Ja du, flisan, ska vi rymma tillsammans?
Även om mitt inre är i uppror och för längesedan bortträngda känslor dyker upp när de minst är uppskattade så kan jag inte annat än skratta åt vissa av mina klasskamrater. Visdom avlöser visdom, stundtals ska jag påpeka. Min dagliga chaufför är en enormt rolig man, han kommer med roliga kommentarer titt som tätt, som han knappt själv är medveten om. Idag på vägen hem från en tuff skoldag bryter han tystnaden med en mening jag ämnar att citera flertalet gånger: "Jaja, men det är ju faktiskt aldrig för sent för att ge upp!" Han är för härlig, den eviga pessimisten.
Ja du, flisan, ska vi rymma tillsammans? Eller helt enkelt stanna och fäkta? Tack för att ni saknar mig allihop, ska försöka komma med små inlägg så ofta jag orkar.
Wait for me...
Till alla vänner och bekanta: Jag ber om överseende gällande min totalt osociala sida. Jag hoppas att jag snarast kommer att bli en mer social och stabil människa.... Hang on there! Wait for me...
"Döm inte en människa, ty du känner inte hennes dolda sorg"
Har jag ett stort kontrollbehov?
Mina tankar snurrade och han frågade om det handlade om att jag var rädd för att stå och prata inför klassen, han sa åt mig att ta några steg fram emot klassen från de andra i gruppen och stå själv i en utsatt situation. Även om det inte var det mest behagliga så är det inte dödsjobbigt. Plötsligt säger läraren, du har ett stort kontrollbehov, du litar inte på att andra kan göra jobbet lika bra. Vad är det du tror dig slippa genom att skriva och utforma arbetet? Jag blir stum, det är något som jag nu ska fundera på...
Han är otrolig, vår lärare, han får de flesta av oss att omvärdera oss själva, startar nya tankekedjor inom oss hela tiden. Har jag ett stort kontrollbehov? Jag har aldrig trott det om mig själv förr, men inser successivt att det kanske stämmer. Är möjligen därför som jag är så orolig för allting jämt, för att jag inte KAN ha kontroll över allt. Kanske måste jag försöka släppa kontrollen mer. Det handlar om att förändra tankar och beteende för att finna mig själv. Spännande, minsann...
Min skåra finns till allmän beskådan
8,2 kg är rätt mycket men jag har svårt att se det på mig själv. Visst, människor påpekar det och berömmer mig, ger komplimanger. Men mest av allt vill jag berömma mig själv, ser fram emot den dagen jag kan göra det! Det finns en sak jag dock märker själv, mina kläder har blivit större. Mina BH-band som är åtdragna så gott det går åker ständigt och irritersamt nog ner över axelns gräns, eftersom mina axlar likt min mors sluttar en aning neråt så fortsätter de ner till armbågarna. Högst obekvämt kan tilläggas. Mina minimala trosor börjar sitta riktigt bra och som min syster så fint uttryckte det så har mina gropar i lår och rumpa försvunnit, eller ja nästan i alla fall. Tack syrran för det! *smack*
Mina byxor sitter inte sådär riktigt bra, får diskreta påminnelser på skolan att de halkat ner och min skåra finns till allmän beskådan. Lite roligt tycker jag nog att det är. På tröjor märker jag inte så stor skillnad eftersom jag, som den sanna positiva människan, har handlat tröjor som varit för åtsittande i alla år. Kanske sitter de äntligen som de ska?! Ska dock dröja med att sprätta champagnen innan jag gått ner 10 kilo. Då ska det firas minsann!
Jag är i våldsamt behov av kärlek för tillfället, var finner man det? Postorder?!
Kan man få Esberitox intravenöst?
Har idag spenderat ännu en dag på skolan och inser att det finns sådana mängder jag måste lära mig och funderar hur jag möjligtvis ska kunna få in all information i mitt huvud. Ämnet för tillfället är preparatkunskap och det är fascinerande hur människan har skapat sig sådan enorm drogmarknad. Att känna igen symptom och effekter känns övermäktigt, men det ska läras in. Ska nog lägga mig och läsa lite mera nu...
I övrigt är jag förkyld, igen. Om jag någonsin har varit frisk de senaste månaderna, orken börjar ta slut. Jag är less på mitt immunförsvar nu. Någon måtta får det vara. Kan man få Esberitox intravenöst? Ska snarast undersöka detta!
Jag är förälskad, i ett ställe
Jag har hittat mitt nya ställe. Ett ställe fullt av människor som är medvetna om sig själv, medvetna om sina begränsningar och möjligheter. Jag är förälskad, i en folkmassa. Så sköna personligheter jag sett ikväll har jag inte sett på de sex år jag spenderat på krogen. Vad söker man egentligen på krogen? En rolig kväll, uppmärksamhet, kärlek, sex, vänskap, alkohol? Allt finns att få på detta nya ställe. Även om medelåldern är bra mycket högre på detta ställe så känner jag mig mera hemma och tillfreds än någon gång tidigare. Jag mår bra när jag tillbringar min tid där. Den största skillnaden är att vakterna är trevliga, så förvånad jag blev när jag upptäckte detta. De hälsade välkommen, visst, det bör de flesta göra, men även vid avvisning av en besökare så såg jag ödmjukheten. Jag är imponerad. Vad har dessa vakter lärt sig som vissa andra vakter missat?
Komplimanger, kommentarer och uppskattande blickar, jag bara njuter. Kommer inte sätta min fot på dessa ytliga ställen på mycket lång tid, jag trivs och kan slappna av. Antar att inte alla mina vänner kommer vara överförtjust vid tanken, vanans makt är stor. Men jag avser att spendera en och annan helg där och vill ingen följa med mig så går jag banne mig själv. Avsaknaden av ytliga kontakter, gråa människor med vackra skal och otrevliga vakter var värt så mycket. Jag är förälskad, i ett ställe.
Tack, ni enfaldiga människor som lett mig in på denna nya väg. Tack för att ni förvisade mig, kanske var det just vad jag behövde för att upptäcka att det finns hjärtlighet i världen.... Att det finns godhet, mänsklighet och äkthet.
Möta verkligheten som den är
Nu är det helg och jag ska njuta av den genom att försöka hålla mig vaken lite längre, sova lite längre och njuta av min lediga tid. Ser dock framför mig hur jag snart somnar i soffan, trots den mängd kaffe jag tryckt i mig. Får se till att sova länge i morgon dock! Ha en trevlig helg, vänner och bekanta!
Vad är kärlek?
Jag är nyfiken. Nyfikenhet är förvisso det som driver människan i stort och det som får livet att forcera framåt. Jag har svårt att höra några ha ett samtal bredvid mig och inte lyssna närmare på orden och dess innebörd. Idag föll jag in i min nyfikna roll på skolan och kunde inte låta bli att kasta ett öra mot männen som diskuterade livet i allmänhet och kärlek i synnerhet. En livserfaren man tar till orda, en sådan man som man undrar hur han har överlevt och beundrar hans inre styrka och det ärrade hjärtat under den hårda ytan.
Vad är kärlek? Det var frågan han slängde ur sig, jag hajjade till och drog upp mina egna referenser i mitt huvud. Självklart vet jag vad kärlek är, hur det känns, smärtan i att mista det och längtan efter att få uppleva det igen. Sedan kom motfrågan, när går det över i besatthet? För första gången slog det mig, är jag besatt? Tankarna virvlade runt i mitt huvud och jag rymde fältet, skulle jag nu erkänna att jag var besatt vid den kärlek som en gång var? Trippade genast iväg genom korridoren till en enskild plats, damtoaletten. Satt där en stund och filosoferade, sanningen kom aldrig fram till mig men en tankekedja har startat och kanske är det början på något nytt. En ny frihet och en frigörelse av gamla tankar och hjärnspöken. Ser fram emot morgondagen då vi i klassen har vår första grupprocess. Det innebär att vi sitter i ring och beskriver vår känsla just då, följden blir att gamla känslor och spärrar kommer fram och vi ska bearbeta dem. En resa i vårt inre för att lära känna oss själva ska påbörjas. Tårar, upprörda känslor och funderingar kommer garanterat framträda. Jag är förväntansfull och en smula nervös....
Idag var jag med i lokaltidningen. Följande notis finns att åskåda:
En kvinna i 25-årsåldern avvisades från en restaurang i Östersund natten mot söndagen. Hon anser att ordningsvakten använde för mycket våld och har anmält honom för misshandel. Vakten i sin tur anmäler kvinnan för våld mot tjänsteman.
Så blev det uttryckt i tidningen! Det är jag! Känns overkligt och skrämmande. Jag, min känsliga själ ska gråta en skvätt och fundera över framtiden och om jag verkligen vet vad kärlek är...
Väntar på att vinden ska vända...
Varför jag spenderat min kväll på skolan är för att lyssna på människor som styr vår utbildning, människor i ledningsgruppen som är chefer från olika behandlingshem och andra instanser. De skulle informera om vad som krävs för att få anställning efter avslutad utbildning. Första kravet var att det finns en dokumenterad drogfrihet i 5 år om jag varit missbrukare. Eftersom jag aldrig varit så djupt ner så klarar jag mig galant i den frågan. Sen kom problemen. De tar ut ett utdrag från försäkringskassan för att se om man sjukskrivit sig under längre perioder och för vad. Eftersom jag har ett halvårs sjukskrivning för utbrändhet och en och en halv månad för brutet revben så ligger väl inte jag så värst bra till där.
Sedan kommer det värsta. Ett utdrag från polisregistret görs och som det verkar just nu ligger jag inte så väldans bra till där, känns helt plötsligt väldigt tungt i mitt liv igen. Varför denna satans otur vid alla tillfällen i livet? Väntar på att vinden ska vända....
Må den felfria kasta första stenen...
Det har skett en del saker, incidenter som jag dragits in i och händelser som förvrängts. En skugga har kastats över mig och min person, rykten florerar och jag har uppenbarligen gjort värre saker än vad någon kan tänka sig. Att sätta sig upp mot de allsmäktiga ordningsvakterna i denna förbannade stad är uppenbarligen den värsta synd som man kan begå. Att jag dessutom vågar polisanmäla mina blåmärken och spåren efter våld som åsamkats mig verkar många inte förstå. Att jag dessutom är anmäld för våld mot tjänsteman är en så fruktansvärd plåga för mig, kan inte förstå varför jag skulle hamna i denna svåra situation. Jag är ensam mot de anklagande gudarna i denna stad... Allt känns som ett hemskt skämt som jag aldrig skulle ha trott på om någon berättade det för mig innan helgen.
Trodde att jag visste vilka som fanns där för mig i alla lägen, men sanningen är värre än så. Att jag blivit portad är inget problem för mig, men för vissa är alkohol och krogliv allt. Fina prioriteringar det finns.
Jag är bara oerhört ledsen och besviken!
Mat-premiär
Ni kanske är intresserade av att veta de senaste måtten totalt efter 3 veckors ren cambridgekur:
Vikt: -7 kg
Byst: -4 cm
Midja: -19 cm
Höft: -10 cm
Lår: -4 cm
Arm: -6 cm
Ni trogna läsare kanske märker att måtten inte minskat något från förra veckan, men att däremot vikten minskat. Detta kan förklaras med att jag legat sjuk en vecka och inte rört på mig någonting. Men jag är nöjd och glad! Nu börjar en ny fas av min utmaning, att få äta delvis... Jag mår kanon!
Idag är jag sådär smått irriterad
Idag är jag sådär smått irriterad som bara jag kan vara. Först och främst hade jag ett fint hår innan jag klev utanför dörren, där det omvandlades till en skatboliknande tingest. Stormen rasade över staden och jag blev snart irriterad då håret blåste in i ansiktet och fastnade i min läppglans som jag för att vara fin smetat på. Sedan samåkte jag till skolan och förbannade i tysthet alla äldre människor som fungerar som vägbromsar. Varför köra bil när man inte hittar gaspedalen, frågar jag mig.
Nu är det helg, jag ska snarast vila lite så jag kan uppskatta fredagskvällen med att vara vaken. Kanske får jag uppleva mina underbara drömmar jag hade igår. Sexdrömmar, en gåva till människan, speciellt till människan som inte får uppleva detta i verkligheten!
Snart ska jag klaga, ja, det ska jag banne mig
Andra gången blev jag smått irriterad men väntade tålmodigt i ett par timmar för att återfå mitt älskade bredband, tredje gången blev jag ännu mer irriterad och ja, ni förstår, det trappas upp så sakteliga. Idag hade jag dock skolarbete att göra så jag blev nästan arg, såg framför mig hur jag skulle klaga och kräva kompensation snarast. Men som vid alla andra tillfällen lär ilskan rinna av mig och jag tar varken mod till mig, eller spenderar tid på att klaga och hävda min rätt. Jag stannar på hallgolvet som den dörrmatta jag är.
Idag kom dagen som jag med fruktan väntat på. Min föredetta sambo, mannen i mitt liv, kom för att berätta att han skaffat en annan lägenhet och ville ha igen lite saker som är hans. Eftersom sängen i laga mening är hans, den älskade sängen som är det käraste jag har, så påvisade han sin rätt att hämta just den. Som den känsliga och hemmakära person jag är så bröt tårarna ut, vilken gammal vana det är att låta tårarna komma närhelst det inte går som jag vill. Jag vill så gärna ha den sängen, den är det värdefullaste i denna lägenhet, jag älskar den massivt. Men i kompromissernas anda så lovade han mig madrasserna och bäddmadrassen mot att han fick sängramen, som hans far byggt åt honom. Visst, jag är inte omöjlig och nu är jag på jakt efter en sängram med måtten 180X210 cm. Inte det lättaste, skulle det snart visa sig. Ikea har endast med längderna 200 eller 220, finurligt. Får försöka lösa detta på ett kreativt sätt. Någon som eventuellt har en sängram med de önskade måtten? Emottages tacksamt!
Suck, feber....
Jag är en "knyckare"
Läste just aftonbladet och insåg att det kanske är bra att jag inte är ute på vägarna nu. Bantning=rattonykterhet? Vilken mardröm att bortförklara! Om det ens är möjligt....
Nu ska jag läsa 120 sidor gruppsykologi. Utan att somna! Wish me luck.
Tack för idag, lipsill är jag.
Tack för idag, lipsill är jag.
Någon som är sugen på Läkerol?
Sammanlagt fem komma fyra kilo
Alla mått är totalt på 2 veckors ren Cambridgekur.
Vikt: -5,4 kg
Byst: -3 cm
Midja: -19 cm
Höft: -10 cm
Lår: -4 cm
Arm: - 6 cm
Målet närmar sig, jag har kommit en bit på vägen!