sascha

Så kom den då, den omtalade 30årsdagen. Den passerade och jag överlevde utan större besvär. Jag började firandet redan tre dagar innan genom att jag överraskades av mina fina vänner från jobbet med middag, tillhörande drinkar och slutligen utgång. Jag hade så roligt att jag höll på att aldrig ta mig hem, kanske på grund av att min hemnyckel inte passade i grannhusets port!

Lördagen, dagen D, började med kaffe på säng av en överentusiastisk dotter och vackra blivande man. Fortsatte storstilat med besökare, pastasallad, tårta och umgänge över generationsgränserna.

Kvällen var oplanerad och jag kände mig en smula bortglömd, ledsen, ensam och småsur. Min sambo försökte intala mig att en middag på tu man hand ute på restaurang var en ypperlig idé. Dämpat tackade jag ja och brast ut i lyckorus när mina fantastiska vänner i smyg planerat en överraskningskväll! Helgen har varit HELT underbar och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Nu är det måndag och jag är helt slut och längtar redan tills jag fyller 40!

Jag är världens sämsta vän! På grund av min nya storsatsning på promenader, plankan och armhävningar så har jag aldrig tid till socialt umgänge. Jag har inte ens planerat en minut inför min kommande 30-årsdag om två veckor. Alltså har jag inte ångest inför att fylla 30, enbart för min oplanering... Mitt mål är att bli en bättre vän, så snart jag kommit in i mitt träningsliv.

By the way, jag är med i en utmaning. Att gå 40 mil tills Stråketfredagen. Hittills 6 mil avklarade, på 3 veckor. The Game is on!!

Vad som göms i snö, kommer fram vid tö...

Av någon underlig anledning fick jag en musik-flashback idag. Känslan av lite skam, trotsighet och skit-i-allt-mentalitet.

Då: Året var 1996 och mina tonår var i full blomning. På den billiga stereon med EXTRA BASS-knappen konstant intryckt, spelades Ultima Thule på högsta volym.

Nu: 2012 och jag går plaskande i vattenpölar, vägrar vika undan för cyklister och känner mig tonårig. I mina nördhörlurar spelas Skrillex på alldeles för hög volym utan tankar på hörselskador

På grund av ett stort behov av barnpyjamas och ett presentkort tvingades jag idag sålla igenom HM:s utbud av barnkläder. Efter att ha valt bort opraktiska nattlinnen, obekväma tyger och hemska Hello Kitty så återstod denna... Snygg och skön! Sally är ruskigt nöjd över "disauri"...

Firar lill-lördag och 6 kilos minskning. Att jag samtidigt kollar på Uppdrag granskning som handlar om rattfylla är lite galghumor...

Återkommer i samma veva som livsgnistan...

Pigg och vaken kvart i sju, fortfarande ser hon ut som Dynamit-Harry... Vi rör oss inte ur soffan, i alla fall inte mamman.

Nej, ingen fest denna helg, ingen melodifestival trots att jag är fullt uppdaterad via Facebook. Istället spenderar jag helgen med att vara sjuk, tycka vansinnigt synd om mig själv och svära över måstet att kliva upp med sitt barn på morgonkvisten. Visst, hon är en jäkla söt unge när hon ropar "Mamma komma", när hon smeker mig över kinden av sympati när jag är sjuk, när hon säger att hon älskar mig så slår hjärtat hårdare än på en nykär tonåring. Men, kan avkomman ta en freaking sovmorgon nån gång, förslagsvis på helgerna?!

Av misstag slog jag över till ettan idag och råkade till min förfäran se en vidrig varelse som döpt sig själv efter en gul (grön/brun ibland) frukt. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden, ungefär som när du råkar se en äcklig bild som du förtvivlat försöker glömma. Jag känner mig besudlad!

Min sambo liknar mig ibland med en lejonhona, mest på grund av snarlika gäspningar men även mitt hår en morgon när borsten inte lockat. Vad gäller mitt föräldraskap så anser jag mig vara relativt avslappnad, försöker i största möjliga mån skapa en självständig liten individ.

Igår vaknade dock det riktiga lejonet i mig. Ett annat barn hade försökt ta en munsbit av min lilla, sociala och känsliga dotter. En rätt rejäl tugga som format sig som ett blått och rött märke, runt och stort på den spröda armen. Det fullkomligt bubblade av ilska och spontan hämndlystnad inombords. Jag ville söka upp ungen, bita tillbaka och förklara att så kände Sally...

Några minuter senare insåg jag att det kanske inte var den mest genomtänkta lösningen, samt att jag insåg att den bitande ungen behöver stöd och hjälp. Eftersom det inte är första gången så återstår det att se vad förskolan har för plan.

Det var igår, dagen då lejonhonan vaknade!

... kan verka kort för oss. Mycket på grund av att den manliga parten saknar sin ring. Inte för att han brutit förlovningen utan för att ringen rymde till de stora snömassorna kring vår bil.

Så här såg det ut från början...

Ett stycke busunge ska snart lägga sig. Otroligt lycklig efter att ha fått umgås med grannens minihund i fem minuter idag. Själv är jag trött efter tidig morgon, lite yoga, en dag på stan och blomkålssoppa. Det blir fruktsallad och soffläge ikväll... Vad gör ni på lördagskvällen?