Jag har saknat er!
Det är för övrigt mer än ett år sedan jag skrev här sist. Ett år som inneburit så mycket. Separation, flytt, påbörjan av studier, lycka, sorg, tårar, skratt, vänskap, gräl och framför allt en helt otrolig nystart av mitt liv. Jag vill inte påskina att jag lever ett bättre eller ett mer lyckligt liv än någon annan. Men, jag känner ett lugn, en tilltro och en lycka över vem jag är, vad jag gör och att jag valt att följa mitt hjärta. För mig är det viktigt, att jag inte försöker leva ett liv som någon annan valt åt mig. Jag lever det liv som jag själv valt, jag sover i den säng jag själv valt och äter den mat som jag själv handlat för mitt studielån.
Jag har saknat er!
En dramatisk tillställning med ambulans
Dock har jag råkat ut för en olycka (som sällan kommer ensam?!), där jag halkade och böjde mina fingrar på högerhanden ur led. En dramatisk tillställning med ambulans, akutvård, inlagd på sjukhuset i två dygn. Nu sitter jag med gips på högerhanden och äter penicillin, då det ena fingret sprack rätt otäckt. Idag är dagen D, de ska röntga igen och förhoppningsvis slipper jag gipset och kan leva lite mer normalt. Om ni håller båda era tummar, så håller jag den som funkar...
Här hemma går det jättebra, även om det så klart inte är optimalt att bo tillsammans när vi inte längre är ett par. Vi är sams och samarbetar bra, skrattar faktiskt en del också. Det är nästan som att det är bättre nu än det varit på minst ett år... Men, inte på rätt sätt, så mitt beslut står fast.
Tack för era fina kommentarer på inlägget om separationen. Speciellt tack till Tina! Det betydde mycket...
Håll tummarna
Idag anmälde jag mitt intresse för en lägenhet, inte många kvarter bort från mig. En tvåa som passar min budget och dessutom innebär sjöutsikt och stor balkong. Den är inte nyrenoverad, inte stor och inte vacker. Men den skulle vara bara min... Svar kommer under nästa vecka. Tills dess vill jag att ni håller tummarna för mig.
Jag ska ta det från början...
2 år sedan satt jag höggravid på BF-dagen och försökte locka ut ett barn som jag skulle få tillsammans med den man jag älskade.
Idag sitter jag som singel, efter att rätt nyligen ha brutit en förlovning och förstört något som förmodligen skulle blivit en helt okej framtid. 34 kilo lättare till själ och kropp. Lika osäker inför en ny roll och kanske lika rädd.
Jag ska ta det från början...
Jag fyllde 30 för drygt en månad sen och var sådär äckligt kaxig över min icke-existerande kris inför att min ålders första siffra byttes från en tvåa till en trea. Bara några dagar efter denna övergång så började en klump i min mage att växa, ni känner igen den som orosklumpen. Den malde och malde, mina nätter blev sömnlösa, mina promenader snabbare och min matlust mindre. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, det brände i mig av tankar som "är det här allt?" "blir det inte bättre än så här?" "ska det vara så här resten av mitt liv?" "VEM ÄR JAG OCH VAD VILL JAG?". För vissa förklarade jag att jag helt enkelt hade en ålderskris. Men snart växte tvivlen kring min kärleksrelation, tvivlen kring det ståndande bröllopet och framför allt tvivlen kring mina känslor.
Efter ett stort antal sömnlösa nätter, en hel del frånvaro från hemmet som en slags flykt, så insåg jag att mina känslor för min dåvarande, blivande man var starka, men inte på rätt sätt. Han är för alltid den snällaste, bästa, roligaste och mysigaste killen. Han är den absolut bästa pappa jag kan tänka mig till vårt barn och han kommer alltid att vara det. Men för min del saknas det något, jag kan bara inte fortsätta genom att ingå äktenskap, lura mig själv, honom och alla andra inblandade. Jag tog beslutet, att fortsätta livet ensam!
Det har inte varit lätt, men inte heller svårt när jag väl erkänt för mig själv hur läget ligger till och hur jag verkligen känner. Jag vill inte "nöja mig" med de känslor som fanns. Det är inte rätt mot honom, mot mig och allra minst mot Sally. Hon förtjänar lyckliga föräldrar!
Nu väntar en osäker framtid, jag söker lägenhet och en helt ny vardag. Ett helt nytt liv!
30-årsdagen kom och gick
Så kom den då, den omtalade 30årsdagen. Den passerade och jag överlevde utan större besvär. Jag började firandet redan tre dagar innan genom att jag överraskades av mina fina vänner från jobbet med middag, tillhörande drinkar och slutligen utgång. Jag hade så roligt att jag höll på att aldrig ta mig hem, kanske på grund av att min hemnyckel inte passade i grannhusets port!
Lördagen, dagen D, började med kaffe på säng av en överentusiastisk dotter och vackra blivande man. Fortsatte storstilat med besökare, pastasallad, tårta och umgänge över generationsgränserna.
Kvällen var oplanerad och jag kände mig en smula bortglömd, ledsen, ensam och småsur. Min sambo försökte intala mig att en middag på tu man hand ute på restaurang var en ypperlig idé. Dämpat tackade jag ja och brast ut i lyckorus när mina fantastiska vänner i smyg planerat en överraskningskväll! Helgen har varit HELT underbar och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Nu är det måndag och jag är helt slut och längtar redan tills jag fyller 40!
Korrektur kring min åldersnoja som ej existerade
Nu återstår att se hur jag ska planera dagen då siffrorna i min ålder börjar med en 3:a istället för en 2:a...
Världens sämsta vän
Jag är världens sämsta vän! På grund av min nya storsatsning på promenader, plankan och armhävningar så har jag aldrig tid till socialt umgänge. Jag har inte ens planerat en minut inför min kommande 30-årsdag om två veckor. Alltså har jag inte ångest inför att fylla 30, enbart för min oplanering... Mitt mål är att bli en bättre vän, så snart jag kommit in i mitt träningsliv.
By the way, jag är med i en utmaning. Att gå 40 mil tills Stråketfredagen. Hittills 6 mil avklarade, på 3 veckor. The Game is on!!
Omanligt vs Sexigt
Generellt sett ogillar jag att klassificera beteenden i manligt och kvinnligt, då jag som bekant är förtjust i tanken på jämställdhet och tror att alla kan allt bara de vill. Trots det så frossar jag ofta i begreppet "omanligt", inte utan lite skam i det hela.
Vad är då omanligt enligt mina mått? Jo, oförmåga till initiativ, små minihundar, gilla schlager och slutligen det mest omanliga: SPELA TV-SPEL!
Här vill jag för Guds skull inte säga att detta är kvinnligt utan bara påpeka omanligt som lika med osexigt! Jag har kommit att så smått avsky tv-spel och datorspel något så kopiöst.
Slutsats: Sluta med fjortonårigt beteende och vinn attraktion, passion och sex!
Känner kanske någon Tommy Körberg?
Bröllopsplanering går väldigt sakta framåt. Det är svårt att prioritera i det hela, ibland känns det överväldigande och jag tvivlar ofta på hur vi ska hinna klart. Det som slog mig nu är att vi behöver solister/sångare i kyrkan. Känner vi någon sådan? Har ni möjligen tips? Helst vill jag ha Tommy Körberg men ekonomin verkar inte tillåta dylikt. Känner kanske någon Tommy Körberg?
Så hinner jag inte med verkligheten och dess måsten
Snabbgenomgång
- Jag har snart gått ner 8 kilo, Jonatan drygt 12. Inbjudningskorten till bröllopet är skickade.
- Sally! 21 månader och klokare än mig ibland. Jag hänförs varje dag över hur mycket hon pratar och faktiskt KAN. Utan att jag ens är beredd på det kan hon räkna till tio, berättar saker som hänt under dagen och sjunger på de mest fascinerande låtar. Hon är riktigt rolig att umgås med. För det mesta, när inte hennes extrema bestämdhet resulterar i argument oss emellan.
- Jag ska börja plugga till hösten, har sökt tjänstledigt och lämnar både min arbetsplats och min roll som teamledare.
Det var de stora steg jag hann och hade lust att dela med mig av idag. Håll ut mina kära!
Sagan om ringen
Vad som göms i snö, kommer fram vid tö...
Skit-i-allt-mentalitet
Av någon underlig anledning fick jag en musik-flashback idag. Känslan av lite skam, trotsighet och skit-i-allt-mentalitet.
Då: Året var 1996 och mina tonår var i full blomning. På den billiga stereon med EXTRA BASS-knappen konstant intryckt, spelades Ultima Thule på högsta volym.
Nu: 2012 och jag går plaskande i vattenpölar, vägrar vika undan för cyklister och känner mig tonårig. I mina nördhörlurar spelas Skrillex på alldeles för hög volym utan tankar på hörselskador
Disauri rocks!
På grund av ett stort behov av barnpyjamas och ett presentkort tvingades jag idag sålla igenom HM:s utbud av barnkläder. Efter att ha valt bort opraktiska nattlinnen, obekväma tyger och hemska Hello Kitty så återstod denna... Snygg och skön! Sally är ruskigt nöjd över "disauri"...
Min favoritbild just nu!
