sascha

Yran är i gång och jag sitter hemma och kikar på film med världens finaste och lugnaste dotter. Hon sov i mjukliften som jag bar in från vagnen tidigare ikväll, jag fick pausa filmen hela tiden för att se på henne och känna hjärtat svälla av kärlek. Till slut tog jag upp henne och la henne i famnen så jag fick mysa på riktigt, tårarna bara kommer ibland när jag ser på henne och inser att hon är en del av mig, för alltid! Hon är det finaste, underbaraste, mest älskade! Nu har hon lagt sig till natten och sover säkert i fyra-fem timmar, jag ska passa på att kolla klart på filmen, läsa lite och självklart sova! Sova är inget som man är bortskämd med nu för tiden, men vad gör väl det?! Jag får hänga med Sally och det är det bästa som hänt...

Nämnde jag att jag är en "mamma-fjant" nu för tiden? Haha

Härmed presenterar vi Sally Alida Lundgren. Sally efter min farmor och Alida efter Jonatans farmor.

Min sambo har alltid haft ett konstigt, belåtet ljud som han uttrycker under sömnen på nätterna. Det är ett slags "hummande" som låter väldigt nöjt och bekvämt, dock högljutt och störande också. Tro på fan härom natten när jag ligger med han på vänster sida och lillan på höger när han börjar med sina ljud, snart hör jag i stereo då hon låter likadant. Hennes läten är exakt likadana, dock några toner ljusare och bra mycket gulligare. Ja, det gäller att ärva de viktiga detaljerna... Ingen tvekan om att det är pappas flicka!

Som jag tidigare skrev så dök det upp en låt på radion under förlossningen, en låt som fick mig att gråta då och förmodligen alltid kommer vara speciell. Egentligen tror jag att den har en annan innebörd då många har den på bröllop bland annat, men texten slog mig på ett annat sätt då och jag blir rörd bara jag hör den.

Älskade barn, du är allt!!

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

Lalala…

När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag

För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge

Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

Idag blir hon 3 veckor, tjejen som fortfarande inte har något namn. Och jag har tappat 16 kilo hittills, känns ju befriande, att de bara försvinner utan ansträngning. Fortsättningen lär jag få kämpa med, men starten känns upplyftande. Om jag bara inte läckte bröstmjölk överallt och levde med bindor så kanske jag skulle känna mig lite sexig?!

Frågan är om jag har flytande grädde i tuttarna?! Efter veckans besök på Barnavårdscentralen med sedvanlig vägning så inser vi att hon gått upp från 3750 gr till 4180 gr, på EN vecka. 430 gram har hon ökat! Ingen brist på mat till denna unge, inte...

Idag är det den tjugonde och vad ramlade in på mitt konto om inte barnbidrag! Barnbidrag, ja ni hör ju. Sjukt känns det... Men tack för det, föräldrapengarna verkar inte dyka upp any time soon...

Klockan kvart i elva kom en liten man med plastmössa och utrustning för att ta bort den värsta smärtan med hjälp av ryggbedövning. Jag fick lägga mig på sidan och kuta med ryggen, fortfarande med lustgasen konstant mot mitt ansikte och snart kände jag att det stack till och sved ett tag. Det var inte alls hemskt som jag hade förväntat mig, kanske hade det varit värre om jag sett sprutan som Jonatan förklarade som overkligt enorm som i en tecknad film. Men snart hade jag min älskade ryggbedövning och barnmorskan kontrollerade åter mitt underliv som nu var 6-7 cm öppet. Plötsligt blev livet lite lättare, jag stod upp ett tag och halvdansade till Radio Jämtland (nämnde jag att jag älskar denna kanal nu) och fick även höra låten som för alltid ska få mig att gråta floder (jag återkommer till den). Jonatan sliter fram kameran och filmar min höga varelse, som tackar Gud för ryggbedövningen och även den lilla mannen som satt nålen i mig. Utanför faller regnet, det som senare ska visa sig är den sista dagen med dåligt väder på mycket länge. Som jag sa, hon kommer med solsken!

Under den här tiden när jag har plågats och spytt har Jonatan hunnit äta bland annat matlåda, banan och druckit Brämhults. Jag försöker få i mig äckliga drycker som erbjuds från BB bara för att orka med. Livet går sin gilla gång och jag ligger ner och andas min älskade lustgas när värkarna kommer, som numera är ett tryck och inte en outhärdlig smärta. Barnmorskan och sjuksköterskorna låter oss vara ifred då det anses vara ett tag kvar... Då, jag plötsligt känner hur hela min kropp säger åt mig att något händer. Det känns rent ut sagt som att jag kommer att bajsa på mig, klockan är halv två och jag försöker att hålla emot vad jag tror är avföring. Jag frustar och säger till Jonatan: "Något är fel, det händer något". Han försöker lugna mig men jag skriker åt honom: "Ring på klockan, ring på klockan".

Sjuksköterskan som kommer in ser direkt vad som sker och skriker åt några andra att här är det barnafödande på gång. Hon försöker få tag i barnmorskan som tydligen gått på fika eller något i tron att jag har långt kvar. De tillfälliga hjälparna som kommer in kontrollerar mitt underliv och där är huvudet längst ner och på väg ut. Nu ska det krystas minsann! Snart kommer barnmorskan och fäster en skalpelektrod på bebisens huvud för att mäta dess puls och säger åt mig att lyssna på henne när jag ska krysta eller inte. Dessutom tar de lustgasen av mig, till min stora sorg. Jag ligger på rygg med benen i vädret, en vitklädd kvinna vid varje ben och Jonatan håller mitt huvud och säger åt mig att andas, vilket jag glömmer i mitt enorma jobb. Till slut säger barnmorskan att jag känner av krystvärkarna så bra att jag själv får bestämma när jag ska krysta eller inte. Jag krystar!!!

Snart hör jag barnmorskan diskutera med de andra kvinnorna att bebisens puls har sjunkit, vilket gör mig lite orolig i min dimma. Lösningen är att jag får lägga mig på sidan, med ena benet i en ställning. Intressant hur mycket tankar och idéer jag hade innan om vilka ställningar som jag skulle föda i och det sket jag fullständigt i när det väl gällde. Pulsen ser bra ut på bebisen och jag klämmer nästan sönder Jonatans hand när jag krystar och känner att huvudet närmar sig öppningen. Jag lägger allt jag har i att trycka ut den bebis som är så efterlängtad. Jag känner huvudet komma ut och snart följer kroppen med. Jonatan säger lyckligt och tårögt: "Förlåt, jag kollade vad det var. Det är en tjej!"

Plötsligt försvann all smärta, alla ljud tystnade och jag såg ner på henne. Vår dotter! Hon suger på tummen direkt och skriker sen lite innan hon läggs upp på mitt bröst. Det vackraste jag sett i hela mitt liv, det är helt overkligt... Obeskrivbart! Våra ögon möts och jag ser på Jonatan och jag gråter av glädje, precis som han. Hon ligger bara där och tittar på mig, jag tittar tillbaka och vill stanna tiden. Vi blir hjälpta så att hon hittar mitt bröst och det känns så stort att hon ska få sin näring av mig! Tanken på att allt inte är ok med henne finns inte, hon är perfekt i mina ögon.

Att vi sedan får bekräftat att hon är perfekt med antal tår, fingrar och allt annat som ska stämma, är ändå skönt. Vi får in fika och njuter av att vara en familj innan vi får komma på BB och lära känna varandra ännu mera. Än idag så lär vi känna varandra och ligger fortfarande och ser varandra djupt i ögonen flera timmar om dagen. Livet förändrades helt den dagen, då vår dotter kom till världen.

Klockan är alltså halv elva på kvällen den 29 juni, jag och blivande fadern kollar på 'The curious case of Benjamin Button', jag med en enorm binda på grund av att vattnet gått och fortfarande går, båda med massor av tankar. Då känner jag hur hela mitt mellangärde vrids ihop i något som kan likna en mensvärk med aningen större proportioner. Precis som de säger, så visste jag att detta var en värk. Även om jag hatat orden: "Du VET när du får en värk". Den var uthärdlig och någon fortsättning verkade inte komma. Inte förrän en timme senare, då jag återigen fick känna att jag snart skulle föda barn. Sedan fortsatte värkarna komma en i timmen, och jag slumrade bort emellan tills klockan blev halv fyra och de kom tätare. Jonatan hjälper mig på med TENS-plattorna (smärtlindring med el, som maskinen på TV-shop som ska ge sig en smal mage) och jag försöker få in i hjärnan hur jag ska använda den. Jag står framåtböjd över spjälsängen och gungar höfterna, flåsar som en idiot och klarar av värkarna rätt bra tycker jag. Samtidigt försöker jag mig på att kontrollera hur ofta de kommer, fattar inget där heller men som tur är finns Google så jag hittar en sida som klockar värkarna åt mig. Vid kl 06:00 kommer de var 5-6 minut och jag ber Jonatan ringa och höra om vi kan komma in tidigare, vilket går bra. Vi är uppspelta och stressade, springer runt i lägenheten och försöker få med alla miljoner väskor ännu en gång. Nu är det på riktigt!!

Kommer in på förlossningen strax efter 07:00, vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på, och möter en underbar barnmorska. Överlycklig blir jag, över att det inte är gamla fröken sval som mötte oss natten innan. Jag kopplas återigen upp mot en CTG-kurva medan Jonatan flänger runt och ordnar med parkeringstillstånd och hämtar väskorna. Även om mina värkar är kraftiga och tar andan ur mig så visar knappt maskinen någonting, jag får en känsla av att barnmorskorna inte riktigt tror på mig att jag har ont. En läkare kommer och förklarar att detta kanske kommer ta lång tid, kanske kommer bebisen inte ens idag. Trots detta så skrivs vi in och får en rum vid kl 09:00 och jag får värkförstärkande dropp och antibiotika eftersom vattnet gått ett och ett halvt dygn innan. Jag ber lite snällt om någon mer smärtlindring innan hon kontrollerar min underlivsstatus. Det visar sig då att jag är öppen 4 centimeter (av 10 som det ska vara) och snart får jag beröm för att jag klarat av så mycket av värkarbetet hemma. Jag ville säga: "Jag sa ju det", men log och höll käften istället.

I undersökningsrummet med CTG-kurvan

Jag erbjuds nu lustgas som jag tacksamt tar emot. Det känns konstigt att andas in i en mask och jag tycker inte alls att det hjälper, innan jag känner ruset som kommer. Tack Gud för den fina lustgasen!! Jag upplever allt som ett rus och tycker att min röst låter som en mansröst, säger konstiga saker till Jonatan om att jag vill springa ut i regnet och bli blöt, kall och full. Kärleksfull kunde jag också vara: "Jonatan, jag älskar dig som bara den, men rör mig FAN inte". Detta citat kom troligen efter att han försöker massera mig i ryggslutet som barnmorskan gjorde, inte lyckat kan jag meddela.

Det gör ju faktiskt ont att föda barn

En massa tankar om förlossningsmusik slutade med att vi lyssnade på Radio Jämtland och det var riktigt roligt, det är min nya favoritkanal helt klart. Jonatan fick i mig lite hallondryck från Brämhults, just innan jag kräks som en förgiftad människa. Sorry Brämhults, jag kommer aldrig mer dricka era drycker... Narkosläkaren kommer in och ska lägga ryggbedövningen och klockan börjar närma sig 11:00... Snart skulle vi få träffa vår bebis!

Natten till tisdag 29 juni (BF+2) så vaknade jag 01:30 av att jag var vansinnigt kissnödig, som vanligt under graviditeten. Kliver upp med en suck för att besöka toaletten för första gången den natten. Skillnaden denna gång var att det fullkomligt forsade mellan mina ben så fort jag klev ur sängen. Generat tror jag att jag kissat på mig och en miljon skamsna tankar far genom mitt huvud, innan jag känner att det nog inte är kiss detta. Snabbt inser jag att det är vattnet som har gått och jag står med benen brett isär, lutad mot sängen och tänker. "Ska jag väcka Jonatan?" "Vad händer nu?" "Hur ska jag ta mig någonstans utan att skvätta ner hela lägenheten?". Min förvirrade och nu rätt nervösa hjärna kommer till slut fram till att det är rätt vettigt att väcka fadern till barnet som nu verkar ska komma. Mjukt viskar jag hans namn och han fullkomligt flyger upp med ett militäriskt: "JA". "Vattnet har gått" viskar jag och detta gör att han ställer sig upp på två sekunder och spanar runt som en surikat innan han hämtar en handduk till mig. Från 0-100 på en sekund, ingen sportbil i världen klår det...

Jag har nu hasat mig med handduken mellan benen till badkaret där jag står med vatten rinnande av alla de slag. Jonatan ringer förlossningen och försöker få fram mitt personnummer och ärende. De undrar om jag har värkar, vilket jag inte har och ber oss komma in. Vi är båda uppspelta och jag ställer mig och skurar i tio minuter, utan att ens förstå vad jag håller på med. En taxi tar oss och en miljon väskor till förlossningen, där vi anländer kl 02:30 till en sval äldre barnmorska som jag inte kände större förtroende för. Efter att hon tvingat upp mig på vågen så tog vi ett urinprov och kopplade upp min mage mot CTG-apparaten. Inga värkar att tala om och tappen var bakåtriktad, så efter en timme så får vi åka hem igen med en återbesökstid kl 9 morgonen efter. Världens största binda och jag försökte sova, vilket var svårt...

Så här vackert var det när vi kom hem på natten

Återbesök kl 9, denna gång utan alla väskor då jag misstänkte att det inte skulle bli någon bebis denna gång heller. Och efter CTG-mätning och feberkoll så fick vi åka hem med återbesök kl 20 på kvällen. Dagen spenderades i slowmotion och med landstingets bindor innan vi åkte in igen kl 20 och samma resultat denna gång. Återbesöket som bokades in nu var kl 8 på morgonen 30 juni (BF+3), då skulle jag sättas igång om inte värkarna kommit eftersom vattenavgång innebär en viss infektionsrisk. Det var bara att åka hem igen och försöka sova, och ladda. Jag behövde dock inte vänta länge innan första värken kom, vid halv elva i soffan så dök den upp, fruktad men samtidigt efterlängtad... Så började det hela...

Söndag kväll, lillskiten blir 11 dagar och jag är fortfarande som i en dimma. Den härligt, underbara, mysiga första tiden blev inte riktigt som jag tänkt mig. Hormonsvallningar, problem med amning, magknip hos lillan och hormoner återigen har gjort det till en jobbig första tid. Jag har inte orkat träffa någon, göra något annat än att lära känna den nya familjemedlemmen! Dessutom har pappan haft en massa jobb inbokat som vi tidigare bestämt att han skulle tacka ja till (ekonomiska skäl). Så tack vare min mamma och mina systrar har jag pallat med mitt kaotiska inre. Att vår dotter är det vackraste och underbaraste som skapats är det dock ingen tvekan om, hormonerna har övertagit min kropp ändå. Tack för allas fina meddelanden, ni är underbara! Och sen skickar jag en varm tanke till amningsmottagningen och BVC som vårdat en skör nybliven mamma på ett perfekt sätt...