Barn var barn och inte uppstylade miniatyrvuxna

I helgen såg jag "Himlen är oskyldigt blå" och trots att inledningsscenen får en att kisande kika mellan särade fingrar så måste jag säga att det var en bra film, jag mådde bra av den. Men mest så slog det mig hur oerhört tråkigt det är att jag inte fick växa upp på 70-talet, att inte Sally får växa upp på 70-talet. Nu talar jag enbart efter vad jag tror och känner, eftersom jag inte har någon faktisk erfarenhet från den tiden. Men, jag ÖNSKAR att jag fått leva då...

Det verkar ha varit så genuint och äkta på den tiden. Innan vi hade alla konversationer på Facebook eller via sms, på den tiden man bokade in träffar och verkligen träffades, var social på ett annat sätt. På den tiden kvinnorna, och männen också för den delen, var naturliga utan rakning, silikon och pumpade läppar. Då vacker hade en helt annan betydelse och på porrfilmerna hade människor sex, folk brann för saker och kämpade för dem istället för att sitta framför datorn och bli medlem i en grupp på internet. Barn var barn och inte uppstylade miniatyrvuxna som ska se sexiga ut redan vid 3 års ålder, det fanns en framtidstro och det blev bättre och bättre.

Visst fanns det saker som inte var bra då också, men i det stora hela kan jag mest se fördelar och jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden...


Kommentarer
Postat av: anouk - En Rookiemammas vardag

Åh ja. Fint skrivet och förmodligen väldigt sant.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback