sascha

Jag behöver hjälp! Nästa helg ska jag vara utklädd på fest i Norge. Vad ska jag klä mig i? Det ska vara billigt och bra.

Varje kväll har jag som intention att blogga innan jag självdör i soffan av utmattning, med huvudet hängande och ögonen halvöppna. Jag har fortfarande inte vant mig att arbeta åtta timmar per dag, plus mitt städjobb på kvällarna. Jag känner mig lite lat och tycker stundtals lite synd om mig själv. Andra människor klarar ju av att arbeta på flera jobb och klagar inte. Min förhoppning är att jag inom en snar framtid kommer vänja mig vid att arbeta mer än tidigare och samtidigt vänja mig vid dessa hatade mornar. Imorgon är det fredag och lön! Yeeey!

Kolla vad fin min blogg blivit efter att min kärlek fixat med den. Jag är fantastiskt nöjd och vet inte vad jag ska göra för att återgälda detta. Att han dessutom gång på gång bevisar att kärlek är det underbaraste som finns och att det finns killar som stöttar, peppar, lyssnar och älskar en när man behöver det som mest. En kille som bevisar att ålder har inget med manlighet att göra, som gör livet en dans på rosor även när allt annat suger. Tack!

Mensvärk, chokladsug, irritation, rastlöshet och nära till gråten. Japp, det är lingonvecka igen...

Jag som vanligtvis har rätt stor koll på mitt konto, vet exakt vad jag har och vad jag kan förbruka, gjorde en oerhörd miss idag. Promenerade glatt in på Apoteket för att hämta ut ett recept. Hade mina aningar om att det skulle kosta drygt 100 kronor. Fick tabletter utskrivna och går bort mot kassan för att betala. Drar kortet, trycker koden och "Köp medges ej" skriker mig i ögonen. Tjejen bakom disken ser besvärad ut och ber mig prova igen, mest för artighetens skull. Jag ser ner på beloppet och inser att det är 300 kronor mer än vad jag trott. Fyra hundra kronor! Jag försöker bortförklara mig men inser att jag nu måste betala dessa. Som tur är hade jag några hundra på ett sparkonto som jag snabbt ringer och överför. Generat provat jag igen och lyckas då betala. Varför är detta så pinsamt, det händer de flesta någon gång i livet?! Jag har fortfarande känslan kvar i kroppen. Skämmes, tamejfan!

Skräll. Det är bara oktober och jag har redan bestämt vart jag ska befinna mig på nyår! På djupt vatten. Alla ni som sett "Färjan" på Kanal 5 kan ana vad jag ska få uppleva. Och dessutom ska jag fasen kyssa skiten ur någon på tolvslaget också, någonting nytt och efterlängtat. Kippis!

Min vikt är sakta men säkert på väg ner, trots syndigt leverne i helgen som resulterade i nästan ett pluskilo. Nu är jag på banan igen och tror att mina dagliga promenader till och från jobbet på sammanlagt en timme gör underverk med min svulstiga uppenbarelse. Jag har en del mål med att gå ner i vikt. Visst vill jag bli snyggare, smidigare och sundare. Men, det viktigaste är att:
- kunna sitta i badkaret och skölja ur håret, utan att det bildas en damm bakom mig.
- kunna gå i kjol utan strumpbyxor utan att få världens mest smärtsamma skavsår mellan låren.
- kunna springa utan att magen guppar i takt med musiken i hörlurarna.
- kunna stå på alla fyra utan att magen tar i.
- kunna glida in på Rut m fl och handla vanliga byxor.

Att jobba är rätt underbart ändå, att lära känna en massa nya människor som kommer spendera större delen av dagarna tillsammans med mig. Snacket i fikarummet likaväl som i arbetsrummet flyter på och jag hänger med i det mesta. Utom två stora frågetecken. Barn! Har inga, planerar inga, inte så intresserad. Idol! Ser inte, har aldrig sett, kommer aldrig se och inte ett skit intresserad. En aning handikappande ibland, speciellt Idol-delen, där alla verkar ha en åsikt. Att jag inte ens har en enda kanal hemma har inget med saken att göra. Idol förstör hjärnan...

Helgen kantades av god mat, goda vänner, fräscha drycker, kramar, djupa samtal, bio, kyssar, kärlek över tända ljus och lite jobb. Kunde inte ha spenderat den bättre känns det som i efterhand. Min söndagsnatt var aningen kort och sömn blev det alldeles för lite av. När klockan ringde 06:22 imorse kändes det overkligt och oerhört mystiskt. Jag kan inte minnas sist jag klev upp den tiden för att arbeta åtta timmar. Att vända tillbaka dygnet är en smärtsam process, men jävligt nödvändig. Min första jobbdag idag och det snurrade i huvudet av all info på vägen hem. Men det känns jädra kul att vara en working class hero igen! I'm back on track med månadslön, fasta tider och rutiner. Nu ska jag banne mig börja pensionsspara också!