sascha

I min framtid så har både jag och Jonatan välbetalda och stimulerande jobb, så pass att jag kan jobba deltid och ändå göra karriär kombinerat med kvalitets-familjetid. Sally har ett eller ett par syskon och vår familj är lycklig tillsammans. Vi bor i ett hus relativt nära stan, men ändå på landet. Har pengar över efter räkningar så att vi kan göra resor då och då. Sen spenderar vi sommarhelgerna i vår sommarstuga, vinterhelgerna i fjällen och har massor av fritidsintressen. Vi är en aktiv familj, välmående och friska. Mycket tid spenderar vi även med mina systrar och min mamma, samt att Sally fått små kusiner.

Framtiden ser ljus ut, inte sant?!

En dag sent igen - helgerna är verkligen inte min blogghöjdpunkt...

Det här tycker jag är skitsvårt. Jag har inga direkta favoritkillar, skådisar eller sångare som jag älskar. Jag tycker inte att de klassiska "pojkarna" är snygga, de vältränade och söta som många tycker är sexiga. De små lammkötten tilltalar mig inte alls och idoldeltagare som anses lyckade ger mig kväljningar.

Som jag skrev förut så har jag alltid haft en liten crush på Lars Winnerbäck, han är en mycket speciell kille som jag både beundrar och förundras över. Hans mystiska och blyga leende får mig att bli alldeles varm. Därför är han snygg!

Winnerbäck och det mirakulöst härliga leendet.

Vince Vaughn är en annan, för mig, speciell kille. Han är lång, stor och manlig. Manlighet gillar jag!

Vince med ännu ett härligt leende.

Sen har vi det senaste tillskottet, Jon Hamm.

Jon Hamm som Don Draper i 'Mad Men'

Och självklart, han som är snyggast. Min sambo!

Det finns så många jag saknar. Människor som befinner sig på andra sidan, min pappa, min morfar. Och människor som flyttat, vänner som inte längre är så nära som jag vill, vänner som glidit undan.

Men, den person som jag saknar ofta och som jag gärna velat ha här nu när jag är mamma, är min moster. Hon dog alldeles för ung, av cancer. Hon var en förebild, en glädjespridare och en av dessa speciella människor som det finns alltför få av i världen. Hon skulle ha behövts så mycket längre än den korta tid hon fick på jorden. Trots att det är nästan 13 år sedan hon gick bort så tänker jag på henne ofta. Jag vet att hon skulle ha älskat Sally och varit en självklar och trygg barnvakt.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta ämne, om henne. Men jag slutar här, innan jag går ner mig i sorg och gråter sönder mig själv...

Jag hade fyllt 18 år, min föredetta och jag bestämde oss för att åka på vår första utlandssemester tillsammans. Efter att ha jämfört priser, då vi var ute i sista sekund så såg Ibiza väldigt lockande ut. Vi visste inte så mycket om Ibiza, men tänkte 'hur fel kan det bli', det var ju värme och semester. När vi anlände så slog regnet som spön i backen och hela första dagen så blixtrade och dundrade åskan mellan bergen, gatorna fylldes med forsande vatten och vi fick lov att hålla oss inne på hotellrummet. Hotellet som var i det torftigaste laget, med askkoppar vid sängkanten.

Dagen efter vågade vi oss ut på den lilla orten och möttes av enorma mängder elaka engelsmän som skrek åt oss från sina mopeder och vart vi än vände oss så försökte människor sälja på oss knark. På kvällen försökte vi hitta något mysigt ställe, utan större resultat då det är nattklubbarnas stad. För att följa med trenden så provade vi en nattklubb, allt i trance/technostil, där vattnet kostade över hundra svenska kronor. Varför förstod jag inte då i min naivitet. Granne med oss bodde ett annat svenskt par, troligen syskon, som vi tyckte betedde sig underligt och som senare knackade på dörren när natten blivit morgon. De förklarade att Ibiza är knarkmecca och att vi var tvungen att testa Ecstasy, följa med dem ut och dansa som galningar till morgonkvisten. Då insåg jag plötsligt vad det var för ställe vi hamnat på, laglöst land där vattnet kostar mycket för att människor behöver dricka när de tar droger.

Stranden var obefintlig så vi fick ta mopeder ut ur stan för att lyckas hitta någonstans att bada utanför den vansinnigt ofräscha hotellpoolen. Efter en vecka på detta mystiska ställe, med mängder av helt sjuka människor och ett ostoppbart flöde av droger så var jag nöjd att återvända hem. Efter att ha gjort rastaflätor och av flätflickan blivit erbjuda "smoke", vad som alltså var marijuana. Ja, en kärlekssemester var det ju inte och jag tycker inte att jag kan rekommendera detta ställe, om inte du är ute efter att knarka, se världens största nattklubbar som rymmer flera tusen människor och möta världens konstigaste människor...

När jag var liten var jag en lite missnöjd, på grund av att jag blev tjej och inte kille. Det verkade så mycket mer spännande att vara kille och de gjorde så mycket roligare saker. Att hoppa hopprep var inte alls lika roligt som att spela bandy, att leka med dockor var inte alls lika roligt som att cykla nerför backar och sladda med snowracer. Detta drev mig till att själv klippa av mig håret, på framsidan då, eftersom jag inte såg baksidan och hockeyfrillan var ett faktum. Jag insåg inte då att det inte satt i håret och att jag inte var begränsad av mitt kön. Jag kunde ju göra allt detta och ÄNDÅ vara tjej. Idag känner jag mig inte heller särskilt tjejig/kvinnlig/feminin, även om jag upptäckt de kvinnliga attributens fördelar under åren som gått.

En dag sent igen, skyller på en förkyld dotter som inte vill roa sig själv alls...

Detta är svårt, då jag tappat en del av mitt musikintresse av någon outgrundlig anledning. Jag kan minnas när jag var ung och älskade New Kids on the block, när musiken skapade sådana känslor inombords. Samma skiva lyssnade jag på om och om igen, när jag drömde om att få träffa Jordan Knight som var min idol då. Det gick rysningar i min kropp av välbehag när han sjöng och jag tapetserade väggarna med posters från OKEJ. Men någonstans så slutade min stora fascination och jag återgick till att vara en som gillar "all möjlig musik".

Men, det finns en man som alltid berört mig och som jag alltid kommer tillbaka till när jag vill lyssna på något som förmedlar känslor. Och det är Lars Winnerbäck. Hans texter berör, hans röst smeker mitt inre och jag gillar att se honom. Jag minns min första konsert med mannen i fråga, vilket var i början på 2000-talet. Utomhus i Sundsvall satt vi, solen sken och människor var fulla och glada. Han levererade lite blygt sina alster och hjärtat slog så hårt, så hårt! Jag blev lite förälskad i honom och är det än idag, även om jag glömmer bort honom i längre perioder. Efter den konserten har jag sett honom flertalet gånger och varje gång jag tränger mig ut ur lokalen så är jag kär, betagen och helt lyrisk över hans person. Så, jag måste säga att Lars Winnerbäck är min favoritartist!

En dag sent, men ändå...

Jag minns ju alla mina förhållanden, vissa med glädje och andra är blandade känslor. Det jag tänkte berätta om här är det förhållandet som genererade min första kyss. Det var i fyran eller femman som en kille i klassen kom fram till mig och frågade om Björn fick chans på mig. Eftersom jag var i desperat behov av en pojkvän så svarade jag ja, trots att inte känslorna riktigt fanns där. Vi träffades mest på skolan, där vi knappt vågade prata med varandra. Tills en dag, då det var mellanstadiedisco på skolan och vi dansade med varandra. Snart så fann jag mig själv kyssas med killen som jag då var tillsammans med, kanske inte kär i direkt, och det var min första riktiga kyss. Inget extra kan jag känna, men det var dock en offentlig kyss. Några dagar senare så fick jag en lapp där det stod: "Jag vill göra slutt med dig. Jag vill vara kompis. /Björn" Kanske var inte jag heller någon naturlig kyssare...

Väldigt diffust ämne, det finns väl mycket jag minns och mycket jag glömt. Men för att ta fram ett extra fint minne behöver jag inte gå långt tillbaka i tiden. För ett och ett halvt år sedan så fyllde min mamma 50 (ja, det är svårt att tro), och vi barn bjöd henne på en resa till Alanya, Turkiet. Med på resan följde även min Jonatan och alla vi fyra syskon. Det var en helt otroligt lyckad resa, den bästa jag gjort i livet och jag är så tacksam för att jag fått uppleva den. En vecka av skratt, massa öl, bad, sol och kärlek! Vi sjöng karaoke, var på Hamam, åkte vattenrutschbanor i mängder, åt kebab tills vi kreverade, njöt av utsikter och gratulerade både mamma och min yngsta syster på deras födelsedagar. Jag önskar att vi kunde göra om det igen, och det snart...

En kyss är för mig det mest känsloladdade och kärleksfulla jag kan uppleva, men det kan även vara en nära-döden-upplevelse som du önskar radera från ditt minne och ta bort från lördagsnattens dis. Men det är inte äckelkyssar som jag ska recensera, inte de kyssar som får dig att vilja tvätta munnen med tvål och duscha i två timmar. Utan den BÄSTA kyssen, inte lite tyngd i de orden!

När jag träffade Jonatan så sa vi båda att vi inte gillade att kyssas, kanske var det för att vi båda hade mest erfarit den sämre kategorin kyssar innan. Men rätt snart när vi trevande lärde känna varandra så kom jag att älska att kyssa honom och han upptäckte också det fina med kyssar i samma veva. Kyssarna fick hela kroppen att vibrera och min själ att sjunga "Halleluja" i falsett. Det var helt enkelt jädrigt mycket kärlek, redan från början. Så småningom insåg jag att jag älskade den killen som jag från början tänkt ha som lite myskompis, men att tala om det för honom var en helt annan femma. Han sa ingenting till mig heller, så jag var lite osäker på hur vår framtid skulle se ut.

En dag, efter att jag spenderat helgen i Norge hos mina systrar och kom hem sent på vad som var min födelsedag, så stod han i hallen i den lägenhet jag bodde i. Han tog mig i famnen först, drog sig tillbaka och såg mig rakt i ögonen när han mjukt sa: 'Jag älskar dig!'. Mina tårar rann av vad som enbart kan vara lycka och vi kysstes. Det är vad jag kan minnas en av de bästa kyssar vi delat. En av de bästa, då det finns mängder av sådana bra kyssar i vår historia och fortfarande kommer bli flera i vårt framtida liv tillsammans...

Om ni visste hur mycket jag funderat över denna, omöjligt kändes det som utan att dra upp gamla ligg och tillhörande historier... Men, here we go!

Jag...

1. sover med en bit papperservett under läppen, trots att det är 1,5 år sedan jag slutade snusa.
2. åkte som 18-åring till Ibiza och där gjorde jag... rastaflätor. Förutom när mamma klippte mig när jag var liten så är det den fulaste hårstilen jag haft.
3. har en fobi för obehandlat trä. Jag kan inte ta i det, kan inte se det och kan inte ens tänka på det utan att få kväljningar.
4. är så oerhört kräsen på mat. Äter inte kinamat, thaimat eller indiskt. Gillar inte smaken av kyckling, gris eller fisk.
5. har svår allergi mot stavningsfel och särskrivningar, samt en liten överkänslighet mot latex.
6. avskyr "skrik-tv". Amerikanskt dravel där publiken skriker av någon anledning (lycka, upphetsning, på kommando?). Detta inkluderar TV4s produktioner, Idol och Let's Dance. Värst i denna kategori är "Extreme Home Makeover".
7. är 3% invalid. Efter en bilkrasch när jag var 17 så har jag en whiplash-skada i nacken. 97 % ok ändå!
8. har extremt kort tunga. Fick inte pierca den när jag var 20 pga detta. Idag gör det mindre...
9. är smörgåsperfektionist. Om Jonatan gör en smörgås till mig, där det är en millimeter utan pålägg så kan jag kliva ur soffan, gå in i köket, plocka fram allt ur kylen och göra om och rätt.
10. är skogsägare.

Jag tror att alla människor ångrar något i livet, även de som säger "Jag ångrar INGENTING"... Och visst finns det val i livet jag gjort som varit mindre genomtänkta, som lett till problem i efterhand. Men, det är även de valen som gjort mig till den jag är idag. Så fel killar, fyllor, icke genomförda saker är en del av mig och den jag blivit!

Det finns dock något som alltid ligger och gnager i mitt bakhuvud, speciellt nu när Sally är en del av mitt liv. Och det är att jag aldrig pratade, på riktigt, med min far. Att jag aldrig tog upp det som var problematiken, att jag aldrig vågade möta det monster som separerat oss, alkoholisten. Trots att många gav mig rådet, prata med honom, så hann jag aldrig ta tag i det! Han dog utan att vi gått in på djupet, innan vi hunnit reda ut problem som vi hade, innan vi ens lärt känna varandra på riktigt.

Vi träffades ett halvår innan han dog, då han kom för sent till mötet och var aspackad. Minns det som igår när han snubblade på asfaltskanten, sluddrade sig igenom ett ytligt samtal och ramlade av stolen på fiket. Minns min skam, min förtvivlan, min sorg, mitt hat och förhoppningen om att alla som såg oss skulle tro att jag var en kontaktperson eller personlig assistent till den pinsamt berusade, äckliga mannen. Efter det så hördes vi inte, jag fick besked om hans död och jag ångrade så mycket. Ångrade att jag inte tog tag i honom och bad honom träffa mig vid en annan tidpunkt, så att vi kunnat prata och jag hade sluppit klumpen i magen som bor i mig än idag. Ibland dyker det upp tankar på att JAG kanske kunnat förändra någonting, kanske kunnat göra att hans liv blev längre. Men innerst inne vet jag att alkoholisten i honom vann, jag skulle aldrig kunnat nå det onda och det onda skulle aldrig ha lyssnat. Jag önskar dock att jag hade vågat prata!

Det är det enda jag verkligen ångrar i mitt liv...

Vi är fyra stycken i syskonskaran, jag är äldst. Under mig kommer två systrar och slutligen en bror...

Detta är något jag skulle kunna skriva om i timmar, det är det käraste jag har, de jag älskar mest och även de jag blir mest osams med (bortsett från sambo då). Jag skulle kunna skriva om alla gånger vi slagit varandra, jagat varandra, retat varandra och skyllt på varandra. Om när jag klädde av mig naken för den ena systern och låtsades föreställa en ande, eller när den andra systern jagade mig med en pinne och ville döda mig. Eller när brorsan slog hål på huvudet efter att ha lekt med sin 10 år äldre syster, när min ena syster hittade mig halvt livlös efter att ha somnat i badkaret för tionde gången. Eller alla de miljontals gånger som jag retat mina syskon till tårar och när jag misslyckats i min roll som den starka storasystern, de gånger mina syskon tagit hand om mig.

Jag skulle även kunna skriva om vår resa till Alanya förra sommaren, när vi alla syskon gick upp och sjöng karaoke för mamma. Eller när vi syskon var ute och firade min brors artonårsdag med champagne, när vi spenderar kvällar efter kvällar med att umgås och spela spel.

Som ni märker, det finns ett hav av tillfällen att skriva om, just för att vi har varit med varandra i hela vårt liv. Just för att vi kommer från samma ställe, vi delar en evighet och för alltid är vi sammanlänkade av blod och kärlek. Mina syskon är inte bara mina syskon, de är mina bästa vänner och jag är tacksam nästan varje dag över att vi har varandra. Att de alltid finns där för mig, i vått och torrt, medgång och motgång. Det mest värdefulla är den kärlek de dessutom visar för Sally och att de får vara med och dela hennes första år betyder ALLT!

Dessa tre är kärlek för mig! De är gemenskap, lycka, värme och FAMILJ! Jag är så tacksam över vad vi har tillsammans, som ingen kan ta ifrån oss. Det är äkta, det är för alltid!

 

Någon gång i livet vill jag göra som min syster. Hon tatuerade in syskonens namn...

 

 

 

När jag startade upp bloggen för drygt fem år sedan var det helt för min egen skull, för att jag skulle få ur mig lite tankar, vädra mitt inre. De få läsare jag hade var vänner och det var många sena nätter som jag skrev poetiska saker om ensamhet och kärlek.

Idag bloggar jag fortfarande mest för min egen skull, för att det är ett oslagbart sätt att dokumentera vardagen och funderingar. Hur skulle jag annars komma ihåg allt och när det hände? En annan anledning är vänner och släkt som inte bor här och inte kan följa Sally och hennes framsteg i verkliga livet, samt de som fortfarande undrar hur jag tänker. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag är helt lyrisk när bloggen har läsarrekord, gång efter gång. Och jag fullkomligt ÄLSKAR när ni kommenterar. Det är en beroendeframkallande känsla och jag har svårt att se att jag någonsin slutar blogga!

För drygt 28 år sedan föddes ett litet flickebarn ute på den jämtländska landsbygden som fick namnet Sara. Hon växte sedan upp i en by som inget vet namnet på, tillsammans med sin mor, en styvfar och tre yngre syskon. En liten flicka som älskade att läsa, helst kröp in i ett hörn där ingen såg henne så att hon kunde läsa ifred, matade sig igenom alla böcker som den lilla centralorten hade att erbjuda. Utifrån sett kunde en likhet mellan henne och tjuren Ferdinand vara slående. Och så kan det ibland tyckas än idag.
Den flickan är jag!

Jag älskar min familj, är den mest familjekära jag känner och blir mer och mer tacksam för var dag som går, att jag får ha dem så nära. När jag inte sitter under en korkek och luktar på blommorna så umgås jag gärna med andra människor under olika former; en fika, utekväll på krogen, middag eller pyjamasparty. Ligger ofta steget före och planerar det mesta, ett kontrollbehov som delvis håller på att arbetas bort. Lugn eller lat, använd vilket ord ni vill, men båda fötterna på jorden har jag. Jag gillar inte ordet snäll, men skulle nog ändå beskriva mig själv så och anser mig vara en bra vän som ställer upp med en tröstande axel, ett lyssnande öra och några ord på vägen. Idag, när jag hittat mig själv lite mera, så är jag ärlig och trofast, kan stå för mina åsikter utan att göra avkall. Tyvärr är jag inte särskilt kreativ och har ingen känsla för inredning eller dylikt, vilket kan ses på de ännu tomma väggarna (efter ett ÅR i lägenheten). Är rätt less på ytlighet, köper sällan kläder, mår ofta dåligt över min vikt, mår ofta bra med mig själv och drömmer om ett samhälle där människor har samma möjligheter.

Skulle säga att jag är rätt varm, även om jag ibland hatar saker och människor så att det gör ont. Lojal men ibland ångestfylld, förvirrad men ändå rätt klar över mig själv, humoristisk men jävligt tråkig, älskar god mat men hatar att laga den. Har en underlig fobi för obehandlat trä, älskar korsord, tycker att ingen människa ska bli dömd men dömer ibland själv ändå. Försöker just nu hitta min roll som flickvän och sambo igen efter att ha ramlat ner i mammaträsket och drömmer om någon slags karriär.

Att sammanfatta mig själv kortfattat är svårt och jag kan ha missat något väsentligt, men ni som känner mig vet ju och ni som inte känner mig är kanske inte så intresserade.

Jo, jag har bestämt mig. Jag kör en sån där lista, som alla andra. Tycker ni att det är tråkigt så hoppa över inläggen, men ge inte upp hoppet, för sen kommer jag förmodligen få mer inspiration till övriga inlägg.
Efter lite surfande så hittade jag denna, som jag kommer att följa...

Dag 1 - vem är jag

Dag 2 - därför bloggar jag

Dag 3 - mina syskon

Dag 4 - något jag ångrar

Dag 5 - 10 saker folk inte vet om mig

Dag 6 - i min handväska

Dag 7 - min bästa kyss

Dag 8 - något jag minns

Dag 9 - ett förhållande jag mins

Dag 10 - mitt favoritband/artist

Dag 11 - när jag var liten

Dag 12 - en resa jag har gjort

Dag 13 - någon jag saknar

Dag 14 - de snyggaste killarna jag vet

Dag 15 - en vän från förr

Dag 16 - ett minne som gör ont

Dag 17 - mina framtidsdrömmar

Dag 18 - en vän idag

Dag 19 - ett minnen som gör mig glad

Dag 20 - min första kärlek

Dag 21 - en dålig egenska jag har

Dag 22 - en låt som väcker känslor

Dag 23 - min bästa killkompis

Dag 24 - en dag jag inte kommer att glömma

Dag 25 - en hälsning till dem som vill ta åt sig

Dag 26 - bloggar jag tipsar om

Dag 27 - frågestund, om ni känner att ni missat något