Idag är det en bättre dag, jag har till och med lyckats ordna en arbetsintervju imorgon. Något som jag inte gjort på mycket länge, så jag är aningen nervös men hoppfull ändå... Rapport kommer senare.
Jag avskyr kvällar som ikväll, när allt jobbigt liksom kommer ikapp, tränger in i medvetandet och gnager på själen. Att jag ligger många tusen back inför kommande månader, att jag inte vet hur jag ska få tag i pengarna. Att min framtid är oviss och att jag behöver ett jobb, helst igår. Att jag egentligen inte har nån lägenhet från första juni och att jag har ett examensarbete som inte skriver sig på egen hand. Helt plötsligt kom vardagen ikapp mig och det kryper i kroppen, jag får svårt att andas och vill gråta i timmar.
Det är tur att jag har mitt solsken genom molnen, mannen som alltid kan få mig att le och tänka på annat. Han som kysser bort mörka moln, ångest och oro. Som står ut i min negativa sfär och ger mig perspektiv på saker och ting. Tack, hjärtat!!
Eftersom jag och Jenny startat en diskussion kring underliv eller vad vi nu helst kallar dem, så fortsätter jag på ett liknande spår. Det är nämligen så att jag stör mig en aning på tjejer i porrfilmer. Inte på att de är snygga, smärta och knullvänliga, utan på deras överdrivna beteende. De konstanta "oh yes"-tjuten vid varje penetrering. Eller de nästan lika frekventa "fuck me", som de piper fram som en förtjust tonåring. För att inte tala om de obscena minerna med tänderna ihopbitna som en aggressiv varg, eller när de slickar sig upprepade gånger runt munnen som en hungrig byracka på svältgränsen, och samtidigt tittar in i kameran med sina överkåta, på gränsen till psykotiska, blickar. Eller jag vet inte, kanske gör alla andra tjejer så? Jag kanske har missat nåt? Blir killar kåta av dessa beteenden?
Jag har funderat på en sak. Så fort det sker något hemskt våldsdåd så tycker människor att det är hemskt med det medningslösa våldet. Min undran är då, vilket våld är meningsfullt?
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för dig att hantera
Den här fina texten skickade min vän Per till mig idag och jag kan inte låta bli att dela med mig.
Majonnäsburken och två koppar kaffe
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt 'ja'.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.
'Nu', sa professorn medan skratten klingade ut, 'vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb, bil. Sanden representerar allt annat, småsakerna.
'Om ni lägger sanden i burken först', fortsatte professorn, 'går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så... var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag.
Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.
Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.' En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log. 'Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.'
Imorgon ska jag på cellprov, för andra gången i mitt liv. Trots att jag vet att det är ofarligt och relativt odramatiskt så bävar jag en aning ändå. För jag vet hur mystiskt och udda det känns att klä av sig allt på underkroppen, lämna tröjan på och stå där som en vilsekommen och blyg varelse med underlivet till allmän beskådan. Dock har jag lärt mig att ta av strumporna för att minska känslan av att vara en manlig deltagare i en amatörporrfilm. När jag sedan kryper upp och lägger upp mig i den hiskeliga stolen så känner jag mig utlämnad och ensam, den starka lampan värmer och lyser upp vad som egentligen är mitt mest privata. Trots att barnmorskan alltid kommenterar min fina slida så kan jag inte låta bli att känna mig aningen äcklig.
Plötsligt kommer jag på mig själv med att snegla på wekeendresor
Tänk att livet kan förändras så mycket på bara några månader. Från att har varit den "eviga singeln" som Jenny beskriver mig, till att vara tillsammans med någon, att tycka om någon så mycket att det gör ont i magen ibland. För tre månader såg jag inte oddsen som så goda när det gällde att träffa en kille, att bli kär och omprioritera livet. Att dra från stan, ut och resa, inte ha en fast punkt, leva ungdomsliv med mini-ansvar, festa och inte bry mig om någon av motsatt kön var mina mål. Plötsligt kommer jag på mig själv med att snegla på wekeendresor, presenter till honom och lägenhets- och jobbannonser var och varannan dag. Vad gör han med mig egentligen?
Någon som är sugen på att bli vältränad och snyggare?
I höstas gick jag in med allt jag hade för att träna. Gymkort införskaffades, kläder likaså och motivationen var på topp. Jag körde hårt och gav mig inte, trots mindre motgångar och svallande hull. Periodare som jag är med träning så kom svackan, lika förutsägbart som vinterförkylningen. Återtog träningen efter nyåret som så många andra tills jag åter tappade fokus och prioriterade andra saker i livet. Nu har jag dock insett att det är onödigt att varje månad lägga ut en liten men ändå märkbar summa på något som jag inte utnyttjar. Jag får inga gåvor eller omnämnanden trots mitt sponsorskap. Så, därför efterlyser jag härmed någon som vill ta över mitt träningskort på Jocks, för att slippa anmälningsavgift och dylikt. Än är det inte för sent för att bli fit inför sommaren....
Någon som är sugen på att bli vältränad och snyggare?
Tänk om jag skulle lösa lite sudoku eller lägga pussel, men jag borde plugga. Eller söka internet runt för att planera den perfekta födelsedagspresenten till pojkvännen, borde plugga. Kanske se en bra film, eller nej, jag måste skriva examensarbete.
Helgen var som jag tidigare skrivit ingen höjdare. Förra veckans suspekta huvudvärksattacker på höger tinning, vid specifika ansträngningande övningar eskalerade så pass att jag ringde sjukvårdsrådgivningen på fredag morgon. Utan vidare snack skickades jag till hälsocentralen där en leende kvinna skickade mig vidare till akutmottagningen på sjukhuset. En enorm väntan på att få träffa läkare och bli av med lite blod, men inte hade jag en aning att de ville behålla mig under observation under natten. Läkaren var en man som klumpigt uttryckte sig: "Det kan vara en varningsblödning, innan det smäller". Viket inte minskade min oro, som min dock pojkvän lyckades med. När sjuksköterskan skulle ta prover så "tog han min näsa", som man gör med barn. När vi väntade och jag var sanslöst nervös och orolig så berättade han sagor om ålar, gjorde rebusar som jag fick lösa och pussade mig hela tiden. Han är utan tvekan mannen jag väntat på i hela mitt liv!
När jag skulle sova på den smala sjukhusbritsen, i en gräslig nattsärk bredvid en tant med fisproblem då fick han lov att åka hem och jag grät en skvätt i hans famn. Natten blev orolig med en nål i armvecket och sjukhusdoften och tantens pruttande i näsan. Dagen efter var evighetslång och jag kom inte hem förrän på lördagkväll, utan hjärnblödning, genomröntgad och utan egentlig diagnos. Framtiden får utvisa vad jag egentligen lider av...
Sällskapet gjorde min sjukhusvistelse så mycket bättre, underhållningen var inte heller så dålig
Jg har fina blodkärl i hjärnan och ingen hjärnblödning.
Jag har spenderat större delen av min helg inom sjukvården då jag spenderade över ett dygn på sjukhuset, efter misstänkt hjärnblödning. Prover är tagna, röntgen gjord och jag kan meddela att jag har fina blodkärl i hjärnan och ingen hjärnblödning. En full redogörelse för sjukhusvändan kan jag komma med imorgon, just nu är jag sjukt trött och ska sova. Tack för alla fina sms, samtal och det underbara sällskapet jag fick!!
Igår fyllde min vän Per år, 26 för att vara mer exakt. Vi lade ner mycket tid och energi på att hitta den perfekta presenten och jag tror jag talar för samtliga medverkande när jag säger att vi blev oerhört nöjda med slutprodukten.
Det blev en skiva med fräscha artister så som Alice Babs och en fräck telefon med praktiska kortnummer. Kan tänka mig att nummer 5 kommer bli frekvent använd.
Solen skiner från en klarblå himmel, värmen märks tydligt och människor ler oförklarligt. Våren är här och det spritter i varje del av mig. Som en påföljd så dyker de upp i var mans och kvinnas hand, de djävulska glasspinnarna. De får mig att rysa, vilja kräkas och jag vill förbjuda dem. En hemsk tid väntar...
Killen som satt bredvid mig och kysste mig hela tiden
Igår hade jag varit flickvän i en månad vilket skulle firas. I brist på stor plånbok så fick det duga med bio, som är en bortglömd aktivitet anser jag. Det gick inte så många bra filmer så "Utlämnad" fick duga, "Rendition" som den egentligen heter. Jag fick den stora äran att handla biljetter av Jenny. Filmen var seg och enligt mig inte så bra. Kanske berodde det på den sega historien, Jake Gyllenhaals döda ögon utan minsta antydan till liv eller killen som satt bredvid mig och kysste mig hela tiden...
Fredag, kväll, ensam, hemma. Jag funderar mycket när jag sitter ensam, speciellt på fredagsaftnar. Jag har just nu kommit på att jag ska börja springa. Få lite kondition, bli lite tightare kanske och framför allt bli piggare. Men, jag har dock ett problem. I samma stund jag sätter ner foten i ett löpsteg så gungar resten av kroppen, rätt våldsamt. Eftersom jag inte har några hårda silikonbröst så gungar bysten mest och det känns. Frågan är hur jag ska få brösten att inte guppa så jädra mycket? Silvertejp, gasbinda eller bälte? What to do?
Hade jag betalat pengar så hade jag fortfarande gråtit.
I ovanlig pensionärsanda gick jag idag på en lunchkonsert i Gamla kyrkan, något som skulle vara "världsmusik". Rätt diffus genre anser jag, men det skulle vara musiker från olika delar av världen som samlats i ett band. När jag kom in i kyrkan i god tid innan så var den nästan helt fullsatt, av pensionärer som väntat. Vita skallar, baskers och kepsar vartän ögat såg. Jag fick en plats längst bak och förväntningen steg. In kom en massa män med olika instrument och utseenden. Det var en indier som spelade någon slags trumma och pratade som en skämtfigur och såg ut som att han fick en orgasm när han spelade fort. En lönnfet amerikan som såg ut som en pedofil från Texas som blåste på flöjten så att ansiktet var högrött. När amerikanen försökte prata svenska så kunde jag inte hålla mig för skratt, han lät exakt som "Hipp hipp" när de har svenska-lektioner. I övrigt var det de segaste 50 minuterna på länge. Uttråkad blev jag och är glad att det var en gratiskonsert, för hade jag betalat pengar så hade jag fortfarande gråtit.
Jag vaknar utvilad efter sovmorgon och ser ett sms från kärleken, ler brett och kliver upp utan att frysa. Kletar på mascara och det blir lika mycket på båda ögonen, som förövrigt pigga och öppna. Finner i kylskåpet en sanslöst god fil som jag sakta äter samtidigt som jag ser solen titta fram och värma tillvaron. Inser att det är fredag och att helgen börjar om endast några timmar. Dagen kan inte börja så mycket bättre! Godmorgon allihopa...
Idag kom jag hem med förväntan om att en snygg man skulle vänta på mig, men upptäckte snart att hans skor var borta och jackan likaså. Jag gick den sedvanliga rundan genom lägenheten, packade upp matvaror, tryckte igång radion och gick in i badrummet. Ser direkt att duschdraperiet inte är på sin rätta plats och jag går utan vidare eftertanke fram och drar i det. Fram tittar min snygga pojkvän och skrämmer mig halvt ihjäl... Mitt hjärta höll allvarligt talat på att hoppa ur kroppen. Humor på hög nivå!
Vem vill sitta och knappa på en dator och undersöka statistik
Helgen har varit fantastisk och spenderats med vänner och han jag är kär i. Känner mig rätt lycklig för tillfället och har en tendens att förtränga tunga saker som ska tas itu med, exempelvis mitt examansarbete. Vem vill sitta och knappa på en dator och undersöka statistik när man kan kyssas, kramas och skratta istället? Enligt mitt horoskop ska i april kärleksglöden försvinna efter första veckan och jag ska tydligen inte ha tid med kärlek och sex. Ehum, det är mycket otroligt att det skulle bli så....
I övrigt suger vädret med snö, kyla och vinterkänslor. Vårsolens värme igår lever dock kvar inom mig och efter tips från Frida så ler jag ändå... Se hit alla brunetter!
Ikväll fick jag ett ärofyllt uppdrag. Att klippa min pojkväns hår! Inte utan tvekan från min sida, då jag inser att jag står som främst ansvarig för resultatet. Jag klippte noggrant och försökte få till det så bra som möjligt, jag var djupt koncentrerad på håret och hade svårt att konversera. När det var klart så tittade han upp och jag möts av den vackraste synen. Han blev så snygg att jag tappade andan innan jag började fnittra okontrollerat och studsa upp och ner i hela lägenheten som ett barn. Han är nyklippt, så sjukt snygg och bara min!!
Jag överlevde onsdagens fjälltur på längdskidor, trots mina onda aningar. Visst var det svajande till att börja med och en hel del vurpor förekom men jag är ändå vansinnigt nöjd över min insats. Min träningsvärk idag känns endast angenäm och blåmärken tillhör min image, så det är lugnt.... Fantastiskt väder, by the way.
Idag bråkade de, mina grannar "Paret som aldrig ler". Hon stod framför honom med händerna demonstrativt i sidorna, argt skrikande på honom som satt ner och såg lam ut. Sedan vandrade hon aggressivt runt i lägenheten, för första gången med passion i blicken. Han satt lugnt kvar och sen såg jag inte henne mer. Det verkar rätt uppenbart som att de inte har mycket till liv, eller så är det jag som inte har det som betraktar dem och deras icke-liv.
För att motverka att jag ska få en toffelstämpel i pannan inom kort så lägger jag ut en annan het, ung man. Allt enligt inspiration från Tiger. Chuck Bass (Ed Westwick) är så het, så svinig...
Det är intressant hur fort det går att vänja sig vid en ny situation. Jag som varit ensam i flera år och endast saknat närhet i allmänhet tidigare, har nu blivit en sucker för en viss mans närhet, min alldeles egna till och med. Fastän det bara gått timmar sedan jag fick njuta av honom och hans uppenbarelse så känns det tomt vid min sida. Att frånvaron av hans leende kan vara så grå och trist, att hans skratt inte hörs är en tystnad så total och hans läppar mot mina känns så nära men ändå så långt borta. När vi är tillsammans går tiden så fort, en timme är en minut som sveper förbi. Nu däremot går tiden i slowmotion och jag ska lägga mig i en säng som känns oändligt tom och ödslig. Ingen som drar mig tätt intill och får mig att önska att tiden ska stanna och ingen som håller mitt intellekt vid liv med de nattliga samtal som alltid uppstår. Det är tomt utan honom och jag förstår inte hur jag kan sakna, redan efter några timmar, men det gör jag...
Jag har ju trots allt den mest fantastiska pojkvän
Dementi, dementi!
Min bittra sida tog överhanden i mitt tidigare inlägg och jag missade min stora framgång på den manliga fronten. Jag har ju trots allt den mest fantastiska pojkvän som jag gärna berättar om för mina fd klasskamrater med ett leende, dessutom är jag färdigutbildad sista maj och mitt hår svallar en hel del om jag skakar på huvudet som i en schampo-reklam...
Min modellliknande kropp med tillbehör är inte att skåda
När jag gick i nian så fantiserade jag friskt om den dagen ett jubileum med klassen skulle infinna sig. Tioårsfesten kändes som en evighet bort, en livstid. Jag hade drömmar om att den dagen skulle jag se fantastiskt snygg ut, min kropp skulle vara modelliknande, mitt hår svallande och mina kläder dyra och moderiktiga. Jag skulle vara utbildad, ha ett välbetalt och bra jobb, rest runt hela jorden och ha en fantastisk man och barn.
Nu har inbjudan till tioårsfesten kommit. Min modellliknande kropp med tillbehör är inte att skåda och resten har jag inte heller uppnått. Hur kan tio år ha gått så fort? Hinner jag bli modell, skaffa bra jobb och barn innan 30 maj, tro....
Imorgon ska jag åka på tur på fjället och är redigt nervös inför denna tilldragelse. Jag har nämligen inte stått på ett par skidor på minst 10 år och vill minnas att jag inte ens då var någon stjärna. Dessutom vet ju ni som känner mig att bra balans inte är något jag kan skryta med.
