Håll tummarna
Idag anmälde jag mitt intresse för en lägenhet, inte många kvarter bort från mig. En tvåa som passar min budget och dessutom innebär sjöutsikt och stor balkong. Den är inte nyrenoverad, inte stor och inte vacker. Men den skulle vara bara min... Svar kommer under nästa vecka. Tills dess vill jag att ni håller tummarna för mig.
Jag ska ta det från början...
2 år sedan satt jag höggravid på BF-dagen och försökte locka ut ett barn som jag skulle få tillsammans med den man jag älskade.
Idag sitter jag som singel, efter att rätt nyligen ha brutit en förlovning och förstört något som förmodligen skulle blivit en helt okej framtid. 34 kilo lättare till själ och kropp. Lika osäker inför en ny roll och kanske lika rädd.
Jag ska ta det från början...
Jag fyllde 30 för drygt en månad sen och var sådär äckligt kaxig över min icke-existerande kris inför att min ålders första siffra byttes från en tvåa till en trea. Bara några dagar efter denna övergång så började en klump i min mage att växa, ni känner igen den som orosklumpen. Den malde och malde, mina nätter blev sömnlösa, mina promenader snabbare och min matlust mindre. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, det brände i mig av tankar som "är det här allt?" "blir det inte bättre än så här?" "ska det vara så här resten av mitt liv?" "VEM ÄR JAG OCH VAD VILL JAG?". För vissa förklarade jag att jag helt enkelt hade en ålderskris. Men snart växte tvivlen kring min kärleksrelation, tvivlen kring det ståndande bröllopet och framför allt tvivlen kring mina känslor.
Efter ett stort antal sömnlösa nätter, en hel del frånvaro från hemmet som en slags flykt, så insåg jag att mina känslor för min dåvarande, blivande man var starka, men inte på rätt sätt. Han är för alltid den snällaste, bästa, roligaste och mysigaste killen. Han är den absolut bästa pappa jag kan tänka mig till vårt barn och han kommer alltid att vara det. Men för min del saknas det något, jag kan bara inte fortsätta genom att ingå äktenskap, lura mig själv, honom och alla andra inblandade. Jag tog beslutet, att fortsätta livet ensam!
Det har inte varit lätt, men inte heller svårt när jag väl erkänt för mig själv hur läget ligger till och hur jag verkligen känner. Jag vill inte "nöja mig" med de känslor som fanns. Det är inte rätt mot honom, mot mig och allra minst mot Sally. Hon förtjänar lyckliga föräldrar!
Nu väntar en osäker framtid, jag söker lägenhet och en helt ny vardag. Ett helt nytt liv!
Ska vi ändra status på Facebook?
Nu känns det trist att somna och vakna ensam
Det går fort att bli bortskämd med närhet och värme. Nu känns det trist att somna och vakna ensam, min säng känns för stor trots att den egentligen är rätt liten. Mina kuddar är överflödiga och att ligga och dra sig känns mindre roligt. Därför är jag uppe istället för sovmorgonen som jag planerade.
1 stycke mysig man
Ett recept på en bra måndag
Ledighet
1 stycke mysig man
1 strålande sol
1 leende
Några miljoner snöflingor som samlats på marken
Gör så här:
Vakna hos den mysiga mannen, lite senare än vad du brukar en måndag. Ta en promenad hem under den strålande solen, beundra de gnistrande snöflingorna och le ditt bredaste leende, Perfekt!
En manlig axel att luta mig mot
Tidigare önskade jag mig en manlig axel att luta mig mot, lite hud att krypa intill och en kropp att krama. Jag fick smaka på denna ovanliga och exotiska frukt i veckan, precis som jag önskade. Trots för få timmars sömn och stel kropp så var det precis vad jag behövde. Jag är nöjd! Ett tag till i alla fall.
Lyssna på kärleksfulla ballader och sucka lite trånande
Ensam, naken man sökes...
Ensam, naken man sökes...
Jag har glömt bort hur det är att flirta med någon
Men jag sörjer inte, jag trivs så bra här....
Saknar de oansvariga slynglarna som aldrig ringer
Dejten har ringt ikväll! Med en dialekt som jag har svårt att förstå och ord som inte finns i mina kretsar intog han min telefon. Jag som inte alls är en telefonmänniska, blev genast rastlös och vansinnigt nervös. Kände mig som Fredrik i "Bonde söker fru" då jag svarade varje meningen med "Mmmooookaaayyyy". Som en oskuldsfull fjortonåring kände jag mig och det var lagom obekvämt, vilket inte underlättades av att han frågade vad jag hade på mig. Fnittrande och svamlande svarade jag och ville helst lägga på... Han vill ringa imorgon, frågan är om jag ska svara? Den obotliga singeln i mig tycker genast att det blir för intensivt och saknar de oansvariga slynglarna som aldrig ringer, som bara sms:ar och stämmer träff.... Är jag förstörd för livet, eller kan jag lära mig gilla en så annorlunda och kanske bra man?