sascha

Idag blir Sally 9 månader och det är svårt att inse hur stor hon blivit.
Hon ställer sig upp snabbt som vinden, går efter möbler.
Idag på sin 9månadersdag står hon själv, utan stöd, i en korta stunder.
Hon säger "titta", "tack", "där" och klappar händerna på befallning.
Hon har storlek 74/80 och älskar pappas hemlagade mat och hatar mammas mat.
Hon sträcker sig efter vissa personer som hon valt ut som favoriter.
Hon har ett jäkla humör om saker inte går som hon vill.
Hon går med gåvagnen i en otrolig fart, vaknar varje morgon med glada utrop, ställer sig i sängen och ropar.
Hon hatar att klä av och på sig, älskar att skaka på huvudet när vi säger "nej!" och sträcka ut tungan.
Hon är fortfarande tandlös men hårväxten har börjat ta fart.
Hon har sovit hos mormor ett par gånger och till helgen är premiärövernattningen hos farmor.
Hon äter/dricker numera välling utan protest och älskar att äta på skor.
Hon vinkar ibland och tittar mot lampan direkt när man ber henne.
Hon sover oftast hela nätter när hon inte vaknar och vill leka på nätterna.
Hon stoppar ALLT i munnen, söker över hela golvet och plockar upp allt från gruskorn till smulor.
Hon pussas ibland, oftast motvilligt, slår hellre en i ansiktet och river i hår och skägg.

För ett år sedan skrev jag detta:
Och så var det detta med namn... Hur fasen ska man kunna komma på något och känna att det är rätt?! Vi har diskuterat fram och tillbaka, både tjej och killnamn, utan större framgång. Om jag föreslår ett namn, så är det någon elak tjej som gått i hans parallellklass som hette så. Så kommer han med ett namn, som min gamla granne hette. Nej, det är banne mig inte lätt. Hur kommer man fram till några hållbara förslag? Har ni rent utav några förslag?

Hetaste strandutstyrseln i Turkiet?!

Idag är det tre år sedan jag skälvande ändrade status på Facebook till "In a relationship", tre år sedan jag var osäker på framtiden och om jag skulle våga inleda en relation med den fantastiska killen som jag hade träffat. Jag var rädd för besvikelser och att bli sårad, för att mitt hjärta skulle krossas till småbitar. Men jag vågade, och jag vann! Tre år senare har vi en familj, en ljus framtid och kärlek. Ibland överväldigas jag av tacksamhet när jag tänker på vad jag hade då och vad jag har nu...

Det är dock inte alltid jag är så tacksam, speciellt inte eftersom jag är Europas mest lättirriterade människa vad gäller småsaker. I hemlighet påbörjade jag en lista för några veckor sedan, en lista över saker jag irriterade mig på under en dag. Den började med: Soporna är inte tömda, diskbänken är inte torkad, nappflaskan från igår är inte diskad. Sen strök jag över allting med hårda bläckpennedrag och skämdes lite över mig själv. Varför gjorde jag ens en sådan lista när jag borde göra en lista över allt som är bra med honom.

Som att han alltid hyvlar osten rakt, inte gräver i smöret, aldrig lämnar toalettringen uppfälld, ser till att jag får sova på nätterna nu när jag jobbar, att han lagar mat till dottern som hon gillar (till skillnad mot min mat som hon ratar), att han alltid lyssnar på mig vad det än är jag vill prata om, att han är ärlig och trogen, älskar mig trots mina brister och ibland extremt korta stubin. Att han är känslosam och aldrig döljer sina tankar, kliar mig på ryggen varje kväll, tar hand om vår dotter på ett utmärkt sätt och ger henne överdrivet mycket kärlek, har samma värderingar som mig och samma syn på barnuppfostran. Sen att han skulle dö för både mig och Sally vet jag, att han är lika glad och tacksam som mig över vår familj, att han aldrig ger upp när jag inte kan se ljuset, att han orkar med att kämpa för vår framtid. Att han fixar i vårt hem för att göra det hemtrevligt, mysigt och skönt att bo där och att vi tillsammans drömmer oss bort till sommaren. Hans skämt och upptåg som får mig att vika mig av skratt och översvämmas av glädje. Att han peppar mig att gå ut med mina vänner, ser till att jag får egentid och alltid gläds åt mig. Att han älskar samma saker som jag, hatar samma saker, har olika åsikter men tar sig tid att diskutera. Att vi är familjära och älskar att ha vänner och familj omkring oss, alltid öppnar vårt hem och välkomnar andra.

Jag skulle kunna sitta hela dagen och skriva, samt skämmas över att jag irriterar mig över småsaker. Egentligen är jag ju vansinnigt lycklig över att jag träffat Honom, han som är far till vårt barn och förhoppningsvis min blivande man (en liten hint, Jonatan). Tänk att jag hittade honom, han som jag ska älska och dela mitt liv med! Tre år kommer i slutändan vara ingenting av hela vårt liv tillsammans, men idag känns det stort!

Tack Jonatan!

Denna bild kollar jag på flera gånger om dagen nu när jag jobbar. Och älskar att jag får komma hem till min alldeles egna familj... Visst är de fina?!