sascha

För tre månader sedan så föddes hon, den lilla dottern som nu ligger i babygymmet bredvid mig och fiser som en hel karl. För tre månader sedan så började mitt liv som mamma och början på en enorm oro, gränslös kärlek och oceaner av glädje... Innan visste jag inte hur mycket jag skulle älska henne, hur fin hon skulle vara eller hur underbar hennes personlighet skulle bli. Nu vet jag! Idag är hon tre månader gammal.

Här är hon 1 dag!

Fotograf: Pappa Jonatan

När jag träffade Jonatan och föll för honom så blev jag nästan chockad över hur varm och kärleksfull han var, samt även rolig, smart och passionerad. Det var liksom ingen hejd på hans bra egenskaper och jag blev så nöjd, och är fortfarande, över att jag träffat någon så perfekt för mig. Förutom en sak, som störde mig då, har stört mig hela tiden och fortfarande stör mig. Hans skinnsoffor!!

Redan första gången jag besökte honom i hans etta fick jag stifta bekantskap med dessa hemska åbäken som han för övrigt var mycket nöjd över. Det var inte några skinnsoffor han ärvt från sitt föräldrahem utan han hade köpt dem själv, för dyra pengar. Jag började hata dem direkt. De är varma när det är varmt och kalla när det är kallt. De suger sig fast i naken hud och vägrar släppa. De är för låga så att det är jobbigt att kliva ur dem och att komma hem från BB till dessa när det var 35 grader varmt i lägenheten gör jag aldrig om. Jag har svurit och gråtit över dem, förbannat dem så mycket denna sommar med bebis. Jag har även lovat att bränna dem när Jonatan är på jobbet och säga att det hände en olycka. Men nu, nu behöver jag det inte längre. De ska säljas och en ny härlig tygsoffa kommer att levereras till oss. Jag är så glad att jag inte har ord!

Nu är han komplett min sambo, utan äckliga skinnsoffor!

Nu är den avklarad, tremånadervaccineringen. Alltså, det var det värsta jag gjort hittills som mamma och jag föder hellre barn än ser på när min älskade bebis blir stucken med nålar. Hon satt så snällt i sin pappas famn och jollrade på litegrann när sköterskan närmade sig med, inte en, utan TVÅ nålar. Jag och pappan pratade positivt och lugnt med lilla dottern och allt verkade lugnt tills sköterskan sticker i ena låret, Sally ser chockad ut, sårad och sviken, innan hon skriker som att jag slitit hennes hjärta ur kroppen. Tröstlöst gråter hon med stora tårar, så att hon skakar i hela kroppen och knappt får någon luft. När hon hunnit andas lite så sticker sköterskan i nästa lår och hon skriker om möjligt högre, gråter som hon aldrig någonsin gjort innan i sitt liv. Mitt hjärta krossades till smulor och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna när hon fick komma till min famn och jag försökte trösta den tröstlösa. Hon fortsatte gråta hjärtskärande i nästan en kvart innan hon somnade i min famn. Jag tänkte i mitt stilla inre att jag aldrig skulle släppa henne igen och jag gick omkring på hälsocentralen med denna lilla ledsna dotter närmast mitt hjärta. Hade någon kommit fram och sagt något då så hade jag morrat och fräst om jag kunnat. På vägen ut från byggnaden gråter jag hejdlöst med en sovande Sally i min dotter och fick en konstig blick av en kvinna som frågade efter vägen.

Nu under kvällen har hon haft feber för första gången och gråtit en hel del, pappan fick äta med en hand under middagen och jag fick sen sitta med henne nära-nära. Nu har hon somnat och jag hoppas hon sover gott och vaknar till en bättre dag imorgon. Jag förstår nu ännu mindre hur människor kan misshandla barn... Nästa vaccinering så åker Jonatan själv!

Idag ska vi vaccinera lilla Sally. Jag är så sjukt nervös och spruträdd själv, kommer bli en utmaning att hålla mig lugn och mamma... Återkommer.

Igår blev det en spontan utekväll för mig och sambon. Efter att min mor övertalat mig att vi skulle ut och umgås på egen hand, så gick vi ut och åt. Efter middagen promenerade vi till min syster och satt där på förfest ett tag innan vi följde med ut på krogen. Det blev en riktigt trevlig kväll, även om det var oerhört skönt att komma hem och sätta sig på sängkanten och spana ner i spjälsängen innan jag somnade.
Känner mig förvånansvärt pigg idag, bortsett från mensvärken från helvetet. Välkommen åter är det väl bara att säga... Ett års frihet är nu över. Lingonveckan is back!

Jaha, BVC besökte vi och jag matade lilla Sally framför henne under uppsikt. Vad tror ni hände, ja såklart, en av de sällsynta gånger då hon är lugn under matning. BVC-tanten tyckte att hon åt så bra så, trots att jag försökte förklara att det är självmordsvarning på mamman under kvällarna när ungen skriker och sparkar hela tiden under matningen. Efter mycket om och men så föreslår hon att vi ska prova mjölkfri ersättning, om det är så att Sally är känslig mot mjölkproteinet. Yes, tänkte jag och satte allt mitt hopp till detta, glad i hågen köper jag ersättningen Nutramigen för 220 kronor. När vi kommer hem och det är dags att mata första målet så tar det bara 2 minuter innan hon skriker som en stucken gris och kastar med hela kroppen. Ursäkta mig, men jag bryter ihop en aning...

Tusen tack för alla era kommentarer. Idag går vi till BVC och matar där. Håll tummarna för oss... Jag känner mig helt utmattad psykiskt av att se henne lida när vi ska mata, så jag hoppas att det finns en lösning. Hur fasen orkar folk med när deras barn har ont under längre perioder?

Vi har ett problem här hemma. Ett problem som jag tidigare trott skulle försvinna så småningom eller minska. Men, nu orkar jag liksom inte ignorera det längre och försökte idag prata med BVC om det.

Sally och vi har problem med matningen. Vi sätter oss tillrätta och efter ungefär fem minuters fridfullt ätande så spärrar hon plötsligt upp ögonen, spänner hela kroppen i en båge och vrider sig som en mask på kroken. Hon slänger med huvudet i panik så att nappflaskan ramlar ur munnen och hon skriker på hjälp (låter det som i alla fall). Hon är inte mätt efter några ml endast och när jag efter en stund erbjuder flaskan igen så tar hon den glupskt, innan hon svalt en gång och återigen skriker och kastar sig runt i min famn. Det är som att någon sticker en kniv i henne, som att jag häller syra i henne istället för mat. Detta är oerhört obehagligt och sker 80 % av matningstillfällen, dock aldrig vid första morgonmålet. Hon skriker eller gråter aldrig annars gällande magen eller något annat heller för den delen. Efter genomförd helvetes-matning så är hon nöjd och belåten.

BVC säger:
"Har du rapat henne?" Eeeeh, ja självklart har jag rapat henne och det har inte med det att göra. Har provat att rapa ofta, sällan, ingen skillnad.
"Hon kanske är mätt?" Nepp, hon vill fortfarande ha flaskan och det är helt omöjligt att hon är mätt efter 20 ml.
"Är hon kanske irriterad över att det är för litet hål i nappen, så att det rinner för sakta?" Nej, det har vi givetvis testat, att ge med större napphål. Ingen förbättring, snarare värre.
"Ni kanske har för rörigt omkring henne vid matning?" Nekande svar här också, då det absolut värsta målet är nattmålet som utförs i mörkt rum, med tystnad och mys.
Efter dessa frågor så säger BVC-sköterskan att hon aaaaldrig varit med om något liknande och ber oss komma och mata hos henne på fredag. Återstår att se vad hon tycker när hon sett mardrömsmatningen.

Nu till er, kära läsare. Som har varit med om så mycket, pratat med så många och hört så mycket. Har ni varit med om detta någon gång, vet om någon som varit med om det?? Tacksam för hjälp...

Nu går jag till sängs. Sorgsen och djupt oroad inför de kommande åren... Hur mycket av det vi människor kämpat för under århundradet kommer att nedmonteras och malas sönder, hur många människor kommer att råka illa ut och varför har inte fler reagerat och tagit ställning? Imorgon är det jag som går med i ett parti och börjar engagera mig!

Idag på vägen in till stan mötte jag en mamma med sitt barn i bärsele fram, och med en cigg i handen. Hon RÖKTE alltså samtidigt som hon bar sitt barn alldeles vid munnen. Det är otroligt provocerande och ser för hemskt ut...

Ikväll kom den. Första riktigt jobbiga kvällen sedan hon föddes. Trots griniga perioder innan så har hon alltid somnat själv i spjälsängen, utan vuxen medverkan. Men, ikväll fick jag igen.

Lade henne ensam som vanligt, sjöng, kramade godnatt och gick ut från sovrummet. Efter ett tag så grät hon lite och jag gick som vanligt lugnt in och gav nappen och strök henne på huvudet och ut igen. Den här gången somnade hon dock inte utan skriker direkt igen, den lilla rävungen har spottat ut nappen och gråter nästan hejdlöst. Svettig ställer jag mig bredvid sängen, lägger en fast och varm hand på hennes bröstkorg som lugnar ner henne och efter ett par minuter går jag ut. Med resultatet att hon snart skriker ännu mer hysteriskt och lugnar sig knappt när jag sätter mig bredvid sängen och pratar lugnt med handen på hennes bröstkorg. Detta upprepar sig mängder av gånger, medan jag tänker att jag inte ska ge mig. Jag är rädd att om jag lyfter upp henne så kommer hon aldrig att somna själv igen. Efter många promenader mellan vardagsrummet och sovrummet, många lugnande ord och ett oroligt mammahjärta så somnade hon. Jag hoppas verkligen att detta var ett engångstest från hennes sida och inte något återkommande.

Hur gör ni för att få till bra kvällsrutiner?

Jag har nyss sett debatten på TV och är mer bestämd än någonsin om hur jag ska lägga min röst. Om ni är osäkra så kan ni tänk till lite extra, tänk lite längre.

Har du....

- En pappa som kan klara av en sjukskrivning ekonomiskt, som kan klara av att bli nekad sjukersättning och ändå klara sig? I så fall, rösta blått.

- Ett syskon som har pengar nog att klara sig vid svår sjukdom, att ta hand om sin familj utan stöd från samhället ekonomiskt. Då det just nu inte är självklart att få sjukersättning vid exempelvis cancer. Har du ett syskon som klarar sig ändå? I så fall, rösta blått.

- En mamma som överlever utan jobb, som inte behöver jobba för pengar? Som klarar av att bli arbetslös, som kan betala sina räkningar, bo kvar i sitt hem och som inte rörs i ryggen av arbetslöshet? I så fall, rösta blått.

- En mormor som ska opereras och har dyr privat sjukförsäkring så att hon går före långa vårdköer. I så fall, rösta blått.

- En hel drös med pengar så att du klarar dig utan det skyddsnät som Sverige alltid haft, klarar du av en lång period utan ersättning? Har du psyket att nekas ersättning av en läkare som aldrig träffat dig efter flera månaders väntan på hjälp? Tror du kanske att du aldrig kommer att drabbas av någonting? I så fall, rösta blått.

Om du däremot tror att vi alla kan drabbas av svårigheter, om du tycker att det är viktigt att behålla tryggheten i vårt land och att alla är lika mycket värda. Tycker du att vi bör ta hand om varandra, inte bara se pengar utan människor bakom? Självklart är målet att alla ska kunna arbeta, men faktum är att det inte alltid är så bra att det är möjligt. De flesta av oss blir sjuka, arbetslösa och behöver stöd någon gång i livet. Visst är det väl ändå mellanmänskliga relationer som är det viktigaste, inte vem som har mest pengar när den dör?

Jag röstar för gemenskap, trygghet och ett varmare Sverige för alla!

Okej, jag vet att det inte är intressant att läsa om hur länge bebisar sover, hur de äter eller bajsar. Speciellt inte för er som inte har barn. Men, lyssna på detta. Min dotter sov 10 timmar i sträck inatt. Hur coolt är inte det?! Somnade som en liten ängel vid kl. 22 och gnällde strax innan 8, då jag gav henne mat. Jag är tacksam! Och utsövd...

Nu ska jag gå och lägga mig, med min älskade dotter i spjälsängen intill... Jag ska sitta några minuter och se henne sova och andas, hon har en underlig ställning när hon sover, händerna alltid över huvudet. Sen ska jag smyga ner i min egen säng och lyssna på hennes andetag. Godnatt, vart ni än finns...

På söndag är det val och jag vet vad jag ska rösta på.

Men jag är rädd, rädd för den okunnighet som verkar genomsyra speciellt unga i Sverige idag, rädd för den kyla som människor visar och den egocentriska coolhet som andra avundas. Vart tog människors omtänksamhet om andra vägen, när blev det fult att hjälpa varandra och stötta de svaga? Vilket år blev det inne att skita i andra och bara köra sitt eget race? När slutade människor engagera sig och istället välja som sin tuffa kompis som har allt? Och när slutade människor att läsa på kring sina åsikter, veta varför de tycker som de gör (förutom att det är tufft). Jag tycker att det är ett kallt klimat, för många unga människor som aldrig betalat en räkning eller bott själva som röstar som de blivit tillsagda.
I min perfekta värld läser människor på, tar ställning och röstar efter hjärtat. Inte efter vad någon annan tycker... I min perfekta värld så röstar människor på en framtid för alla, inte bara för dem som redan har allt. I min perfekta värld bryr vi oss om varandra.

På söndag är det val och jag vet vad jag ska rösta på.

Måndag morgon, solen skiner. Men, jag sitter fast i lägenheten eftersom några män med muskler ska komma och hämta vår soffa. De ska komma någon gång under måndag ELLER tisdag. Vilket innebär att jag måste stanna hemma två dagar, fängelse-style. Jag vill ut och gå, jag vill hälsa på människor, jag vill dricka kaffe med fina tjejer, jag vill gå på Öppna förskolan. Jag vill INTE sitta här hemma! Jag får väl hitta på nån rolig lek med Sally för att fördriva tiden...

Jag har i ett halvår letat efter en viss färg på ögonskugga (Isadora). Sökandet har fört mig till Åhléns, Kicks, Domus, HM och Lindex bla, men ingenstans fanns ögonskuggan att finna. Lite ironiskt är det att jag hittade den häromdagen... på ICA MAXI!! Är det jag som har en färg som är ute, eller är ICA MAXI oerhört i framkant gällande smink?!

Idag tog jag och Sally en långpromenad, till Lugnvik, där jag spenderat dagen tillsammans med en bedårande ettåring och en pratsam och glad 3,5-åring. Självklart var mamman hemma också, och vi pratade och pratade och pratade. Det blev en mycket trevlig dag, jag blev uppfylld av den ärlighet som denna mamma delar med sig av. Tänk om fler var så ärliga, vilken fin värld vi fick då! Att jag dessutom fick låna lite kläder gjorde inte saken sämre, jag blev så glad så jag glömde jackan. Den får vi hämta imorgon, då vi drar ut på landet för att käka surströmming. Tror att det är 2 år sen sist. Ska bli underbart...

Kärlek är...

Att ligga i badet med en varm kopp kaffe, höra genom den stängda dörren hur mannen jag älskar pysslar på med vårt barn. Hur han sjunger för henne och pratar lugnt med henne. Mitt hjärta svämmar över... Det är kärlek det!

Jag är lite stolt över mig själv måste jag erkänna, denna vecka har jag verkligen gått emot mina rädslor gällande barnvagnskörning. Först åkte jag buss två gånger i måndags och idag har jag åkt rulltrappa med vagnen, 4 gånger!! Tack brudar för peppning... Hur ska jag fira detta tro? Kanske får unna mig en god hallonsmoothie ikväll. Ni som vill testa, LCHF-style, gör så här:

Hallonsmoothie LCHF

1 dl turkisk yoghurt
1 dl vispgrädde
1 dl hallon
1 dl röd mjölk

Kör i mixern och ät/drick.

Hur god och fräsch som helst...

6 dagar har gått sen vi la om kosten, sedan jag vinkade adjö till mina älskade smörgåsar och sa goddag till ägg och bacon. Jag vet att man inte ska väga sig hela tiden när man försöker gå ner i vikt, men idag kunde jag inte hålla mig. Jag smög upp på vågen så att Jonatan inte skulle höra, blundade lite innan jag kisade och kollade på resultatet. 6 dagar och 2 kilo ner, bra början måste jag säga...

Idag väckte vi Sally vid sjutiden, tidigare än vi någonsin klivit upp. Tror inte jag ställt klockan så tidigt sedan jag slutade jobba i maj... Trött och lite less följde Sally med på sin 2-månaderskontroll.

En kvinnlig läkare som pratade väldigt snabbt tog emot oss och vi började med vägning och mätning. Sally väger nu 5455 g och är 58 cm lång, vilket tydligen var bra siffror. Sedan kontrollerade läkaren allt på Sally, pratade snabbt och glatt hela tiden och lät uppenbart glatt överraskad över hennes framsteg.
Hon tyckte att Sally var riktigt tidig med att "prata" så mycket, kommunicera på olika sätt och det var tydligen ett stort plus att hon vill vara med överallt. Att hon dessutom är så stadig i nacken och helst vill sitta redan nu, var hon imponerad över. Jag var då snabb att berätta att hon rullar från mage till rygg, läkaren skrockade och sa att det är några månader kvar tills hon ska kunna göra det.
Stolt och mallig som mamma, töntig blir jag rent ut sagt. Jag blir så innerligt glad i hjärtat när Sally får beröm att jag skulle kunna spricka. Kalla mig töntig, men det är fantastiskt att få bekräftat att hon är en välutvecklad unge!

Söndag, en dag som alla andra i föräldraledighetsvärlden. Jag tror jag tar och städar idag, det behövs verkligen och dessutom är det ett utmärkt sätt att fördriva dagen på. Är det bara jag, eller är det ganska halvtrist att gå hemma och vara föräldraledig? Får man ens säga så?!
I fredags var jag på afterwork med mina fina kollegor, vilket var riktigt trevligt. Både att få träffa dem och att få vara kollega och vän ett tag, inte bara mamma. Sally är dock lite lugnare nu, inte lika irriterad och kinkig, ler stort och älskar att vara i centrum.
Jag har börjat lite smått med något som liknar LCHF, känns riktigt bra att skippa sockret måste jag säga. Även om jag inte är en godisälskare så är jag smörgås-mästare! Dagarna går numera ut på att försöka klara mig utan smörgåsar av olika slag, en större utmaning än vad man kan tro...

Det var en liten sammanfattning av läget, som det är, just nu...

Sally Lundgren föddes den 30 juni, vägde 3520 g och var 52 cm lång.

Pappa är Jonatan Lundgren och mamma Sara Eriksson.
Foto: Momma Carina