sascha

Och där tar jag tillbaka det jag skrivit om att Sally är pigg och glad trots vaccin. Numera är hon febrig, ledsen och sover. Fattar inte BVC som säger att det är ovanligt att barn får feber efter vaccinering. Varende unge jag vet har fått det... Hur som helst, nu sover hon och jag tänkte vara vuxen ett tag. Läsa en bok om mord, våld och droger. Skönt!

Idag blir dottern 5 månader och har dessutom fått äran att vaccineras. Denna gång tog pappan med henne till BVC för att inkassera sprutor. Varför ska jag följa med när jag bara är ett nervvrak och gör Sally ännu mera ledsen? Pappan sköter det där så mycket bättre... Och visst, det hade gått jättebra, inte alls som förra gångens extremgråt. Och nu är hon glad och nöjd, ingen feber eller sura miner. Skönt, då vet vi att pappan ska ta allt jobbigt framöver!

Hon väger numera nätta 6955 gram och mäter ståtliga 65,5 cm. En månad kvar tills hon är ett halvår och allt blir bara roligare och roligare. Tack gode gud för att den första spädbarnstiden är över!

Så kom den, Sallys första nästäppa. Med lätt panik hörde jag för några dagar sen att hon snorade loss som aldrig tidigare och en natt så vaknade hon överledsen på grund av att hon inte fick någon luft i de små näshålen. Eftersom jag gillar att vara steget före så hade vi (läs jag) inhandlat näsdroppar och nässug. Upp där mitt i natten och försökte febrilt få de små dropparna att rinna in i de minimala näsborrarna, vilket var en gråtande kamp från bådas håll. Hon vred sig som en mask på kroken och hade panik när jag försökte finna på näsan. Hälften av dropparna rann runt i hennes ansikte, men snart hade jag fått i vad jag tyckte var önskad mängd. Då åkte den fram. Nässugen från helvetet som för övrigt bär det vackra namnet: Näsfrida!

Helt ofattbart plågsamt var det, för att inte säga makabert, att försöka suga ut snor ur lilla, lilla dottern. Det är nog hittills det värsta jag gjort (förutom vaccineringen). Hon såg helt förstörd ut och jag var tvungen att våldshålla henne för att lyckas. Jag har hittat en bild för att ni ska förstå hur den fungerar. Tro dock inte att det är så mysigt som det ser ut på bilden... Verkligheten har inget med bilden att göra!

Helt spontant blev jag stoppad av en kvinna från lokalradion idag. Hon ville snabbintervjua mig angående någon vinterfestival. Jag försökte förklara att jag inte hade en susning om vad jag pratade om, men hon insisterade. Hon ville: "Så gärna ha med en kvinna". Så där fick jag stå och motivera varför vi borde ha en sponsrad vinterfestival i samband med skidskyttetävlingarna. Imorgon ska jag gå att höra på Radio Jämtland. Kul att jag inte hade en aning om vad jag motiverade, samt att jag hade näsan full av snor...

Men alltså, vad är det för fel på människor? Löpsedöarna pryds av texter som "Snökaoset" "Trafikhelvetet". Borde det inte stå: "Men OJ, det blev vinter i år IGEN!!"

Människor alltså...

Eeeh, nej. Jag satt mig här med det tomma bladet framför ögonen och det låste sig. Med halvöppen mun har jag nu stirrat på denna vita sida i flera minuter. Som en mindre begåvad människa...

Jag har inget att säga, allt att säga. Tröttheten river i mig, passiviteten, besvikelsen, längtan efter något mera... Nej, vem har sagt att livet alltid är en dans på rosor?! Ingen. Måste man gå runt och vara så lycklig hela tiden?! Nej.

Imorgon är en annan dag. Tur det!

Lördagen var härlig. Jag lämnade dottern i pappans armar, med gröt över hela köket. Klädde på mig finare kläder, åkte på en heldag med fina vänner. Drack öl till lunch, mellanmål och kvällsfika. Sjöng, pratade om klamydia i ögat, dansade, åt god mat och njöt av att vara vuxen.

Söndagen var mindre härlig. Sov på soffan på grund av berusning, när resten av familjen klivit upp så sov jag i sängen mest hela dagen. Jag var helt enkelt bakfull... Lätt värt det dock!

Just nu, enligt Sally...

Mumsar gärna: Potatis, morot och gröt.

Kväljningarna fås av: Palsternacka och katrinplommonpuré.

Sysslar helst med: Står i knä och hoppar, ligger på golvet och hasar bakåt och snurrar runt, runt över hela rummet. Skrattar högt och skriker av lycka ibland.

Gapskrattar åt: När mamma och pappa pussas eller när de sjunger "Huvud, axlar, knä och tå" med rörelser. Samt när pappa gör pruttljud över hela mig.

Älskar: När jag får ligga och dra mamma eller pappa i näsan, slita i deras skägg/hår och peta in i munnen på dem. Allt när jag ser dem djupt i ögonen.

Varningens tecken: Slänger sig ur famnen mot spännande saker, gärna mot rykande kaffekoppar och glas. Sträcker sig mot saker och får tag i dem...

Senaste problemet: Näsan är täppt och det är skitjobbigt att sova. Dessutom envisas mamma med att försöka droppa något i näsan och sen suga ur den med en mojäng. Vidrigt!

Veckans höjdpunkter: När det är babysim, när man får träffa momma eller mostrarna och när mamma är glad och sjunger.

Jag som skulle förbereda något stort inför femårsjubileumet i bloggen igår. Vad gjorde jag? Ingenting! Skrev inte en rad. Illa av mig... Just nu är inspirationen på noll, återkommer vid senare tillfälle.

Jag måste erkänna att jag från början var skeptisk till föräldragruppsgrejen och första mötena i ett anonymt grupprum tillsammans med barnmorskan var väl ingen lysande start. Vi satt tysta mest allihopa, ihoptvingade i ett forum som knappast öppnade för vidare vänskap. Men, vi gav inte upp. Vi bestämde fikadejter med magarna högt i vädret och försökte lära känna varandra. Från hela olika bakgrund och med helt olika liv hade vi kanske inte alls träffats annars. Sen kom bebisarna en efter en. Vi hamnade i rummet bredvid ett av paren på BB och banden knöts hårdare.

Snart satt vi där alla, med en varsin liten en och med oerhört mycket gemensamt ändå. Dejterna fortsatte nu tillsammans med våra små barn och numera ser jag fram emot de fikamöten vi har en gång i veckan, där vi diskuterar allt. De har kommit att bli vänner och jag känner mig avslappnad, redo att öppenhjärtligt prata om livets svårigheter och glädjeämnen. Tack mödravården, för att ni tryckte ihop oss med titeln "Sommarbarn Frösön 2010"!

Har jag nämnt för er att Sallys ögon numera är bruna, som pappans. Vansinnigt fint! Är nöjd över att det är pappans ögon och inte mina hon ärvt. Den lilla munnen med de smala läpparna däremot är min och att hennes stjärtskåra börjar på halva ryggen det är också min förtjänst. Skönt att i alla fall pappan har bra gener!

Stora, bruna ögon fotograferade av pappan

Idag har jag haft en klassiskt dålig dag. Jag har varit ledsen, förtvivlad, arg, frustrerad, besviken, sorgsen och framför allt haft en hopplös känsla inombords gällande min vikt som aldrig går neråt. Trots att jag promenerar mer än nån annan jag känner, trots att jag inte äter en kolhydrat och aldrig en godis någon gång, trots att jag tränar minst tre gånger i veckan numera och aldrig "fuskar" med maten. Jag som sliter som faan! Det kändes så orättvist idag när jag inte fick på mig största storleken på byxor på en mindre affär, när jag granskar mig själv i spegeln och tårarna rinner i frustration. Jag önskar att jag hade någonstans att vända mig, någon som ville hjälpa mig?!

Mitt i allt detta så går jag och karln på stan, vi sitter och fikar med min syster och ser ut genom fönstret, betraktar dem som passerar. Plötsligt ropar han till, säger upphetsat: "Sara, kolla där då..." Jag sträcker mig för att se ut och fram på gatan kommer en våldsamt överviktig tjej, som nästan gungar fram när benen inte har något mellanrum alls, någon som jag spontant skulle säga väger runt 150 kilo. Han fortsätter glatt och leende: "Hon är ju värre än dig". Han menar då att hon är tjockare än mig och detta ska alltså få mig att må bättre. Ja, han menar väl min älskade, men jag vet ibland inte hur jag ska ta emot liknande kommentarer. Jag både skrattade och grät!

Alltså, jag älskar ju verkligen när ni kommenterar och visar att ni reagerat på något som jag skrivit ned och visar att ni finns. Det är ju till stor del för er del jag skriver, även om det handlar mycket om för min egen skull. Men, jag förstår om ni inte orkar kommentera, för vad är det för jäkla verifiering som man måste fylla i. En massa hitte-på-ord som stundtals är omöjliga att utläsa. Skit-blogg.se!

Helgen är över och jag har avslutat den på bästa möjliga sätt. Tillsammans med de jag älskar mest. Mina systar, min bror och hans älskade, min blivande man och en makalös liten dotter som tar andan ur mig. Vi har lagat middag, ätit den, ordnat efterrätt och njutit tillsammans. Ingen kan vara lyckligare än jag när vi alla är tillsammans. Tänk så glad jag är att den man jag älskar, trivs med min familj och att vi kan umgås allihopa och njuta av det...

Jag säger som Ted Gärdestad; Men det blir bättre om vi är tillsammans, så mycket bättre, för oss allesammans

Den senaste tiden har jag märkt att babyskyddet är alldeles för litet för Sallys långa rygg. Bältet börjar långt nedanför axlarna och hon sitter sjukligt obekvämt, spänner sig hela tiden och blir surare än surast när man försöker spänna fast henne. Så idag tog vi vårt fina presentkort som vi fått och lite sparade kronor, åkte och köpte en bilbarnstol. Denna gång sätter vi den fram, vilket innebär att det är roligare att köra själv. Så, nu mina vänner som bor utanför stan, kommer jag gärna på besök...

Denna stol blev det. Britax Hi-way

På torsdag är det en STOR dag. Bloggen firar femårsjubileum och det borde vi fira på något sätt. Men hur? Vill ni veta något speciellt om mig? Önskemål? Här observerar jag mig för nakenbilder vilket jag inte bjussar på. Kanske om 30 kilo senare, men icke i den form jag är i dag. Så kom igen, hur ska vi fira femårsdagen?

Fredagar på dagtid tyckte jag var ett bra tillfälle att gå och träna. Tänkte att det kanske var väldigt få personer där och mycket riktigt, fem-sex personer befann sig i gymmet. Dock var det fem-sex små minikvinnor i tighta kroppar som orkade det dubbla i maskinerna och såg knappt besvärade ut. Själv kände jag mig som en jättelik kvinna som pustade, stånkade och blev högröd i ansiktet vid varje ansträngning. Kände mig helt enkelt lite annorlunda, som han Gulliver i Gullivers resor till Lilliputtlandet, om ni minns.

Då kommer hon, kvinnan som gjorde min dag. Hon var större än mig och ansträngde sig lika mycket och jag älskade henne inombords. Jag log mot henne i samförstånd (förmodligen tolkade hon mig som ett psycho) och helt plötsligt kände jag att jag inte är ensam i min strävan. Mot ett lättare liv, på alla sätt och vis...

Att äta fast föda uppskattas. Morot, potatis och gröt är favoriter. Palsternacka suger hästballe tydligen, det gillas inte... Eller är det mammans kokkonst som icke uppskattas?!


Morot är gott och kladdigt


Gröt är ännu godare och ännu kladdigare

Jag har spenderat exakt halva mitt liv på att strula med min vikt (började när jag var 14, gick ner 10 kilo då). Det är jobbigare och jobbigare, förmodligen på grund av att min jojobantning förstört min kropp totalt. Jag äter bra, rör på mig och inte ett kilo rör sig vågen neråt. Så nu har jag kommit på det, efter att ha studerat en BMI-tabell. Jag behöver bli 2 meter lång bara, sen är det ok och jag slipper ligga på sjuklig fetma enligt BMI!

Vet ni, jag fan älskar er!! Varenda gång jag öppnar mitt hjärta och skriver om saker som jag knappt vågar uttrycka så är ni där och bekräftar mig, lyssnar och förstår. När jag postat ett inlägg och känner "Faan ska jag ta bort det jag skrev" "Man får ju inte skriva så", då är ni där och älskar mig ändå. Därför älskar jag er tillbaka! Tack...

Surminen är ärvd av mig. Fotografiet taget av pappan.

Efter ett besök på Öppna förskolan idag så inser jag hur otroligt glad jag är för att Sally har blivit äldre och den första spädbarnstiden är över. En mamma kom in idag och ser helt utmattad ut, ögonen är tomma och svartkantade, håret är fett och trassligt, hon ser helt enkelt döende ut. Hennes barn som är 4 veckor skriker sig röd i ansiktet, så som bara riktigt nya bebisar kan skrika. Jag ryser av tanken på den första tiden hemma efter BB, eller ja, de första två månaderna...

Av någon oförklarlig anledning så hade jag trott att den första tiden hemma med bebisen skulle vara hur mysig som helst. Bebisen skulle ligga på en fäll på golvet och sova medan jag bara gick omkring med lyckokänslor och lagade mat till den man som jag nu älskade mer än allt annat. Jag har uppenbarligen ignorerat informationen om en jobbig första tid som BVC kastat över oss gång efter gång, istället hade jag läst mig trött på mammors enorma lycka över sitt lilla knyte som de bara myste med och älskade över allt annat.

När jag kom hem så började amningshelvetet att ta över hela min värld. Brösten var förmodligen storlek J skulle jag tippa och de var såriga, onda och fick aldrig vila. Dottern gjorde inget annat än låg bredvid mig med bröstet i munnen, när jag inte hade fullt upp med att tolka vad hon ville. Då kände jag inte henne, hon kände inte mig och vi förstod inte varandra alls. Tårarna rann som aldrig förr, det kändes som att jag hamnat i ett fängelse och jag undrade om man kunde ångra sig... Jag ville rymma från mitt liv och vara själv, själv, själv. Numera vet jag att det är helt normalt att känna så här första tiden och att man inte älskar sitt barn mindre för det. Men på något sätt så visar graden av lycka hur bra mamma man är!! Detta innebar att jag fick sjukt dåligt samvete för att jag inte var lycklig, eller jo, 5 % lycka kunde jag nog frambringa den första tiden. Men eftersom människan är ett jävla svagt släkte som jämför sig med andra så insåg jag att alla andra mammor myyyyyste och äääälskade sina barn från första sekund, vilket inte fallet var för mig. Detta innebar alltså att jag var en misslyckad mamma och jag förstod inte hur det skulle gå... Så fort hon somnat så gruvade jag mig inför när hon skulle vakna och känslan av att vara fångad bara växte.

Tills en dag, jag kan inte säga när det var. Men helt plötsligt så tycker jag att det är roligt. Jag vill inte dö när hon vaknar, istället stryker jag henne över kinden, besvarar hennes leende och tar henne kärleksfullt i min famn. Vi skrattar tillsammans, pussas, leker, tröstar, matar, promenerar och pratar. Och det är roligt! Jag älskar henne gränslöst och skulle offra mitt liv för henne. Det är ofattbart att hon inte alltid funnits och jag vill ge henne ALLT!

Häromdagen kom jag till och med på mig själv med att fundera över om vi ska skaffa syskon till henne någon gång. Den tanken hade INTE kommit för fyra månader sen. Då ville jag aldrig någonsin ha ett barn till. Och det är inte för att graviditeten var ett helvete, förlossningen var inte heller fruktansvärd utan istället helt makalös kan jag tycka. Däremot var den första tiden ett rent helvete, men nu vet jag att det är ok! Man behöver inte vara så jävla lycklig hela tiden, man är en bra mamma ändå. Hur bra man mår, hur bra barnet sover och hur fantastiskt allt är, det är inte ett mått på mammakvalitet.

Tänk om jag vetat om det innan bara...

Tisdag, det ser jävligt kallt ut utomhus med tillhörande snö och jag sitter här i Jämtlands fulaste morgonrock. Sorry Jonatan, den är hur skön som helst, men röd morgonrock med orange prickar är inte hett. Sally tog sovmorgon till halv nio så det innebar detsamma för mig. Dessutom har hon nyss somnat igen. Herregud, har det vänt nu? Kanske kommer hon börja sova bättre/mer?

Idag är det palsternacka på menyn för lilla fröken och jag funderar om vi ska ta oss en sväng till Öppna Förskolan. Där vi får hänga med förskoleläraren som aldrig slutar le. Hon är så ljuv och leende jämt att jag vill slå henne hårt i ansiktet för att se om hon ens reagerar... Förresten, finns det dagmammor nu för tiden?

Min farfar dog för knappt ett år sedan och efter sig lämnade han en gammal gård, långt ute på landet, utan asfaltsvägar och bussförbindelser. Gården har inte varit bebodd på många, många år och det är ingen standard alls i huset. Spindelväv, gamla prylar till förbannelse och slitna gamla möbler. Men, eftersom jag ärvt detta tillsammans med min farbror så kände jag igår lite nyfikenhet. Jag har nämligen inte besökt huset sedan jag var liten, då tillsammans med min pappa (som dog för några år sedan).

När jag kommer in på gården så slår det mig att den var så mycket större när jag var liten, förmodligen just för att jag var mindre. Vi går in i det kyliga huset, dörren knarrar välkomnande och in i köket där jag ätit stekta ägg och sett på när pappa rökte och la patiens. Värmen som jag minns då finns inte kvar, istället är det rått och kallt. På väggen bredvid fönstret sitter urklippta, gulblekta och svartvita kort ur tidningen på mig, när jag fyllde 3, 4, 5 år. En målad keramiktupp vittnar om att jag försökt pyssla, vilket jag ser att jag var rejält dålig på redan då. Ett fiskekort ligger på bordet med min fars namn på och det visar att ingen varit här sedan han fanns, det som var hans drömställe.

Plötsligt känner jag lukten av honom. Svett, cigarettrök och matos blandat i vad som för mig är en härlig pappablandning. Han känns så närvarande och jag känner sorgen i honom över att han inte får vara med och träffa sitt barnbarn och se henne växa upp. Tyst betraktar jag köket i huset som han älskade, som nu står och förfaller, och jag känner atmosfären som var när jag var liten. Inuti svär jag att Sally också ska få en del av detta och jag ser henne springa över gräsmattan, hur vi tillsammans ser solen gå ner över fjälltopparna och vår familj som spelar kort på den gamla vaxduken som täcker det uråldriga bordet. Då bestämde jag mig, detta ska bli en finfin sommarstuga för vår familj. Jag behövde inte säga något till Jonatan, han tänkte samma sak och till sommaren är det vi som fixar till stugan igen. Samma mysiga atmosfär som när jag var liten, bortsett från all cigarettrök då...

Sally kan numera aldrig ligga still en sekund...



Ber än en gång om ursäkt för dålig kvalitet, min telefon är rent utav värdelös. Skönt med ett års bindningstid kvar...

Vi började som bekant med smakportioner i söndags, vilket då inte var någon favorit. Men, efter att dagarna gått så verkar hon älska att äta och när jag slutar ge henne, eller om jag är för seg att ge henne skeden så gråter hon besviket. Törs dock inte ge henne för mycket, är rädd att magen säger ifrån då... Hittills så verkar hon gilla både potatis och havregröt, idag kör vi med morot. Jag tycker att det är roligt att ge henne mat då hon verkar uppskatta det också, dessutom så känns hon så stor helt plötsligt när hon sitter där och gapar. Sen att det är rätt kladdigt gör mig inte så mycket, det blir mycket mer tvätt och skölj numera...

Av någon outgrundlig anledning så har jag fått för mig att jag egentligen är väldigt bra på att dansa, att jag har taktkänsla och ser cool ut när jag rör mig till musik. Allt detta är INTE sant fick jag veta den hårda vägen idag. I min nyfunna träningslust så gick jag med på ett pass Bodyjam(danspass), tillsammans med en god vän. Kan väl inte vara så farligt tänkte jag...

Ledaren börjar med att säga att det är svårt att hänga med, men jag tappar inte hoppet utan står glatt och väntar på att få visa mina medfödda talanger. Står längst bak i salen och tycker från början att det går rätt bra, vi stampar från sida till sida i någon slags hiphop-musik. Sedan läggs armar till och stegen går från bassteg till avancerade utan logik. Jag är lost! Försöker verkligen allt jag kan, men hur jag än försöker så går alla i salen åt vänster när jag går till höger. Detta innebär att jag tvingas möta mitt svullna jag i en spegel, där jag klart och tydligt ser brösten gunga och magen vibrera under mitt högröda ansikte. Panikartat önskar jag att min hjärna kunde sudda ut denna bild och jag spenderar resterande 45 minuter med att hysteriskt undvika spegelbilden.

Snart ser jag två små snärtor stå i fönstret in till salen och skratta. Jag anar att de spanar åt mitt håll, skäms lite, önskar mig 40 kilo mindre och med en taktkänsla. Inte ens stretchövningarna får jag till smidiga, utan rör mig lite som en pingvin/säl på torra land.

Helt plötsligt förstår jag varför inga anbud kommit till mig som bakgrundsdansare. Helt plötsligt är det glasklart varför mina krogragg inte har fungerat. Jag är helt enkelt förjävla dålig på dans! Det tog 28 år att komma på det och nu smärtar det lite i mitt hjärta. Men vem vet, jag kanske gör det igen. Eller hur Madde?!

BVC-besök idag och Sally är nu 6580 gram tung och 64,5 cm lång. 4 månader gammal och verkar följa sina egna kurvor. Något nytt som hon dock börjat med är att gråta hjärtskärande när vissa människor håller i henne. Som idag när BVC-sköterskan undersökte henne så började hon och slutade inte förrän jag kom närmare och tog över. Hon verkar nästan blivit lite mammig... Så bra att jag börjat träna nu och kan lämna bort henne lite och vänja henne av med det!

Då var den avklarad. Första träningen... Och jag misstänker att jag kommer att se ut som en gammal tant på över 100 år imorgon, inte bara hängbrösten då utan även hur jag tar mig fram med träningsvärk. Men hur gick det då för kvinnan som inte tränat på flera år och som gått upp 40 kilo och ner 22 igen?

Jag var så sjukt nervös innan att jag hade ont i magen och kände mig som en afrikan som skulle in på Sverigedemokratmöte, eller en vegan som besöker en köttaffär, eller... ja, ni förstår att jag kände mig felplacerad. Väl inne så försökte jag se världsvan ut och släntrade in i det tomma omklädningsrummet, bytte om och försökte smyga ut igen. Då ser jag att alla tjejer går in i en annan dörr och tror skamset att jag bytt om på herrarnas, vilket jag senare får förklarat att jag inte gjort (det finns två damrum). Sätter mig lite coolt bredvid en lite muskulös snärta, halva min kroppsstorlek och mer sminkad än jag varit sammanlagt i mitt liv. Sneglar på henne och ser henne snegla tillbaka, funderar på att gå hem. Då kommer en gammal bekant och tar mig under sina vingar, tipsar mig om bästa platsen och hjälper mig med utrustning inför träningspasset (PUMP, för er som undrar).

Tycker själv att det går rätt bra från början, jag är inte helt tokig när det gäller nedre delen av kroppen. Men, då börjas det med axlar, bröstmuskler och armar. Jag är helt utmattad och när ledaren hysteriskt skriker att vi ska ner och göra 10 armhävningar då orkar jag inte ens EN, trots att jag kör på knäna. Skrattande fortsätter jag med nästa övning och sen är det då dags för situps! Vet inte om det finns något som jag skulle kunna vara sämre på. Min mage är fortfarande en degklump utan tillstymmelse till muskler under allt det mjuka, situps var inte min grej och inte heller plankan. Hur fasen börjar man om från noll efter graviditet, slapphet och enligt BMI Extrem fetma?

Ja, jag ger inte upp. Imorgon drar jag iväg på något slags danspass... Kan bara bli roligt detta!

Ikväll ska jag starta träningen igen, efter några års uppehåll. Jag tar fram mina dyra skor som jag köpte vid förra träningsperioden i mitt liv, och döm om min förvåning när de är för små. Är det alltså sant att fötterna växer efter en graviditet?? Jaja, bara att klämma i skorna denna kväll, får köpa ett par nya inom kort...