När jag till slut blir så oerhört irriterad
Så kommer våra svåra nätter, när Sally vaknar skrattande och vill leka. När jag lägger ner henne fyratusen gånger och hon drar sig upp och stirrar på oss genom spjälsängen, när jag till slut blir så oerhört irriterad, arg och ibland gråter av vanmakt. När tröttheten blir för mycket och jag känner mig orkeslös och ledsen. När jag funderar på vad jag fan jag gett mig in på. Nätterna är inte min primetime, tålamodet som jag har på dagarna existerar inte nattetid.
Jag undrar om jag någonsin kommer bli som dessa superföräldrar som är så sanslöst lyckliga och tacksamma hela tiden. Om jag leende kommer att flyga upp till Sally, tacka för att jag får vara vaken 3 timmar mitt i natten och lyckligt kliva upp halv sju ändå. Nej, jag är ingen supermorsa och kommer aldrig bli. Stackars unge!
haha Sara. Jag vet inte vad du har för vänner, men BYT! Jag känner ingen som är som du beskriver. Att det svartnar för ögonen av ilska och att man bara vill försvinna så långt hemifrån som möjligt flera gånger i veckan är mer det normala ;-)
Vi borde ses oftare kära du, så skulle du få lyssna på någon som har gjort 100 000 saker som hon ALDRIG skulle göra =) Puss!
Helt ärligt blir jag också irriterad när Ludde vaknar mitt i natten med största flinet och pratar på som aldrig förr. Försöker ta det med ro så han inte märker att jag är irriterad för jag tänker att det blir svårare att lägga honom då.
Nån gång blir väl alla föräldrar arg och irriterad, man måste sluta tro att man är nån jävla superwomen hela tiden. Många förskönar nog mycket när dom berättar för dom är rädd att verka som en dålig förälder.
Äh, alla dessa fasader som hålls uppe! "Perfekta klubben".. Bättre att vara ärlig och äkta! Då kanske fler vågar vara det oxå! Vi är inga robotar för helsike, vi är MÄNNISKOR med allt vad det innebär! =)
Haha, efter tre år med kärleken (dottern) så blir jag fortfarande irriterad på att hon ALDRIG sover längre än till 6.05. Speciellt när hon varit vaken sent kvällen innan och är vidrigt trött och otrevlig när hon vaknar. Då tänker jag bara "men varför sover du inte om du är trött!?"
Under första året med Bella grät jag OFTA av trötthet och irritation. Fan, jag fick kliva upp flera ggr varje natt, göra välling, leta napp och försöka få en pigg unge att somna om. Det finns inget gulligt och lyckligt med det. Man behöver sömn och jag tror inte ett skit på att det finns folk som glada kliver upp flera ggr varje natt i flera månaders tid. Enda gången jag har känt att det är okej att vara uppe nattetid med barnen är när jag vet att jag får sova hela dagen efter, har sett det som ett nattjobb då, hahaha! Och vaknar dom före 7 är mamman inte speciellt pratglad och får bita mig i tungan ofta ;)
När jag var så trött på min aldrig sovande unge att jag grät hejdlöst så fort hon såg på mig vissa dagar (hemsk mamma va;P) erkände jag på bvc att jag ofta tänkte på att bara ställa ut spjälsängen på uteplatsen o gå in o sova, alternativt slänga ut henne genom närmsta fönster, sa en vis kvinna där:
"De sunda mammorna tänker såna tankar och erkänner det, dom sjuka mammorna är dom som aldrig erkänner och till slut gör det"
;P Det har jag haft i åtanke varje gång nu, he he...
herregud jag tror inte de där personerna är mänskliga. Jag blir arg, ledsen, galen och ibland rädd för mig själv och hur jag fungerar när jag inte får sova.
Jag tänkte skriva ett peppande svar här men blev alldeles... ställd... när jag läste alla kommentarer. Jag har aldrig blivit irriterad/arg/ledsen av att Hazel väckt mig och då ska jag tydligen bli bortbytt ur din vänkrets, vara omänsklig, en "sjuk mamma" etc enligt ovan... Men bara för att sömn inte är känsligt för mig, och bara för att jag inte blir arg så gör det inte mig till någon supermorsa. Jag önskar att det kommer komma en dag då jag kan säga att jag aldrig blivit irriterad på Hazel och bli betrodd. Inte suckad och himlad med ögonen åt, med kommentaren att jag "har en fasad uppe".
Alla är olika. Jag bryr mig inte särskilt mkt om störd sömn, jag har svårt att bli irriterad på min dotter och jag skrattar då jag tappar saker i golvet så det går sönder. Däremot HATAR jag fotgängare/cyklister/bilister som inte kan bete sig i trafiken. Jag svär, räcker finger och får tvångtankar om att köra ihjäl folk. Jag vill även ge folk som smaskar då de äter en smäll på käften. Alla stör sig på olika saker och alla är olika.
Mitt pepp jag tänkte ge dig, Sara, är att du är en fantastisk mamma till just din unge. Och i hennes ögon kommer du alltid vara en supermorsa - och det är det som räknas.
Jag önskar jag kände som Tiger :)
Men jag själv blir galen om nätterna när sömnen störs...
TACK O LOV har mina barn inte vankat om nätterna på lääääänge och sover gott sina 10-12 timmar i sträck.
Just nu har dock dottern fastnat i sin treårstrots, så det tampas vi med idag. Det enda jag tänker är att det är NORMALT, att vi alla går igenom den. Visserligen olika hårt, olika tider och på olika sätt. Men någon gång vill våra små testa oss :)
Exakt! Det är heller inte min grej att sitta uppe på nätterna,man blir fruktansvärt irriterad och ledsen.Man skulle kunna göra nästan vad som helst för att få sova!