en ledsen dotter 10 gånger så lät jag henne slutligen vara kvar på mage, tänkte i mitt övertrötta, irriterade sinne att hon kanske somnar på mage då när klockan ändå var 3 på natten. Men icke, då började hon prata och sjunga, titta på mig över kanten och skratta. Det är alltså konstaterat: Flickan som alltid sovit hela nätter har numera slutat med det! Jag vet att jag inte ska klaga, jag tänker på dem som har barn med kolik och andra sömnproblem. Men ändå, för mig är detta en oerhörd plåga. Bortskämd kallas det väl...

Trött är jag idag, ska senare på julmiddag hos Sallys farmor som sedan åker bort en månad. Jag får äta riktigt innan, jag som inte gillar julmat.

Är det någon som kan ta sig ett snack med Sally ikväll? Hon har nämligen börjat att tvångsmässigt vända sig till mage i sömnen, vakna på mage och då se sig omkring helt chockartat, gråtande utan ens ett försök att vända sig tillbaka själv (trots att hon uppenbarligen kan det på dagtid). Hon ser lite rolig ut när hon står på alla fyra, flackar med blicken, vrider huvudet fram och tillbaka och ser helt vilsen ut. Nu, efter tredje vändningen, så börjar jag ledsna. Ska det vara så här hela tiden nu?

Eftersom Sally inte själv kan uttrycka sig ännu så hjälper jag henne på traven. Självklart skulle hon helst skriva ett eget brev till tomten, men än kan hon inte skriva. Så där kommer jag som mamma in, och hjälper till...

Hej Tomten från Sally. Jag önskar mig i julklapp min första jul:

• Pengar insatta på mitt sparkonto. Kontakta mamma eller pappa för att få kontonumret.
• Leksaker som passar en liten tjej som mig, från sex månader. Ex. boll, klossar, gärna pedagogiska leksaker och då helst av allt en stabil lära-gå-vagn.
• Kläder i storlek 74. Gärna pyjamasar och halksockar/mockasiner. I övrigt är det bekväma kläder som gäller. Gillar dock inte Hello Kitty och vill inte ha en massa konstig spets och glitter.

Det var allt för nu. Glöm inte att behålla kvitto ifall det blir flera likadana. Tack från Sally

Så kom den, Sallys första nästäppa. Med lätt panik hörde jag för några dagar sen att hon snorade loss som aldrig tidigare och en natt så vaknade hon överledsen på grund av att hon inte fick någon luft i de små näshålen. Eftersom jag gillar att vara steget före så hade vi (läs jag) inhandlat näsdroppar och nässug. Upp där mitt i natten och försökte febrilt få de små dropparna att rinna in i de minimala näsborrarna, vilket var en gråtande kamp från bådas håll. Hon vred sig som en mask på kroken och hade panik när jag försökte finna på näsan. Hälften av dropparna rann runt i hennes ansikte, men snart hade jag fått i vad jag tyckte var önskad mängd. Då åkte den fram. Nässugen från helvetet som för övrigt bär det vackra namnet: Näsfrida!

Helt ofattbart plågsamt var det, för att inte säga makabert, att försöka suga ut snor ur lilla, lilla dottern. Det är nog hittills det värsta jag gjort (förutom vaccineringen). Hon såg helt förstörd ut och jag var tvungen att våldshålla henne för att lyckas. Jag har hittat en bild för att ni ska förstå hur den fungerar. Tro dock inte att det är så mysigt som det ser ut på bilden... Verkligheten har inget med bilden att göra!

Jag måste erkänna att jag från början var skeptisk till föräldragruppsgrejen och första mötena i ett anonymt grupprum tillsammans med barnmorskan var väl ingen lysande start. Vi satt tysta mest allihopa, ihoptvingade i ett forum som knappast öppnade för vidare vänskap. Men, vi gav inte upp. Vi bestämde fikadejter med magarna högt i vädret och försökte lära känna varandra. Från hela olika bakgrund och med helt olika liv hade vi kanske inte alls träffats annars. Sen kom bebisarna en efter en. Vi hamnade i rummet bredvid ett av paren på BB och banden knöts hårdare.

Snart satt vi där alla, med en varsin liten en och med oerhört mycket gemensamt ändå. Dejterna fortsatte nu tillsammans med våra små barn och numera ser jag fram emot de fikamöten vi har en gång i veckan, där vi diskuterar allt. De har kommit att bli vänner och jag känner mig avslappnad, redo att öppenhjärtligt prata om livets svårigheter och glädjeämnen. Tack mödravården, för att ni tryckte ihop oss med titeln "Sommarbarn Frösön 2010"!

Den senaste tiden har jag märkt att babyskyddet är alldeles för litet för Sallys långa rygg. Bältet börjar långt nedanför axlarna och hon sitter sjukligt obekvämt, spänner sig hela tiden och blir surare än surast när man försöker spänna fast henne. Så idag tog vi vårt fina presentkort som vi fått och lite sparade kronor, åkte och köpte en bilbarnstol. Denna gång sätter vi den fram, vilket innebär att det är roligare att köra själv. Så, nu mina vänner som bor utanför stan, kommer jag gärna på besök...

Denna stol blev det. Britax Hi-way

Surminen är ärvd av mig. Fotografiet taget av pappan.

Efter ett besök på Öppna förskolan idag så inser jag hur otroligt glad jag är för att Sally har blivit äldre och den första spädbarnstiden är över. En mamma kom in idag och ser helt utmattad ut, ögonen är tomma och svartkantade, håret är fett och trassligt, hon ser helt enkelt döende ut. Hennes barn som är 4 veckor skriker sig röd i ansiktet, så som bara riktigt nya bebisar kan skrika. Jag ryser av tanken på den första tiden hemma efter BB, eller ja, de första två månaderna...

Av någon oförklarlig anledning så hade jag trott att den första tiden hemma med bebisen skulle vara hur mysig som helst. Bebisen skulle ligga på en fäll på golvet och sova medan jag bara gick omkring med lyckokänslor och lagade mat till den man som jag nu älskade mer än allt annat. Jag har uppenbarligen ignorerat informationen om en jobbig första tid som BVC kastat över oss gång efter gång, istället hade jag läst mig trött på mammors enorma lycka över sitt lilla knyte som de bara myste med och älskade över allt annat.

När jag kom hem så började amningshelvetet att ta över hela min värld. Brösten var förmodligen storlek J skulle jag tippa och de var såriga, onda och fick aldrig vila. Dottern gjorde inget annat än låg bredvid mig med bröstet i munnen, när jag inte hade fullt upp med att tolka vad hon ville. Då kände jag inte henne, hon kände inte mig och vi förstod inte varandra alls. Tårarna rann som aldrig förr, det kändes som att jag hamnat i ett fängelse och jag undrade om man kunde ångra sig... Jag ville rymma från mitt liv och vara själv, själv, själv. Numera vet jag att det är helt normalt att känna så här första tiden och att man inte älskar sitt barn mindre för det. Men på något sätt så visar graden av lycka hur bra mamma man är!! Detta innebar att jag fick sjukt dåligt samvete för att jag inte var lycklig, eller jo, 5 % lycka kunde jag nog frambringa den första tiden. Men eftersom människan är ett jävla svagt släkte som jämför sig med andra så insåg jag att alla andra mammor myyyyyste och äääälskade sina barn från första sekund, vilket inte fallet var för mig. Detta innebar alltså att jag var en misslyckad mamma och jag förstod inte hur det skulle gå... Så fort hon somnat så gruvade jag mig inför när hon skulle vakna och känslan av att vara fångad bara växte.

Tills en dag, jag kan inte säga när det var. Men helt plötsligt så tycker jag att det är roligt. Jag vill inte dö när hon vaknar, istället stryker jag henne över kinden, besvarar hennes leende och tar henne kärleksfullt i min famn. Vi skrattar tillsammans, pussas, leker, tröstar, matar, promenerar och pratar. Och det är roligt! Jag älskar henne gränslöst och skulle offra mitt liv för henne. Det är ofattbart att hon inte alltid funnits och jag vill ge henne ALLT!

Häromdagen kom jag till och med på mig själv med att fundera över om vi ska skaffa syskon till henne någon gång. Den tanken hade INTE kommit för fyra månader sen. Då ville jag aldrig någonsin ha ett barn till. Och det är inte för att graviditeten var ett helvete, förlossningen var inte heller fruktansvärd utan istället helt makalös kan jag tycka. Däremot var den första tiden ett rent helvete, men nu vet jag att det är ok! Man behöver inte vara så jävla lycklig hela tiden, man är en bra mamma ändå. Hur bra man mår, hur bra barnet sover och hur fantastiskt allt är, det är inte ett mått på mammakvalitet.

Tänk om jag vetat om det innan bara...

Tisdag, det ser jävligt kallt ut utomhus med tillhörande snö och jag sitter här i Jämtlands fulaste morgonrock. Sorry Jonatan, den är hur skön som helst, men röd morgonrock med orange prickar är inte hett. Sally tog sovmorgon till halv nio så det innebar detsamma för mig. Dessutom har hon nyss somnat igen. Herregud, har det vänt nu? Kanske kommer hon börja sova bättre/mer?

Idag är det palsternacka på menyn för lilla fröken och jag funderar om vi ska ta oss en sväng till Öppna Förskolan. Där vi får hänga med förskoleläraren som aldrig slutar le. Hon är så ljuv och leende jämt att jag vill slå henne hårt i ansiktet för att se om hon ens reagerar... Förresten, finns det dagmammor nu för tiden?