sascha

Det här med vikten då, hur går det. Mycket bra om jag skulle sammanfatta de första tre veckorna av mitt nya liv, 4 kilo minus på vågen och inte alls speciellt jobbigt. Det enda jobbiga är skämsfaktorn på mitt tillvägagångssätt. Ni som hängt med mig ett tag vet att jag provat allt, och då menar jag ALLT. Pulver, LCHF, äta skitnyttigt en vecka och sen tappa förståndet och svulla en vecka osv. Min favorit var helt klart LCHF, där jag mådde fantastiskt. Blev piggare, magen fungerade klockrent och mer ord än någonsin. Men, jag gick inte ner i vikt som jag ville och LCHF kräver 100 % engagemang, vilket jag inte har alla dagar.

Ibland, väldigt sällan, känns livet som en trissreklam. Som idag när jag tröttsamt klev upp på vågen och jag nått ett av de viktigaste delmålen i mitt viktkrig. Hastigt sprang jag in i köket och körde naken segerdans för sambo och dotter som båda skrattade. Jag skrattar också, men mest är jag sjukt nöjd. Att dessa hekton kan betyda så mycket...

Plötsligt händer det!

För dryg 6 månader sedan så vägde jag 24 kilo mer än jag gör idag. Visst tyckte jag att det var tungt, men att gå uppför trappan var inte så stort problem. Idag handlade jag mat och bar hem den i en väska på ryggen. Uppför trappan höll jag på att avlida och jag flåsade hyfsat när jag ställde ner väskan innanför dörren och sjönk ihop i en hög. För skojs skull vägde jag den, och 7,5 kilo var det som fick mig att ansträngas halvt ihjäl. Hur sjukt är det inte då att de 24 kilona satt på min kropp för ett halvår sen...

Idag har jag haft en klassiskt dålig dag. Jag har varit ledsen, förtvivlad, arg, frustrerad, besviken, sorgsen och framför allt haft en hopplös känsla inombords gällande min vikt som aldrig går neråt. Trots att jag promenerar mer än nån annan jag känner, trots att jag inte äter en kolhydrat och aldrig en godis någon gång, trots att jag tränar minst tre gånger i veckan numera och aldrig "fuskar" med maten. Jag som sliter som faan! Det kändes så orättvist idag när jag inte fick på mig största storleken på byxor på en mindre affär, när jag granskar mig själv i spegeln och tårarna rinner i frustration. Jag önskar att jag hade någonstans att vända mig, någon som ville hjälpa mig?!

Mitt i allt detta så går jag och karln på stan, vi sitter och fikar med min syster och ser ut genom fönstret, betraktar dem som passerar. Plötsligt ropar han till, säger upphetsat: "Sara, kolla där då..." Jag sträcker mig för att se ut och fram på gatan kommer en våldsamt överviktig tjej, som nästan gungar fram när benen inte har något mellanrum alls, någon som jag spontant skulle säga väger runt 150 kilo. Han fortsätter glatt och leende: "Hon är ju värre än dig". Han menar då att hon är tjockare än mig och detta ska alltså få mig att må bättre. Ja, han menar väl min älskade, men jag vet ibland inte hur jag ska ta emot liknande kommentarer. Jag både skrattade och grät!

Fredagar på dagtid tyckte jag var ett bra tillfälle att gå och träna. Tänkte att det kanske var väldigt få personer där och mycket riktigt, fem-sex personer befann sig i gymmet. Dock var det fem-sex små minikvinnor i tighta kroppar som orkade det dubbla i maskinerna och såg knappt besvärade ut. Själv kände jag mig som en jättelik kvinna som pustade, stånkade och blev högröd i ansiktet vid varje ansträngning. Kände mig helt enkelt lite annorlunda, som han Gulliver i Gullivers resor till Lilliputtlandet, om ni minns.

Då kommer hon, kvinnan som gjorde min dag. Hon var större än mig och ansträngde sig lika mycket och jag älskade henne inombords. Jag log mot henne i samförstånd (förmodligen tolkade hon mig som ett psycho) och helt plötsligt kände jag att jag inte är ensam i min strävan. Mot ett lättare liv, på alla sätt och vis...

Jag har spenderat exakt halva mitt liv på att strula med min vikt (började när jag var 14, gick ner 10 kilo då). Det är jobbigare och jobbigare, förmodligen på grund av att min jojobantning förstört min kropp totalt. Jag äter bra, rör på mig och inte ett kilo rör sig vågen neråt. Så nu har jag kommit på det, efter att ha studerat en BMI-tabell. Jag behöver bli 2 meter lång bara, sen är det ok och jag slipper ligga på sjuklig fetma enligt BMI!

Av någon outgrundlig anledning så har jag fått för mig att jag egentligen är väldigt bra på att dansa, att jag har taktkänsla och ser cool ut när jag rör mig till musik. Allt detta är INTE sant fick jag veta den hårda vägen idag. I min nyfunna träningslust så gick jag med på ett pass Bodyjam(danspass), tillsammans med en god vän. Kan väl inte vara så farligt tänkte jag...

Ledaren börjar med att säga att det är svårt att hänga med, men jag tappar inte hoppet utan står glatt och väntar på att få visa mina medfödda talanger. Står längst bak i salen och tycker från början att det går rätt bra, vi stampar från sida till sida i någon slags hiphop-musik. Sedan läggs armar till och stegen går från bassteg till avancerade utan logik. Jag är lost! Försöker verkligen allt jag kan, men hur jag än försöker så går alla i salen åt vänster när jag går till höger. Detta innebär att jag tvingas möta mitt svullna jag i en spegel, där jag klart och tydligt ser brösten gunga och magen vibrera under mitt högröda ansikte. Panikartat önskar jag att min hjärna kunde sudda ut denna bild och jag spenderar resterande 45 minuter med att hysteriskt undvika spegelbilden.

Snart ser jag två små snärtor stå i fönstret in till salen och skratta. Jag anar att de spanar åt mitt håll, skäms lite, önskar mig 40 kilo mindre och med en taktkänsla. Inte ens stretchövningarna får jag till smidiga, utan rör mig lite som en pingvin/säl på torra land.

Helt plötsligt förstår jag varför inga anbud kommit till mig som bakgrundsdansare. Helt plötsligt är det glasklart varför mina krogragg inte har fungerat. Jag är helt enkelt förjävla dålig på dans! Det tog 28 år att komma på det och nu smärtar det lite i mitt hjärta. Men vem vet, jag kanske gör det igen. Eller hur Madde?!

Undrar ni inte hur det går för mig med min kropp??! För en månad sen så började jag och sambon med att ta bort kolhydraterna ur kosten och istället öka på med fett. LCHF, som ni kanske vet. En månad har bara flugit iväg och jag tänker knappt på att jag äter en annan kost än "vanliga", det är gott och lätt. Dessutom har jag "fuskat" två kvällar, en med surströmming och en annan med oxfiletoast. Resultatet är inte så otroligt viktmässigt, 3 kilo mindre. Meeen, däremot är det minst 8 cm i midjan som försvunnit. Jag säger minst, för att jag inte vill mäta mig ännu, men för en vecka sedan var det 8 cm minus. Dessutom så är jag gladare, piggare, mättare, magen funkar bättre och jag sover bättre. Tyvärr har jag lite dåligt tålamod och önskar mig 30 kilo bort på en vecka, så vi får se hur framtiden formas...

6 dagar har gått sen vi la om kosten, sedan jag vinkade adjö till mina älskade smörgåsar och sa goddag till ägg och bacon. Jag vet att man inte ska väga sig hela tiden när man försöker gå ner i vikt, men idag kunde jag inte hålla mig. Jag smög upp på vågen så att Jonatan inte skulle höra, blundade lite innan jag kisade och kollade på resultatet. 6 dagar och 2 kilo ner, bra början måste jag säga...

Nu är det dags, kilona ska rasa... Tänkte satsa lite på viktnedgång med början nästa vecka, på dagen ett år sedan jag slutade röka och samlade på mig denna härliga vikt. Är det någon fler som är med? Vad ska vi köra? Är lite sugen på LCHF, vad tycks?

Känner att det är dags att börja tänka till, annars kanske jag snart ser ut så här?

Jag var helt inställd på att bjuda er på en magbild idag, men modet svek så det blir ingen. Jonatan är helt enkelt ingen mästerfotograf, eller var det jag som inte var något modellämne? Möjligen en kombination. Jag trodde att jag under 9 månader skulle få slippa utseendefixeringen och vikthetsen. Men icke, det debatteras vikt mer än någonsin i gravidkretsar och på forum. Jag ställer mig utanför och försöker att inte ens lyssna/läsa/svara... Jag har brottats med min vikt sen jag var 13, låt mig vara i ungefär ett år, Tack!

Sommarens första löprunda är avklarad, det blev en kombinerad promenad- och löprunda. Jag skämdes en aning när jag mötte de smärta, välsvarvade och nästan flygande små flickorna. Men jag härdade ut trots en skumpande kropp och ett sjujäkla flås. Men, nu till en fråga: Varför blir jag kissnödig som attan när jag springer, men slutar att vara det när jag går en bit? En till fråga när jag ändå håller på: Finns det en mag-BH att köpa som gör att inte det studsar så förbaskat?

Mitt dietande har gått relativt bra, på tisdag är det en månad sedan första shaken dracks och nu börjar det blir dags för en måltid och fortsatt viktnedgång. Runt 7 kilo har försvunnit hittills och ett antal centimeter fett. Mina jeans kan jag numera ha, utan att få ont och skavsår. Mina bröst väller inte längre över BH:n utan stannar snällt kvar under förutsättning att jag inte gör några avancerade övningar. Problemet är att jag aldrig är nöjd, jag vill att det ska gå ännu fortare. Vilket det tydligen ska göra om jag kunde få i mig mera vatten. Men 3 liter är precis vad jag kan plåga i mig, även om jag försökt med 4 de senaste dagarna. Varje dag på jobbet när jag tvingar i mig vatten så tänker jag på de mindre lyckligt lottade människorna närmare ekvatorn som gladeligen går flera kilometer för rent vatten. Här sitter jag och tvingar i mig detsamma. Likväl som att de kämpar för att få mat för dagen så kämpar jag för att inte få mat för dagen. It's a strange world!

Vikten rasar och nu har 5 kilo försvunnit, vilket glädjer mig oerhört. Dessutom har kärleken minskat 8,6!! Inte illa gjort av oss tycker jag. Många frågar om det är jobbigt, om man är hungrig osv? Hungern är inga problem, efter tre dagar vänjer sig kroppen vid det nya kaloriintaget och mängden. Däremot de psykiska frestningarna som tillkommer via sinnen som lukt, syn och till och med hörsel, de är en annan femma.

Det allra jobbigaste är de fördomsfulla människorna som betonar med en negativ klang.
-Pulverdieter? Hm, då kommer du bara gå upp allt igen sen. Det är bättre att träna och äta bättre...

Men, här kommer vi till saken. Att träna och äta bättre är absolut det bästa sättet att gå ner i vikt/omfördela sin kroppsvikt på. Det som många bortser från i detta läge är att alla människor är olika, ämnesomsättningen är olika och förutsättningarna är olika. Skulle jag vilja bli av med 5 kilo så skulle träning och äta bättre vara min melodi också, tyvärr har jag fem gånger så mycket som ska bort och det känns för hopplöst att jag hellre skulle skita i allt.

Jag har provat äta mindre, äta nyttigare, GI, Atkins, LCHF, Viktväktarna och till och med hälsokostpiller, med ett litet resultat och sedan gått upp ännu mera. Cambridgekuren (vilket är min nuvarande diet) är det enda som funkade och höll i över ett halvår efter att jag slutade. Tyvärr kom mina deprimerade perioder efter det vilket resulterade i en hel del tröstätning. Därför är det valet jag gör nu också. För att komma ner på nollnivå och därefter kunna äta nyttigt och röra på mig.

Det är tråkigt när människor dömer andra enligt något som de själv inte har en aning om. För ofta har de själv aldrig haft ett BMI över 30, och har de det så har de sannerligen inte samma kroppsliga förutsättningar.

Så, mot den tredje veckan. 5 kilo mindre och ca. 10 cm mindre midja! Tack alla som stöttar och tack kärleken, för att du går ner med mig. We rock!!

Mitt hushåll innehållande två överviktiga, förälskade varelser har startat en ny era. Vi körde igång på riktigt och kör diet, Cambridgekuren. Tisdagens mogon startades med en vaniljshake och har efter det följts av flertalet sådana. Nu är den värsta hungern över, det är de psykiska frestningarna som tär. Som tanken på mat och speciellt att se andra äta god mat. Men, det är det värt. Vi tjuvvägde oss idag på dag fem. Han har lättat 6 kilo och jag 2,7. Nästan 9 kilo vikt har detta hushåll blivit av med sedan i tisdags!!!! Fuck off nu kör vi!

Min vikt är sakta men säkert på väg ner, trots syndigt leverne i helgen som resulterade i nästan ett pluskilo. Nu är jag på banan igen och tror att mina dagliga promenader till och från jobbet på sammanlagt en timme gör underverk med min svulstiga uppenbarelse. Jag har en del mål med att gå ner i vikt. Visst vill jag bli snyggare, smidigare och sundare. Men, det viktigaste är att:
- kunna sitta i badkaret och skölja ur håret, utan att det bildas en damm bakom mig.
- kunna gå i kjol utan strumpbyxor utan att få världens mest smärtsamma skavsår mellan låren.
- kunna springa utan att magen guppar i takt med musiken i hörlurarna.
- kunna stå på alla fyra utan att magen tar i.
- kunna glida in på Rut m fl och handla vanliga byxor.

Min viktnedgång har stannat av, förra veckans 2,5 kilo kan inte jämföras med denna veckas 0,2. Sammanlagt 2,7 känns väl ok. Men inte bra, underbart, motiverande. Jag har nu ätit en frukost med aningen för många kalorier, satt mig i soffan i datanörd-position. Funderar på en promenad, men harklar mig snabbt och känner att halsen nog är lite öm, att min kropp förmodligen bär på någon slags infektion och att det är oklokt att överanstränga den. Dataspel eller promenad. Dataspelet väger lite tyngre då jag tittar ut och ser molnen som tornar upp sig. Promenad imorgon kanske? Eller dagen efter.

En vecka med nya matvanor, huvudvärk, svag kropp och ovanligt lite mat har gett resultat. Idag var det dags att väga sig och jag trodde knappt mina ögon när vågen visade att jag gått ner: 2.5 kilo!!! Sweet! Visst, jag vet att det mest är vätska och annat första veckan, men ändå. Sambon har minskat ännu mera. Det går bra nu! Och vi fortsätter kampen mot tjockis-livet!

Dag ett av mitt nyttiga leverne börjar gå mot sitt slut. Jag har snurrat runt på min favoritmataffär (där min favoritkassörska jobbar!) och frågat om allt från babyspenat till färsk gnocchi. Min vana att laga mat som innehåller max tre ingredienser är svår att övervinna och jag har idag inhandlat varor som jag tidigare inte ens hört talas om. Nu sitter jag här, tuggar på mig själv och drömmer om en flottig pizza eller i alla fall en hög med smörgåsar. Istället ska jag ta mig en kopp te, sucka lite för mig själv och fantisera om att bli smalare, piggare och orka gå uppför trappan utan att självdö ett antal gånger.