sascha

Nu ställer hon sig upp i raketfart... Går inte att ha nåt på bordet.

Ni vet att jag har börjat använda er, mina bloggvänner, som att ni vore mina alldeles egna, nära vänner? Så fort jag hamnar i en diskussion angående barn, roliga händelser eller vad det nu än må vara, så säger jag: "Ja, men det är som en tjej jag känner via bloggen.... " eller "Precis så hade min bloggkompis det....". Bara så att ni vet att ni betyder mycket!

Om någon hade sagt till mig för fyra månader sen att jag skulle vilja ha ett barn till så hade jag skrattat personen rakt i ansiktet, men på något finurligt sätt så glömmer människan alla jobbiga stunder och förra helgen när jag fick känna på en gravid mage så var det något i mig som berördes. Min gamla väns härliga, vackra mage var helt otrolig. Jag kände sonen röra på sig därinne och helt plötsligt minns jag bara positiva saker av graviditeten. När jag senare fick se deras förberedda garderob med nytvättade, ihopvikta små bebiskläder så högg det till i livmodern och den första bebistiden kändes som att det var himmelriket (vilket jag inte upplevde då). Otroligt hur den mänskliga hjärnan är funtad.

Har ni sett Liberos senaste reklam med små-små-pytte-nyfödda? Jag smälter och hjärtat slår dubbelslag!

Imorse väcktes jag 05:45, då var inte ett barn till lika lockande...

Jag har ett hett tips till er som sysslar med tortyr. All heder till utdragna tånaglar, hetvatten och avklippta fingrar. Men, mitt tips är att sätta personen i en bil på en mörk norrländsk vinterväg, bredvid sätter ni en gnällig bebis. Inga konstigheter, ren tortyr...

Skulle tro att det är tänder på gång hos unga fröken.

Sally i sin fina pyjamas, myser med moster som köpt den...

Min frånvaro beror på min nacksmärta och att jag lever på starka värktabletter som får min värld att snurra. Jonatan är hemma och tar hand om dottern då jag inte kan lyfta henne, och jag går omkring i ett rus och vilar mycket.

Så, vad hände med min nacke då? Efter att släkten samlats för att överraska ett födelsedagsbarn i fredags så satte jag mig fridfullt i en soffa, med ryggen åt festligheterna. Jag sitter där i godan ro och hör hur barnen busar runt och nör jag minst anar det så kommer det en 7-årig kusin flygandes. Och landar på mitt huvud så att min nacke hastigt trycks framåt och det krasar som torr pasta när den bryts. Först blir jag chockad men jag känner ingen direkt smärta. Dagen efter är jag stel och har ont men tänker att det snart ska gå över. Söndagen är värre och måndagen djävulsk, då jag vaknar av att det sticker i armarna och ner i ryggen. Tankarna går och jag misstänker att jag brutit nacken och kommer att dö. Tisdagen sväljer jag min stolthet och åker till en flummig läkare som ger mig starka tabletter och skickar mig vidare till röntgen. Efter att de konstaterat att det inte finns skelettskador, men att det är rejält svullet så åker jag hem och får rådet att vila och låta bli lyft. Vilket är svårt när man har en vild bebis här hemma, tur att pappan kan vara hemma. Jonatan är min idol och han tar hand om mig så bra. Tacksam är ordet! Nu försöker jag överleva och bli bättre genom vila och tabletter...

Skulle så gärna vilja skriva något gulligt inlägg om Alla Hjärtans dag och hur jag städar, planerar och ska överraska mannen. Men, det kommer inte att ske. Istället ska jag springa efter "Den galna bebisen" hela dagen och vaka så vi slipper fler blåmärken och skador. Jag har en liten känsla av 'Varför?' idag...

Varför...

har jag så ont i nacken att jag knappt kan röra mig?
orkar jag inte städa denna svinstia?
kan inte Sally sova längre än 30 minuter i sträck?
blir aldrig hemmet barnsäkert, hur mycket jag än går och säkrar?
är dagarna så långa?

Så, jag bjuder på en dålig dag i det Erikssonska livet!

Sally har fått till snitsen när det gäller att krypa. Och snabbt går det!!

Jag har den senaste tiden insett ett problem. Jag har verkligen noll avståndsbedömning, noll mängdbedömning och ja, överhuvudtaget noll bedömningsförmåga. Om någon undrar hur långt något är så snackar jag bort det eller gör en kvalificerad gissning som oftast visar sig diffa enormt mycket. Jag kan helt enkelt inte se det!
Om jag kör bil så törs jag aldrig köra ut från en utfart om det ens syns en bil, för jag kan inte tänka om jag hinner före eller inte, därför står jag kvar. Ibland tutar människor på mig och jag skäms, men vad fasen ska jag göra?! Självklart är detta inget stort problem, men störigt är det! Kanske är detta anledningen till att folk alltid tycker att jag överdriver?!

Dagsovningsproblemet är numera löst!

Jag tog ett täcke som jag vek dubbelt och la på golvet i hennes blivande rum, satte igång lite soft musik och la mig med henne där på golvet med en filt. Snart sov hon och jag dansade en ljudlös segerdans för mig själv. Jag är briljant!

Om ni ställer er frågande till mitt svaga bloggintresse numera så kan jag avslöja att jag spenderar större delen av min vakna tid med att jaga Rally-Sally. Hon speedar direkt mot olämpliga platser och ställer sig gärna upp mot allt som det inte går att ställa sig emot, släpper ibland taget och tror att hon kan gå. Alltid så tittar hon mot mig och skrattar helt lycklig, som att hon säger: "Ser du mamma, vad jag kan". Några sekunder senare är hon på väg i rasande fart mot marken och då tystnar skrattet i samma veva, hon tittar förvånande på mig innan hon drar underläppen uppåt, mot näsan och gråter besviket. Två sekunder senare har hon glömt det hela och är på väg mot nästa oövervinneliga mål, överlycklig och åter full av mod. Hon är tuff, inte snack om den saken!

Dessutom har jag träffat en studievägledare och planerat lite kvällsstudier på distans, varför inte satsa på en ljus framtid tänkte jag. Samt att jag undersöker hur fasen vi ska sova ner barnet på dagtid, då vår säng inte längre är aktuell och hennes egen säng på dagtid enbart inspirerar till lek. Hittills har vi lagt oss bredvid henne och hållit om henne i vår säng tills hon somnat, numera är det omöjligt då hon kryper över kuddar och siktar på att ta sig ur vår säng i raketfart. Vi har ingen vagn i lägenheten, då vi bor på tredje våningen utan hiss. Så, hur gör ni?

Allt detta jagande, planderande och tänkande tar tid och jag har helt enkelt prioriterat bort er, kära läsare. Hoppas att ni stannar kvar till mer spännande tider...

När vi lade ner spjälsängen för omvårdnad så upptäckte Sally det perfekta klätterhjälpmedlet... Sally ställer sig upp, sjukt glad och stolt över sig själv!

I min framtid så har både jag och Jonatan välbetalda och stimulerande jobb, så pass att jag kan jobba deltid och ändå göra karriär kombinerat med kvalitets-familjetid. Sally har ett eller ett par syskon och vår familj är lycklig tillsammans. Vi bor i ett hus relativt nära stan, men ändå på landet. Har pengar över efter räkningar så att vi kan göra resor då och då. Sen spenderar vi sommarhelgerna i vår sommarstuga, vinterhelgerna i fjällen och har massor av fritidsintressen. Vi är en aktiv familj, välmående och friska. Mycket tid spenderar vi även med mina systrar och min mamma, samt att Sally fått små kusiner.

Framtiden ser ljus ut, inte sant?!

Jag läser om hur det ska vara. Jag hör om hur det bör vara. Föräldrar som har vakna barn på natten men beskriver det som att de aaaldrig skulle bli irriterade på barnen, att de aldrig någonsin skulle bli arga och att de bara ääälskar barnet hela tiden och allt är så underbart.

Så kommer våra svåra nätter, när Sally vaknar skrattande och vill leka. När jag lägger ner henne fyratusen gånger och hon drar sig upp och stirrar på oss genom spjälsängen, när jag till slut blir så oerhört irriterad, arg och ibland gråter av vanmakt. När tröttheten blir för mycket och jag känner mig orkeslös och ledsen. När jag funderar på vad jag fan jag gett mig in på. Nätterna är inte min primetime, tålamodet som jag har på dagarna existerar inte nattetid.

Jag undrar om jag någonsin kommer bli som dessa superföräldrar som är så sanslöst lyckliga och tacksamma hela tiden. Om jag leende kommer att flyga upp till Sally, tacka för att jag får vara vaken 3 timmar mitt i natten och lyckligt kliva upp halv sju ändå. Nej, jag är ingen supermorsa och kommer aldrig bli. Stackars unge!

En dag sent igen - helgerna är verkligen inte min blogghöjdpunkt...

Det här tycker jag är skitsvårt. Jag har inga direkta favoritkillar, skådisar eller sångare som jag älskar. Jag tycker inte att de klassiska "pojkarna" är snygga, de vältränade och söta som många tycker är sexiga. De små lammkötten tilltalar mig inte alls och idoldeltagare som anses lyckade ger mig kväljningar.

Som jag skrev förut så har jag alltid haft en liten crush på Lars Winnerbäck, han är en mycket speciell kille som jag både beundrar och förundras över. Hans mystiska och blyga leende får mig att bli alldeles varm. Därför är han snygg!

Winnerbäck och det mirakulöst härliga leendet.

Vince Vaughn är en annan, för mig, speciell kille. Han är lång, stor och manlig. Manlighet gillar jag!

Vince med ännu ett härligt leende.

Sen har vi det senaste tillskottet, Jon Hamm.

Jon Hamm som Don Draper i 'Mad Men'

Och självklart, han som är snyggast. Min sambo!

Det finns så många jag saknar. Människor som befinner sig på andra sidan, min pappa, min morfar. Och människor som flyttat, vänner som inte längre är så nära som jag vill, vänner som glidit undan.

Men, den person som jag saknar ofta och som jag gärna velat ha här nu när jag är mamma, är min moster. Hon dog alldeles för ung, av cancer. Hon var en förebild, en glädjespridare och en av dessa speciella människor som det finns alltför få av i världen. Hon skulle ha behövts så mycket längre än den korta tid hon fick på jorden. Trots att det är nästan 13 år sedan hon gick bort så tänker jag på henne ofta. Jag vet att hon skulle ha älskat Sally och varit en självklar och trygg barnvakt.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta ämne, om henne. Men jag slutar här, innan jag går ner mig i sorg och gråter sönder mig själv...

Det är intressant nu när Jonatan ska bli föräldraledig, att människor reagerar på så underliga sätt. När han berättar att han ska börja sin föräldraledighet den 1 mars så frågar flera om han ska vara ledig HELA mars?! Eeeh, ja svarar han då samt tillägger att han nog blir hemma till september. Och människor blir helt fascinerade över hur länge det är. Att jag varit hemma i åtta månader är det ingen som reagerar över!

För övrigt så gillar jag hans upptåg...



Första bilden är från filmen Hangover, den andra från vår spegel här hemma...

Idag tog jag och Sally bilen och drog ut på landet, för att hälsa på en god vän och hennes barn. Det är så härligt att prata med någon som aldrig dömer, som säger vad hon tycker och som jag vet aldrig skulle vända mina ord emot mig när jag inte hör. Dessutom var det oerhört fint att se hennes snart 11 månader gamla son försöka lyfta upp Sally, så att hon också kunde prova att gå. Gick sådär, Sally är inte inne på att gå ännu.

Vad som slog mig på hemvägen var mina svordomar åt andra bilister. För några år sedan svor jag åt människor som körde sakta. Jag är ett perfekt exempel på vad som i USA kallas 'road rage', då jag blir så arg när jag kör bil. Hur som helst, jag klagade alltid på människor som var ute och "söndagsåkte", förstörde trafikrytmen med sitt saktmod och hatade människor som låg strax under hastighetsgränserna eller till och med strax över. För mig var 90-skyltarna lika med 119-skyltar. Men idag så kommer jag på mig själv att ligga under hastighetsgränserna, sucka högt åt människor som låg nära bakom mig och svära högt när de körde om mig, säga för mig själv "Jaha, du hade bråttom du". Vad hände liksom? Är det barnet som sitter bredvid mig som skapat detta eller är jag bara gammal?

Jag hade fyllt 18 år, min föredetta och jag bestämde oss för att åka på vår första utlandssemester tillsammans. Efter att ha jämfört priser, då vi var ute i sista sekund så såg Ibiza väldigt lockande ut. Vi visste inte så mycket om Ibiza, men tänkte 'hur fel kan det bli', det var ju värme och semester. När vi anlände så slog regnet som spön i backen och hela första dagen så blixtrade och dundrade åskan mellan bergen, gatorna fylldes med forsande vatten och vi fick lov att hålla oss inne på hotellrummet. Hotellet som var i det torftigaste laget, med askkoppar vid sängkanten.

Dagen efter vågade vi oss ut på den lilla orten och möttes av enorma mängder elaka engelsmän som skrek åt oss från sina mopeder och vart vi än vände oss så försökte människor sälja på oss knark. På kvällen försökte vi hitta något mysigt ställe, utan större resultat då det är nattklubbarnas stad. För att följa med trenden så provade vi en nattklubb, allt i trance/technostil, där vattnet kostade över hundra svenska kronor. Varför förstod jag inte då i min naivitet. Granne med oss bodde ett annat svenskt par, troligen syskon, som vi tyckte betedde sig underligt och som senare knackade på dörren när natten blivit morgon. De förklarade att Ibiza är knarkmecca och att vi var tvungen att testa Ecstasy, följa med dem ut och dansa som galningar till morgonkvisten. Då insåg jag plötsligt vad det var för ställe vi hamnat på, laglöst land där vattnet kostar mycket för att människor behöver dricka när de tar droger.

Stranden var obefintlig så vi fick ta mopeder ut ur stan för att lyckas hitta någonstans att bada utanför den vansinnigt ofräscha hotellpoolen. Efter en vecka på detta mystiska ställe, med mängder av helt sjuka människor och ett ostoppbart flöde av droger så var jag nöjd att återvända hem. Efter att ha gjort rastaflätor och av flätflickan blivit erbjuda "smoke", vad som alltså var marijuana. Ja, en kärlekssemester var det ju inte och jag tycker inte att jag kan rekommendera detta ställe, om inte du är ute efter att knarka, se världens största nattklubbar som rymmer flera tusen människor och möta världens konstigaste människor...

Det kommer inte att vara några som helst problem att jag börjar jobba, se bara så roligt de två andra i familjen har tillsammans...

Det har varit halvdant bloggande från min sida de senaste dagarna. Mycket tack vare att dottern varit förkyld och krävt en hel del uppmärksamhet, samt att hon är snabb som vinden och det inte går att släppa henne för mer än några sekunder innan hon försöker gnaga sig igenom sladdar, slita ur tv-spelet och äta upp blöjpåsen. När vi badar så tar hon tag i badbaljans kant och drar sig upp på knä, sen gör hon volter ibland när hon försöker sätta sig upp från krypställning. Dessutom har jag besökt den lokala revyn, vilket var oerhört roligt. Snacka om att investera pengar väl, något som jag borde göra oftare.

Apropå investerat pengar, så har jag anmält mig till högskoleprovet. Det blir då andra gången jag gör det, men jag misstänker att det inte kommer att gå lika bra denna gång då jag inte alls är inne i "tänket".

För det tredje så är det bestämt att jag börjar jobba den 1 mars, och Jonatan byter av mig som föräldraledig. Det känns riktigt bra även om jag fick en släng av panikångest när jag insåg att jag kommer träffa Sally bara någon timme per dag. Men nu är det Jonatans tur...

När jag var liten var jag en lite missnöjd, på grund av att jag blev tjej och inte kille. Det verkade så mycket mer spännande att vara kille och de gjorde så mycket roligare saker. Att hoppa hopprep var inte alls lika roligt som att spela bandy, att leka med dockor var inte alls lika roligt som att cykla nerför backar och sladda med snowracer. Detta drev mig till att själv klippa av mig håret, på framsidan då, eftersom jag inte såg baksidan och hockeyfrillan var ett faktum. Jag insåg inte då att det inte satt i håret och att jag inte var begränsad av mitt kön. Jag kunde ju göra allt detta och ÄNDÅ vara tjej. Idag känner jag mig inte heller särskilt tjejig/kvinnlig/feminin, även om jag upptäckt de kvinnliga attributens fördelar under åren som gått.

En dag sent igen, skyller på en förkyld dotter som inte vill roa sig själv alls...

Detta är svårt, då jag tappat en del av mitt musikintresse av någon outgrundlig anledning. Jag kan minnas när jag var ung och älskade New Kids on the block, när musiken skapade sådana känslor inombords. Samma skiva lyssnade jag på om och om igen, när jag drömde om att få träffa Jordan Knight som var min idol då. Det gick rysningar i min kropp av välbehag när han sjöng och jag tapetserade väggarna med posters från OKEJ. Men någonstans så slutade min stora fascination och jag återgick till att vara en som gillar "all möjlig musik".

Men, det finns en man som alltid berört mig och som jag alltid kommer tillbaka till när jag vill lyssna på något som förmedlar känslor. Och det är Lars Winnerbäck. Hans texter berör, hans röst smeker mitt inre och jag gillar att se honom. Jag minns min första konsert med mannen i fråga, vilket var i början på 2000-talet. Utomhus i Sundsvall satt vi, solen sken och människor var fulla och glada. Han levererade lite blygt sina alster och hjärtat slog så hårt, så hårt! Jag blev lite förälskad i honom och är det än idag, även om jag glömmer bort honom i längre perioder. Efter den konserten har jag sett honom flertalet gånger och varje gång jag tränger mig ut ur lokalen så är jag kär, betagen och helt lyrisk över hans person. Så, jag måste säga att Lars Winnerbäck är min favoritartist!

En dag sent, men ändå...

Jag minns ju alla mina förhållanden, vissa med glädje och andra är blandade känslor. Det jag tänkte berätta om här är det förhållandet som genererade min första kyss. Det var i fyran eller femman som en kille i klassen kom fram till mig och frågade om Björn fick chans på mig. Eftersom jag var i desperat behov av en pojkvän så svarade jag ja, trots att inte känslorna riktigt fanns där. Vi träffades mest på skolan, där vi knappt vågade prata med varandra. Tills en dag, då det var mellanstadiedisco på skolan och vi dansade med varandra. Snart så fann jag mig själv kyssas med killen som jag då var tillsammans med, kanske inte kär i direkt, och det var min första riktiga kyss. Inget extra kan jag känna, men det var dock en offentlig kyss. Några dagar senare så fick jag en lapp där det stod: "Jag vill göra slutt med dig. Jag vill vara kompis. /Björn" Kanske var inte jag heller någon naturlig kyssare...