sascha

Jag och min lilla familj har ett tag nu letat hus. På grund av skällande/gnällande hundar, grannar i överlag och kanske främst på svettmängden som krävs varje gång vi går upp och ner för tre trappor med numera tung unge. Husdrömmen har sträckt sig till att bli en dröm om något på bottenplan, ibland blir jag sugen på en etta till och med. Men, åter till saken. Efter att ha lusläst alla mäklarannonser har jag märkt något. Att en viss fastighetsförmedling här i stan inte verkar ha alla bestick i lådan.

De tar kort med något som ser ut att vara en mobilkamera, på en alldeles extremt gammal mobil. De stavar fel i beskrivningar och ger ett allmänt oseriöst intryck. Jag vill bara skriva till dem och be dem att för helvete skaffa en riktig kamera, anlita en fotograf och någon som kan stava bättre än en sjuåring.

Får jag? Får jag? Får jag?


Ett exempel på en av deras osmakliga bilder. Blir Du sugen på att köpa?

Jag tror att det är dags för en lektion i internetvett! Eftersom det florerar så mycket virus just nu så tänkte jag dela med mig av lite tips...

Om en svensk vän skriver ett mail till dig där ämnesraden är på engelska, öppna det inte. Eller om de skriver ett mail på engelska med en länk, tryck inte på länken. Mest troligt är det virus, inte din kompis som försöker vara internationell och hipp.

Finns det en video på Facebook där texten innehåller någon hipp förkortning som OMG eller LOL så är det nästan säkerligen något som inte är bra för din dator eller ditt Facebookkonto. Står det dessutom att du får se en känd människa naken eller göra bort sig så är det nästan garanterat något smittsamt. Jag rekommenderar er att köpa en skvallertidning istället.

Det var dagens rekommendation från mig. Så kanske vi slipper se masstatusar som varnar för virus. Sunt förnuft, det fungerar långt kan jag meddela...

I helgen såg jag "Himlen är oskyldigt blå" och trots att inledningsscenen får en att kisande kika mellan särade fingrar så måste jag säga att det var en bra film, jag mådde bra av den. Men mest så slog det mig hur oerhört tråkigt det är att jag inte fick växa upp på 70-talet, att inte Sally får växa upp på 70-talet. Nu talar jag enbart efter vad jag tror och känner, eftersom jag inte har någon faktisk erfarenhet från den tiden. Men, jag ÖNSKAR att jag fått leva då...

Det verkar ha varit så genuint och äkta på den tiden. Innan vi hade alla konversationer på Facebook eller via sms, på den tiden man bokade in träffar och verkligen träffades, var social på ett annat sätt. På den tiden kvinnorna, och männen också för den delen, var naturliga utan rakning, silikon och pumpade läppar. Då vacker hade en helt annan betydelse och på porrfilmerna hade människor sex, folk brann för saker och kämpade för dem istället för att sitta framför datorn och bli medlem i en grupp på internet. Barn var barn och inte uppstylade miniatyrvuxna som ska se sexiga ut redan vid 3 års ålder, det fanns en framtidstro och det blev bättre och bättre.

Visst fanns det saker som inte var bra då också, men i det stora hela kan jag mest se fördelar och jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden...

Vi ska ju åka utomlands i juni och jag börjar så smått inse att jag borde ha en bikini. Gick glatt in på La Redoute för där har jag hört att hippa människor handlar sina kläder. Spanar in en hel drös med snygga bikinis men ingen som passar juvren som jag begåvats med. Ser då att det finns en avdelning som kallas "stora storlekar", perfekt tänkte och glider in. Helt plötsligt så fanns det bara ett fåtal modeller att välja mellan och utseendet på dessa skulle få min mormor att känna sig omodern. Så att ni vet, om man inte har standardstorleken på bikinis, då vill man gärna klä sig jävligt fult också...

Hetaste strandutstyrseln i Turkiet?!

I lördags blev jag arg, sådär riktigt arg som jag sällan blir. Så arg så att tårarna sprutar. Ja, det är inte speciellt övertygande, jag vet, men det är en ren reflex vid ilska. Vi var ett gäng på 20 personer som firat min syster. 20 personer i olika nykterhetsskeden, olika medvetandenivå och med olika prioriteringar i livet. Som vanligt glider vi tjejer in först, utan problem, trots att vissa av oss kanske skulle mått bättre av att gå till sängs istället. Sen kommer min bror, min trevliga, skötsamma och framför allt städade bror som druckit minst av de som innan gått in. Men nej, där stoppar vakten honom och säger att han är för full och bör gå ett varv runt kvarteret. Artigt går min bror iväg, trots att han vet att han inte är för full. Kommer tillbaka och försöker igen att få umgås med oss andra, men icke, han hänvisas till McDonalds. Trots att det står små tjejer där inne som knappt vet vad de heter, svajande på höga klackar med ögonen halvslutna så får inte min bror komma in. Då brast det för mig, jag hämtade ut jackan och gick ut. Så otroligt tråkigt att en så härlig kväll förstördes pga detta. Och vad gör jag då, när jag är som mest arg?! Jo, jag gick hem och skrev en arg insändare till lokaltidningen. En insändare som jag dagen efter inte minns innehållet av och som förmodligen var oerhört osammanhängande, skriven på fyllan halv två en lördagsnatt. Det känns lite typiskt mig, att sätta mig ner och verkligen skriva en insändare till tidningen. Jag mailade dem i söndags och bad dem ta bort den... Så ni slipper läsa!

Är det verkligen bara jag som reagerat över TV4:s trailer för programmet 'Spårlöst'? Ulrika, som vi först såg i MTV, sitter med en adopterad snubbe och ser allvarlig ut när hon frågar någon som inte syns: "Do you have any documation?" Documation, vad är det? Det skulle vara mer solklart om hon frågade efter documentation? Kanske har jag missat något, att i dagens samhälle så hoppar vi över stavelser i ord, som vi förkortar Be right back med BRB eller In real life med IRL. Är det så att TV4 missat detta feluttal och naivt använder det i sin trailer? Eller tycker de att det var så fint uttallat att de vill starta en ny trend?

Jag är allergisk mot sånt där och det kliar!

Ibland förstår jag inte hur ni orkar läsa denna blogg, som är så periodvis aptråkig att jag är rädd att folk ska dö av tristess. Det märks dock på besökarantalet som snabbt sjunker i samma takt som min inspiration. Jag funderar om jag ska orka skriva något spektakulärt, något som upprör och berör eller om jag ska beskriva en ännu mer aptråkig vardag som är synnerligen händelselös? Nej, jag tror inte någon vill veta hur många koppar kaffe jag druckit innan klockan 11, det är inte roligt i längden att läsa om hur dottern sovit eller inte sovit. Ingen är heller intresserad av att läsa hur Jonatan skrattar så att han skriker i vardagsrummet när han sträckspanar på gamla avsnitt av "Top Gear" eller svär långa ramsor med könsord när hans bil inte kom först i mål, så att han fick vinna en skitfräsch ny bil (Gran Turismo). Att min mage inte funkar korrekt efter parasiten är ointressant fakta, samt att jag är rastlös men ändå trött och lat, vilket innebär att diskmaskinen är ren, full och inte verkar plocka ur sig själv.

Jag skulle kunna berätta om gårdagen när jag gick till affären, plockade en full varukorg, lade upp allt på bandet och sedan upptäckte att plånboken inte är nertryckt i min ficka utan ligger i skötväskan, på ett dammigt golv i hemmets vrå. Sen skulle jag beskriva hur jag joggade hem, tog en kisspaus med skorna på och sen hastade åter till affären för att lösa ut mina varor som den snälla damen packat ner åt mig. Eller så skulle jag kunna beskriva hur mycket jag vill ha ett hus, ett skjul eller vad som helst som inte är tre trappor upp.

Men nej, jag gör det inte, jag har helt enkelt inget spännande liv... Vad ska jag skriva om? Hur vill ni ha mig? Eller vill ni ens ha mig?

För några år sedan så glödde min telefon av sms, det var ett stort antal varje dag som landade hos mig och jag skrev själv för glatta livet. Hade gratis sms, vilket var en nödvändighet då på grund av den mängd jag skickade. Idag skickar jag ytterst få, då jag avskyr att skriva sms på min telefon. Ni som får ett kan känna er priviligerade! Detta resulterar i att när jag väl får sms så hoppar jag till av glädje och förväntan. 70 % av gångerna så är det ett reklamsms från Kappahl, Lindex eller Polarn och Pyret. Alltid blir jag lika besviken.

Jag får helt enkelt citera den äldre generationen: "Det var bättre förr".

Jag är en av dem som älskar Facebook och dess möjligheter, spenderar en stor del av min vakna tid där och delar gärna med mig av statusuppdateringar och kort. Men, det finns vissa saker som stör mig så oerhört att det kokar lite inombords och jag liksom spyr litegrann i munnen.

På första plats:

Statusar som klipps och klistras runt på hela jävla sidan. Så som:

Om du har en...

Här kan det förekomma bla. mor, dotter, son, far, död släkting, kusin eller busschaufför

... som du älskar/är stolt över/saknar så sätt detta på din status. Idag är det (någon av ovanstående personers) dag och vi som älskar dem ska sätta denna på vår status. [En miljon hjärtan]

Men jag då, som kräks på dessa. Älskar inte jag min dotter, min moster eller min mamma? Älskar inte alla sina närmaste, om man inte har en psykisk sjukdom eller emotionell störning? Vansinnigt onödiga statusar helt enkelt som får mig att vilja provocera! Jag vill skriva saker om hat, död och idioter. Men, jag biter mig i tungan, andas djupt, ser drömmande in i väggen och skrollar vidare.

På andra plats:

Alla grupper som vill stoppa saker. Djurplågeri, pedofili, alkohol, ja listan kan göras lång. Alla vi som vill stoppa pedofilerna, ja är inte det alla som vill stoppa dem? Utom de själva då förstås... Även här brinner en lust att provocera upp, och jag vill starta en grupp FÖR pedofiler, bara för att.

Tänk på tidigare generationer som banat väg för oss lata jävlar. De som protesterade på riktigt, de som gjorde att vi fick semester, barnomsorg och att kvinnor får rösta. De som andades protest, som levde protest och slet genom blod, svett och tårar. De åstadkom saker. Vad gör vi? Vi blir arga och går med i en Facebookgrupp. Inte konstigt att världen ser ut som den gör!

Ja, det var dagens lilla onödiga irritation som jag var tvungen att få ur mig. Löjlig kanske, men nödvändig. Tack för din tid!

Jag hatar verkligen mornar, även om de råkar bli lite senare än andra. Det som kan få mig motiverad att kliva upp är tanken på frukost, vilket jag älskar. Idag låg jag halvdöd och tänkte att jag får ju i alla fall smörgåsen och ägget som är kokat. Rullar ur sängen, lyfter upp den sprattlande bebisen i ena armen samtidigt som jag drar med mig den prickiga (fula) och sköna morgonrocken med den andra. Lägger ner dottern på golvet och sysselsätter henne med en prasselbok, glider in i köket och öppnar kylskåpet. Finns där någon smörgås? Nej. Finns där ägget som jag sett fram emot? Icke. Snart inser jag att karln i huset har ätit upp dessa och det brinner inombords av besvikelse. Bara för att provocera måste jag ringa och fråga om det stämmer att han ätit upp smörgåsen, vilket han självklart har. Efter att jag lugnat ner mig så kommer jag på att jag har en matlåda efter middagen häromdagen kvar. Men, finns den kvar? Nej, ni gissade rätt. Så, hur ska man göra för att få ha kvar sin mat? Namnmärka den, dödshota personen som äter upp den eller gömma det som man önskar äta?

Jag har inte drömt så mycket det senaste halvåret, kanske på grund av att jag aldrig hamnar i djupsömn (eventuellt på grund av snarkande sambo och bebis). Men, inatt så drömde jag. Inte att någon sexig man förförde mig eller att jag reste till en spännande plats som man kan önska. Nej, jag drömde att jag planterade blommor. Glatt tänkte jag att detta kanske betyder någonting, att jag ska inleda något nytt och spännande eller erbjudas ett sanslöst bra jobb. Ivrigt sprang jag till datorn och googlade på drömtydning och plantera blommor.

Planterar du blommor visar det på att du utför ett gott arbete

Eeeh, jaha. Det var ju... spännande.

Men alltså, vad är det för fel på människor? Löpsedöarna pryds av texter som "Snökaoset" "Trafikhelvetet". Borde det inte stå: "Men OJ, det blev vinter i år IGEN!!"

Människor alltså...

Eeeh, nej. Jag satt mig här med det tomma bladet framför ögonen och det låste sig. Med halvöppen mun har jag nu stirrat på denna vita sida i flera minuter. Som en mindre begåvad människa...

Jag har inget att säga, allt att säga. Tröttheten river i mig, passiviteten, besvikelsen, längtan efter något mera... Nej, vem har sagt att livet alltid är en dans på rosor?! Ingen. Måste man gå runt och vara så lycklig hela tiden?! Nej.

Imorgon är en annan dag. Tur det!

Alltså, jag älskar ju verkligen när ni kommenterar och visar att ni reagerat på något som jag skrivit ned och visar att ni finns. Det är ju till stor del för er del jag skriver, även om det handlar mycket om för min egen skull. Men, jag förstår om ni inte orkar kommentera, för vad är det för jäkla verifiering som man måste fylla i. En massa hitte-på-ord som stundtals är omöjliga att utläsa. Skit-blogg.se!

Då var den avklarad. Första träningen... Och jag misstänker att jag kommer att se ut som en gammal tant på över 100 år imorgon, inte bara hängbrösten då utan även hur jag tar mig fram med träningsvärk. Men hur gick det då för kvinnan som inte tränat på flera år och som gått upp 40 kilo och ner 22 igen?

Jag var så sjukt nervös innan att jag hade ont i magen och kände mig som en afrikan som skulle in på Sverigedemokratmöte, eller en vegan som besöker en köttaffär, eller... ja, ni förstår att jag kände mig felplacerad. Väl inne så försökte jag se världsvan ut och släntrade in i det tomma omklädningsrummet, bytte om och försökte smyga ut igen. Då ser jag att alla tjejer går in i en annan dörr och tror skamset att jag bytt om på herrarnas, vilket jag senare får förklarat att jag inte gjort (det finns två damrum). Sätter mig lite coolt bredvid en lite muskulös snärta, halva min kroppsstorlek och mer sminkad än jag varit sammanlagt i mitt liv. Sneglar på henne och ser henne snegla tillbaka, funderar på att gå hem. Då kommer en gammal bekant och tar mig under sina vingar, tipsar mig om bästa platsen och hjälper mig med utrustning inför träningspasset (PUMP, för er som undrar).

Tycker själv att det går rätt bra från början, jag är inte helt tokig när det gäller nedre delen av kroppen. Men, då börjas det med axlar, bröstmuskler och armar. Jag är helt utmattad och när ledaren hysteriskt skriker att vi ska ner och göra 10 armhävningar då orkar jag inte ens EN, trots att jag kör på knäna. Skrattande fortsätter jag med nästa övning och sen är det då dags för situps! Vet inte om det finns något som jag skulle kunna vara sämre på. Min mage är fortfarande en degklump utan tillstymmelse till muskler under allt det mjuka, situps var inte min grej och inte heller plankan. Hur fasen börjar man om från noll efter graviditet, slapphet och enligt BMI Extrem fetma?

Ja, jag ger inte upp. Imorgon drar jag iväg på något slags danspass... Kan bara bli roligt detta!

Ikväll ska jag starta träningen igen, efter några års uppehåll. Jag tar fram mina dyra skor som jag köpte vid förra träningsperioden i mitt liv, och döm om min förvåning när de är för små. Är det alltså sant att fötterna växer efter en graviditet?? Jaja, bara att klämma i skorna denna kväll, får köpa ett par nya inom kort...

Saker som jag stört mig på idag:

- Lösa hundar. Hur svårt ska det vara att följa en lag och hålla hunden kopplad på promenadvägarna i centrala stan? Är man inte mer rädd om sin hund än så? Jag skiter i om "haaan är jäääättesnääääll", jag vill INTE bli påhoppad av en hund som "baaara vill häääälsa". Varje dag möter jag lösa hundar och varje gång vill jag skrika åt ägaren att koppla hundjäveln, men varje gång sväljer jag orden, blänger lite extra och går förbi.

- Rullskidåkare. Återigen, varför måste man ta upp hela cykelbanan och gångbanan för att utöva sin "sport"? Jag vet inte hur många gånger jag nästan blivit påkörd och fått en stav uppkörd i arslet. Finns det ingen bana för er? Alternativt att ni är försiktiga när ni möter/kör om någon...

- Pensionärer. Tydligen hade jag missat/förträngt att det var kundkortskväll på Hemköp idag. Det var bara jag som missat det, för alla pensionärer i Jämtlands län hade samlats med varsin kundvagn för att socialisera och ta upp plats. Det är inte det lättaste att handla med en barnvagn i en hand och en rullande kundkorg i den andra. Det underlättar då fasen inte om Agda 105 år gammal masar sig framför och tar upp all golvyta när hon letar efter reapriser på soppa.

- Idioter. Människor har tydligen uppenbara problem att inse att det finns ett fält för gångtrafikanter och ett annat för cyklister. Ofta går dumhuvuden till fots i cyklistfältet, vilket innebär att cyklisten får väja och nästan köra på någon annan. Trots detta så flyttar sig inte dumhuvudet utan fortsätter i godan ro i cyklistfältet. Sen har vi de begåvningssvaga cyklisterna som tror att de har företräde framför alla, över hela promenadvägen. Det gäller att hålla sig på sin kant och flytta sig annars blir både mamma och barnvagn övercyklade.

Ja, det var lite saker som jag retat mig på idag... Imorgon blir en bättre dag, då ska jag le mot alla jag möter. Dessutom ska vi babysimma! Spännande värre.