sascha

Vi gick ut på lokal och spanade på människor ikväll. Min kära påstod då att jag blivit så smal i ansiktet, flera oberoende gånger. Vad vill han ha? Massage? Ensam tid vid datorn? Ett ligg? Hm, I don't know...

Min viktnedgång har stannat av, förra veckans 2,5 kilo kan inte jämföras med denna veckas 0,2. Sammanlagt 2,7 känns väl ok. Men inte bra, underbart, motiverande. Jag har nu ätit en frukost med aningen för många kalorier, satt mig i soffan i datanörd-position. Funderar på en promenad, men harklar mig snabbt och känner att halsen nog är lite öm, att min kropp förmodligen bär på någon slags infektion och att det är oklokt att överanstränga den. Dataspel eller promenad. Dataspelet väger lite tyngre då jag tittar ut och ser molnen som tornar upp sig. Promenad imorgon kanske? Eller dagen efter.

Min farfar ringde mig idag, för första gången på mycket länge. Han är gammal min farfar, över 90 år. Men han bor själv och sköter sig för det mesta själv. Idag ringde han och frågade hur det var, om jag ville ta över "gården" snart, om jag jobbade och när jag ska komma och hälsa på. Jag förklarade att jag inte hade för avsikt att flytta till byn där jag föddes, berättade att jag saknade bil just nu och frågade hur det var med honom. Han berättade att det mesta var bra, förutom att "jag har börjat få lite problem, med eeehh... hmmm.... vad heter det... hmmm... minnet". Tyckte jag var lite humor!

Trots att jag inte jobbat måndagmorgon på mycket mycket länge, så har jag kvar känslan av söndagsångest och tristess, blandat med rastlöshet. Den känslan som bara söndagskvällar kan erbjuda. Inget känns kul, inget känns bra och ensamheten regerar. Men, får väl rycka mig i kragen och spela lite dataspel, ett spel som förmodligen passar barn bättre men som jag gillar. Jag som inte roas av att skjuta ihjäl folk, leva i fantasivärldar med monster utan hellre är en cell som äter grönsaker i vatten och så småningom får dansa inför andra varelser. Att roa mig är ganska simpelt, även om jag ikväll känner mig ledsen, less och trött.

Sorry, baby. Men jag tror jag är lite kär, i en tjej!

Kolla in min nya kärlek i denna video med Swingfly - Singing that melody

I torsdags så tog jag och min sambo en sväng ute i Östersunds nöjesliv, eftersom vi aldrig kan gå ut tillsammans på helgerna då han ständigt jobbar. Vi firade vår gemensamma kväll med att dricka lite/bli aningen för fulla. Denna kväll/natt avslutade jag som vanligt vid datorn, jag kände att jag var bekant med många flera människor än vad jag vanligen är. Vilket resulterade i 15 nya vänner på facebook! Jag borde dricka vin flera gånger, man känner så många då!

Jag är aningen överförfriskad, lite småglad och tröttare än allt annat. Jag har ikväll försökt hålla det lugnt, med kaloriinnehåll jättelite. Hamnade utan aning på efterfest, med halvdan musik, helsköna brudar och självklart höjdpunkten, att få gå hem med MIN sambo. Jag verkar aldrig kunna vänja mig vid detta. Han är förstående, rolig, spexig, glad, spontan och framför allt förstående igen. Den bästa killen någon kan tänka sig, han är min. Moooahahaha. Han är min, och jag släpper han fan inte!

Igår var jag sådär vansinnigt sugen på godis och satt i soffan och gnällde, värre än ett barn. Då säger min sambo plötsligt: "Vi ska se vad vi kan hitta i köket". Nyfiken och förväntansfull ser jag honom försvinna och återkomma med en papperskasse i högsta hugg. "Kolla vad jag hittade", sa han och log mystiskt. Jag tittade ner i påsen och förstår först inte vad jag ser, när jag ser hålet han gjort och ett naket manskön titta in. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men roligt var det!

Jag besökte Pressbyrån idag för att återlämna nycklar och prata lite med chefen. Då säger hon till min stora förvåning att någon varit inne på kiosken och frågat efter mig. En man! Iklädd brandmannakläder! What's this, någon slags porrfilmsöverraskning. Och så är jag inte där! Jag är sur!

Jag har de senaste veckorna spenderat lite tid på en fritidsgård, delvis på dagtid med barn men mest på kvällarna med en skurmopp i handen och konstant sjungande. När man städar på kvällarna så hittar man mycket roligt. Jag tror bestämt att någon har målat av mig, ungefär som Leo DiCaprio i "Titanic", fast ändå inte. Men, visst är det lite likt ändå?!

Idag drack jag kaffe på en av stadens mest fullsatte café. Bredvid mig sitter en ensam äldre dam som säkerligen passerat åttio jordsnurr och dricker kaffe och äter bakelse. Hur många i min ålder äter egentligen bakelser, förresten? Hur som helst dricker hon ur sin kaffekopp, som självklart är modell mindre, äter upp sin bakelse med fin precision. Hon sitter tyst och spanar ut över stadens gågata, stilla som en staty. Plötsligt börjar hon gräva i sin gamla handväska som hon säkert köpt för dyra pengar, letar fram ett läppstift och en fickspegel. Hennes övriga ansikte är blekt, rynkat av tiden och helt osminkat. Hennes skakiga, åldriga fingrar fördelar det rostfärgade läppstiftet samtidigt som hon kontrollerar i spegeln och biter av på en servett. Vem gör hon sig fin för? Är det en stor dag att besöka stadens caféer? Ska hon på ett möte? Eller är hon helt enkelt ute efter ett ligg med grannen på ålderdomshemmet?

Jag får aldrig veta, utan hon lämnar mig där på sina skakiga ben och sina nymålade läppar.

En vecka med nya matvanor, huvudvärk, svag kropp och ovanligt lite mat har gett resultat. Idag var det dags att väga sig och jag trodde knappt mina ögon när vågen visade att jag gått ner: 2.5 kilo!!! Sweet! Visst, jag vet att det mest är vätska och annat första veckan, men ändå. Sambon har minskat ännu mera. Det går bra nu! Och vi fortsätter kampen mot tjockis-livet!

När jag är sugen på godis så är det en dålig idé att tvångsmässigt tugga en påse tuggummi, speciellt eftersom min mage redan är överkänslig för sötningsmedel. Det är en suveränt dålig idé till och med, om jag inte någon gång av någon anledning vill spendera kvällen på toaletten.

Jag jobbar så sällan på mitt kioskjobb att det händer nya saker mellan varje jobbtillfälle. Idag när jag tog på mig skjortan så höll den på att sprängas, mina bröst såg mjölkstinna ut och min mage höggravid. Dessutom hade mina värsta farhågor besannats när jag kommer på jobbet och får se att det numera är huvudbonad som gäller. Keps är inte mitt bästa plagg och dessutom har jag ont i huvudet nu.

När jag och sambon är hemma och inte ligger i soffan och tar okristligt på varandra så spenderar vi oftast tiden framför varsin dator. Jag vid min laptop och han vid sin stationära. Ofta spelar han musik och jag sjunger igenkännande med och ler, pratar om gamla tider och försöker imponera på honom med min musikkunskap. Ofta skrattar vi till var för sig och skickar ett klipp till varandra för att få den andre med på samma skratt. Nästan alltid berättar jag om saker jag läser på internet med en fascinerad röst, det kan vara allt från hur Berlinmuren föll till hur många kalorier man bränner vid intensivt sex. Nästan alltid så lyssnar han halvhjärtat, lika halvhjärtat som jag lyssnar på hans lika ofascinerande fakta. Men jag älskar honom och jag saknar honom just nu. Jag vill att han ska sitta vid datorn och berätta om saker som jag inte kunde skita mer i, att han ska skratta som bara han kan och locka mig till att springa fram och kittla/kyssa/poka honom. Hatar när han är på jobbet och jag är hemma en helgkväll, jag känner mig som en förlorare och ensammare än allt annat!

Jag är en mångsysslare utan dess like. Mycket beroende på att jag för tillfället inte har någon fast tjänst någonstans utan tacksamt tar på mig vilket arbete som erbjuds mig. Detta innebär många olika arbetsroller och denna vecka är jag bland annat städerska (hygientekniker, vill jag gärna kalla det), fritidsledare, kioskbiträde samt informationsmäklare. Men inte nog med detta, jag har även fler roller i min vardag. Som sambo, dotter, syster, vän och den sega tjejen i kassan som aldrig hittar plånboken i sin för stora väska när hon ska betala. Mångsysslare med många roller. Jag kan skriva i mitt CV att jag är flexibel utan att ens överdriva lite.

Onsdagskvällen har jag spenderat på mitt extrajobb (som för tillfället är allt jag har), som innebär att städa fritidsgård med allt vad det innebär. Min kropp har varit svag och saknar mina enorma mängder mat som jag tidigare tryckte i mig. Det är på ren vilja som jag orkat städa i fyra timmar. Det värsta har dock inte varit min svaghet eller min orkeslöshet utan att jag är så himla lättskrämd. När det är mörkt ute och ljust inne så ser man sig själv i varje fönster, och fönster finns det många av på fritidsgården. Vilket inneburit att jag hoppat till varje gång jag gått in i ett nytt rum och kollat ut genom fönstret. Skrämd av min egen spegelbild, dessutom flera gånger, det är ingen höjdare. Kanske tur att jag håller på att förändra min spegelbild genom att gå ner i vikt. Nu ska jag unna mig en sen middag och kyssas.

Dag ett av mitt nyttiga leverne börjar gå mot sitt slut. Jag har snurrat runt på min favoritmataffär (där min favoritkassörska jobbar!) och frågat om allt från babyspenat till färsk gnocchi. Min vana att laga mat som innehåller max tre ingredienser är svår att övervinna och jag har idag inhandlat varor som jag tidigare inte ens hört talas om. Nu sitter jag här, tuggar på mig själv och drömmer om en flottig pizza eller i alla fall en hög med smörgåsar. Istället ska jag ta mig en kopp te, sucka lite för mig själv och fantisera om att bli smalare, piggare och orka gå uppför trappan utan att självdö ett antal gånger.

Jag tog mod till mig och vägde mig i helgen. Och inser nu att sambolivet gjort underverk med min vikt, fast åt helt fel håll. Jag är nu tillbaka där jag började för två år sedan, maxvikt uppnådd återigen. Det suger och jag måste helt enkelt ta tag i detta nu, innan jag ligger sängbunden och måste matas liggande. Innan man måste förflytta mig med en gaffeltruck och med fyra pizzor som lockbete. Imorgon börjar det. Projekt viktnedgång!

Igår kväll besökte jag en av stadens uteställen, mest för att se något annat än lägenheten och min egen spegelbild. Väl ute tänkte jag vässa mina sociala färdigheter och prata med så många som möjligt. I den aldrig sinande toalettkön så böjer jag mig artigt fram mot en väl tilltagen kvinna och säger artigt:
- Det var hemskt vilken kö det var till toaletten.
Kvinnan svarar genom att le kyligt och oförstående. Jag fortsätter:
- Och som vanligt så väntar man till sista sekund.
Kvinnan ler igen men säger ingenting.
Jag gav mig då fasen på att jag skulle vara social och trevlig så jag fortsätter genom att fråga lite.
- Jaha, tycker du om musiken här? frågar jag samtidigt som jag ler och bjuder in till kontakt.
Hon ser oförstående men artigt på mig.
- Eller det kanske är första gången du är här? provar jag utan resultat.
- Är du härifrån stan eller? jag börjar bli desperat och känner mig osynlig när den runda kvinnan inte reagerar på mina frågor.

Då öppnar kvinnan munnen och säger nästan lite ursäktande:
-Sorry, but I don't understand a word Swedish.

Så bra gick mina försök till sociala och spontana kontakter.

Jag har framgångsrikt lyckats blunda inför det faktum att jag skulle må bra av att gå ner lite i vikt, "man lever bara en gång" har upprepats som ett mantra i mitt huvud under sommaren. Hur jag lyckats blunda inför detta är otroligt när jag igår plötsligt la märke till allt som handlar om kvinnors kroppar och vikt. Halva aftonbladets sida handlar om vikt, viktklubb, kändisar som bantar eller inte bantar, gravida som ska banta (?!). På stan trängs reklam i skyltfönster om dieter och utrensningar inför det nya livet. Alla runt omkring pratar om sina nya liv med nyttigheter, träning. Varje höst börjar jag också sådana projekt. Orkar jag stå emot vikthetsen detta år och inse att jag är en rund och frodig kvinna som får acceptera min lott i livet? Eller ska jag också börja äta nyttigare och springa tills blodsmaken uppträder och sen ge upp efter en månad och bli besviken? Hm, har inte bestämt mig än...

Jag är lite rädd, spänd och paranoid numera. Jag har nämligen ingått en slags tävling om vem som kan skrämmas mest i mitt hem. Min sambo startade hela projektet genom att sticka in huvudet i köket och låta skräckinjagande, så pass att jag skrek som ett barn av rädsla. Jag fortsatte det hela genom att hoppa fram ur ett becksvart sovrum och skrika. Min sambo reagerade med att bli rädd på riktigt. Inatt var det hans tur när han lurade mig att gå upp i mörkret för att kontrollera att dörren var låst. När jag passerade vardagsrummet satte han igång hemsk skräckfilmsmusik, vilket fick mig att springa in i sovrummet och kasta mig under täcket. Nu är han nervös på riktigt, men jag vet inte hur jag ska toppa detta. Tips emottages tacksamt!

Rastlösheten och känslan av att vara en andra klassens medborgare har totalt tagit över min kropp numera. Att vakna lite lagom irriterad, gnälla på sambon över meningslösa saker och diskberg. Sedan reta sig på det mesta, gå runt i lägenheten och säga "jävlar" och "helvete" i varannan mening. Därefter spendera timmar vid datorn, funderande över livet och sucka högt och offeraktigt för mig själv. Detta är inte att rekommendera, det får en att må snäppet sämre över arbetslöshet och ännu mer rastlös. Jag gick till min mor och åt middag, smittade min bror med Facebook-feber och därefter gick jag med en beställning McDonalds till Frösön. Nu sitter jag här vid datorn igen. Rastlös och bedrövlig. Imorgon är den första dagen i resten av mitt liv!

Förra året började jag succesivt få mitt hår ljusare genom att använda ljusbrun färg och dessutom lägga i blonda slingor i somras. Nu när hösten är här på riktigt så saknade jag mitt mörka hår och köpte relativt impulsivt lite mörkbrunt. Jag har nyss stått på alla fyra i badkaret och sköljt ur håret, frenetiskt och länge. För några minuter sedan såg jag min blöta uppenbarelse i spegeln och ser till min fasa att jag ser ut som en svartrockare (inget illa om dem, men det var inte min avsikt)! Let there be rock!

Att ha en ensam hemmakväll på helgen har jag tidigare tyckt varit underskattat, men just ikväll har det krupit i kroppen. Jag tittar upprepade gånger på klockan som verkar gå i slowmotion, det känns som evigheter kvar tills min kära slutar jobba och kommer hem till mig. I brist på annat hamnar jag vid internet, loggar in på msn och inom tre sekunder har fyra killar skrivit till mig. Jag glömde bort att det är fredag, natt och singelproblem med sällskap. Jag tackar artigt nej och kollar på klockan igen, ler för mig själv över att jag får dela säng med en så snygg kille inatt.

För en vecka sedan var hålet i mina enda respektabla jeans ett faktum. Det bleka lårfläsket letade sig frenetiskt ut och skapade en lysande fläck mellan mina ben. Insikten om att jag var tvungen att ge mig ut i klädesbutiker gjorde mig kallsvettig. På den tiden en mediumstorlek passerade över mina lår var det en fröjd att shoppa, men nu är detta tio år sedan.
Jag gav mig in på de hippaste, mest moderiktiga butikerna med en målinriktad blick och drog åt mig av de största storlekarna. Vandrade in i provrummet med ett svagt hopp om mirakel. Med svetten rinnande försökte jag tvinga min underkropp in i dessa byxor, med mycket uselt resultat och med gråten i halsen. Väl ute på gatan igen så svalde jag min stolthet och besökte vad jag anser är en butik för äldre damer och de som inte bryr sig om vad de klär sig i. Mycket noggrant gick jag igenom utbudet och valde ut de som såg minst bedrövliga ut, köpte det minsta paret jag kom i och gick hem med en sorgblandad glädje. Så, ser ni någon ute på stan i helgen som är smått blå i ansiktet och ser plågad ut, så kan det vara jag med mina nya, svinigt tighta jeans som inte riktigt passar för min åldersgrupp.

Min yngsta lillasyster är 20 år. Jag är äldst med mina 26.
Igår skulle vi hämta packning hos en väninna till min syster, jag kliver in i lägenheten och en pappa till min systers väninna hälsar på mig med orden: "Jaha, det är du som är mamman". Han trodde alltså att jag var min systers mamma. Hur gammal ser jag ut efter de senaste dagarnas slit? Min reaktion var dock att skratta och det har jag gjort sen dess. Det gäller att se på livet med lite humor, trots att jag ser ut som en 40-åring.