Dag 4 - något jag ångrar
Det finns dock något som alltid ligger och gnager i mitt bakhuvud, speciellt nu när Sally är en del av mitt liv. Och det är att jag aldrig pratade, på riktigt, med min far. Att jag aldrig tog upp det som var problematiken, att jag aldrig vågade möta det monster som separerat oss, alkoholisten. Trots att många gav mig rådet, prata med honom, så hann jag aldrig ta tag i det! Han dog utan att vi gått in på djupet, innan vi hunnit reda ut problem som vi hade, innan vi ens lärt känna varandra på riktigt.
Vi träffades ett halvår innan han dog, då han kom för sent till mötet och var aspackad. Minns det som igår när han snubblade på asfaltskanten, sluddrade sig igenom ett ytligt samtal och ramlade av stolen på fiket. Minns min skam, min förtvivlan, min sorg, mitt hat och förhoppningen om att alla som såg oss skulle tro att jag var en kontaktperson eller personlig assistent till den pinsamt berusade, äckliga mannen. Efter det så hördes vi inte, jag fick besked om hans död och jag ångrade så mycket. Ångrade att jag inte tog tag i honom och bad honom träffa mig vid en annan tidpunkt, så att vi kunnat prata och jag hade sluppit klumpen i magen som bor i mig än idag. Ibland dyker det upp tankar på att JAG kanske kunnat förändra någonting, kanske kunnat göra att hans liv blev längre. Men innerst inne vet jag att alkoholisten i honom vann, jag skulle aldrig kunnat nå det onda och det onda skulle aldrig ha lyssnat. Jag önskar dock att jag hade vågat prata!
Det är det enda jag verkligen ångrar i mitt liv...
Vilket fint och personligt inlägg du har skrivit Sara.
Det finns absolut ingenting du hade kunnat göra annorlunda för att rädda honom eller ändra sej.
Det var mitt inlägg, som jag inte hann skriva klart. Nåt fel på skrivbordet:):):)
SBS mamma...
Fan Sara, jag är sämst på att säga/skriva något bra vid tillfällen som detta...
Men jag tänker på dig och jag blir ledsen när jag tänker på att fina du får vara med om tråkiga saker som det. Det är du inte värd, du är värd långt mycket mer än det!
Puss min fina vän!
Blev alldeles rörd när jag läste detta. Tycker det är så fint att du delar med dig av sådana saker, som annars kan vara väldigt svårt att prata om. Du är fin och underbar! <3
Skuld och skam är svåra känslor och känslor som tar energi. Sara du har säkert hört det förut - man kan inte ta ansvar för någon annans liv. Din pappa valde sitt liv och du var en del av det vid vissa tillfällen. Var glad åt de fina stunder ni hade någonstans där i barndomen, tänk på dem när det blir tufft. Men utifrån det du berättat så tror jag aldrig, hur gärna du än velat, hade kunnat förändra din pappas liv. Du hade kastat in "handduken" för länge sedan för det är tufft att leva med alkoholproblematiken. Man blir lätt medberoende. Jag vet för jag provade under många år men fick till sist ge upp vilket var tungt. Varm kram till dig.
Tycker också att du är helt fantastisk Sara som delar med dig av sånt här...texter som den här får mig att stanna upp och tänka en liten stund, tack! Kramar!