Håll tummarna
Idag anmälde jag mitt intresse för en lägenhet, inte många kvarter bort från mig. En tvåa som passar min budget och dessutom innebär sjöutsikt och stor balkong. Den är inte nyrenoverad, inte stor och inte vacker. Men den skulle vara bara min... Svar kommer under nästa vecka. Tills dess vill jag att ni håller tummarna för mig.
Jag ska ta det från början...
2010 vs 2012
2 år sedan satt jag höggravid på BF-dagen och försökte locka ut ett barn som jag skulle få tillsammans med den man jag älskade.
Idag sitter jag som singel, efter att rätt nyligen ha brutit en förlovning och förstört något som förmodligen skulle blivit en helt okej framtid. 34 kilo lättare till själ och kropp. Lika osäker inför en ny roll och kanske lika rädd.
Jag ska ta det från början...
Jag fyllde 30 för drygt en månad sen och var sådär äckligt kaxig över min icke-existerande kris inför att min ålders första siffra byttes från en tvåa till en trea. Bara några dagar efter denna övergång så började en klump i min mage att växa, ni känner igen den som orosklumpen. Den malde och malde, mina nätter blev sömnlösa, mina promenader snabbare och min matlust mindre. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, det brände i mig av tankar som "är det här allt?" "blir det inte bättre än så här?" "ska det vara så här resten av mitt liv?" "VEM ÄR JAG OCH VAD VILL JAG?". För vissa förklarade jag att jag helt enkelt hade en ålderskris. Men snart växte tvivlen kring min kärleksrelation, tvivlen kring det ståndande bröllopet och framför allt tvivlen kring mina känslor.
Efter ett stort antal sömnlösa nätter, en hel del frånvaro från hemmet som en slags flykt, så insåg jag att mina känslor för min dåvarande, blivande man var starka, men inte på rätt sätt. Han är för alltid den snällaste, bästa, roligaste och mysigaste killen. Han är den absolut bästa pappa jag kan tänka mig till vårt barn och han kommer alltid att vara det. Men för min del saknas det något, jag kan bara inte fortsätta genom att ingå äktenskap, lura mig själv, honom och alla andra inblandade. Jag tog beslutet, att fortsätta livet ensam!
Det har inte varit lätt, men inte heller svårt när jag väl erkänt för mig själv hur läget ligger till och hur jag verkligen känner. Jag vill inte "nöja mig" med de känslor som fanns. Det är inte rätt mot honom, mot mig och allra minst mot Sally. Hon förtjänar lyckliga föräldrar!
Nu väntar en osäker framtid, jag söker lägenhet och en helt ny vardag. Ett helt nytt liv!
2 år sedan satt jag höggravid på BF-dagen och försökte locka ut ett barn som jag skulle få tillsammans med den man jag älskade.
Idag sitter jag som singel, efter att rätt nyligen ha brutit en förlovning och förstört något som förmodligen skulle blivit en helt okej framtid. 34 kilo lättare till själ och kropp. Lika osäker inför en ny roll och kanske lika rädd.
Jag ska ta det från början...
Jag fyllde 30 för drygt en månad sen och var sådär äckligt kaxig över min icke-existerande kris inför att min ålders första siffra byttes från en tvåa till en trea. Bara några dagar efter denna övergång så började en klump i min mage att växa, ni känner igen den som orosklumpen. Den malde och malde, mina nätter blev sömnlösa, mina promenader snabbare och min matlust mindre. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, det brände i mig av tankar som "är det här allt?" "blir det inte bättre än så här?" "ska det vara så här resten av mitt liv?" "VEM ÄR JAG OCH VAD VILL JAG?". För vissa förklarade jag att jag helt enkelt hade en ålderskris. Men snart växte tvivlen kring min kärleksrelation, tvivlen kring det ståndande bröllopet och framför allt tvivlen kring mina känslor.
Efter ett stort antal sömnlösa nätter, en hel del frånvaro från hemmet som en slags flykt, så insåg jag att mina känslor för min dåvarande, blivande man var starka, men inte på rätt sätt. Han är för alltid den snällaste, bästa, roligaste och mysigaste killen. Han är den absolut bästa pappa jag kan tänka mig till vårt barn och han kommer alltid att vara det. Men för min del saknas det något, jag kan bara inte fortsätta genom att ingå äktenskap, lura mig själv, honom och alla andra inblandade. Jag tog beslutet, att fortsätta livet ensam!
Det har inte varit lätt, men inte heller svårt när jag väl erkänt för mig själv hur läget ligger till och hur jag verkligen känner. Jag vill inte "nöja mig" med de känslor som fanns. Det är inte rätt mot honom, mot mig och allra minst mot Sally. Hon förtjänar lyckliga föräldrar!
Nu väntar en osäker framtid, jag söker lägenhet och en helt ny vardag. Ett helt nytt liv!