sascha

Så kom den då, den omtalade 30årsdagen. Den passerade och jag överlevde utan större besvär. Jag började firandet redan tre dagar innan genom att jag överraskades av mina fina vänner från jobbet med middag, tillhörande drinkar och slutligen utgång. Jag hade så roligt att jag höll på att aldrig ta mig hem, kanske på grund av att min hemnyckel inte passade i grannhusets port!

Lördagen, dagen D, började med kaffe på säng av en överentusiastisk dotter och vackra blivande man. Fortsatte storstilat med besökare, pastasallad, tårta och umgänge över generationsgränserna.

Kvällen var oplanerad och jag kände mig en smula bortglömd, ledsen, ensam och småsur. Min sambo försökte intala mig att en middag på tu man hand ute på restaurang var en ypperlig idé. Dämpat tackade jag ja och brast ut i lyckorus när mina fantastiska vänner i smyg planerat en överraskningskväll! Helgen har varit HELT underbar och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Nu är det måndag och jag är helt slut och längtar redan tills jag fyller 40!

Jag är världens sämsta vän! På grund av min nya storsatsning på promenader, plankan och armhävningar så har jag aldrig tid till socialt umgänge. Jag har inte ens planerat en minut inför min kommande 30-årsdag om två veckor. Alltså har jag inte ångest inför att fylla 30, enbart för min oplanering... Mitt mål är att bli en bättre vän, så snart jag kommit in i mitt träningsliv.

By the way, jag är med i en utmaning. Att gå 40 mil tills Stråketfredagen. Hittills 6 mil avklarade, på 3 veckor. The Game is on!!