Ibland undrar jag om det är värt det?!
En vanlig natt och morgon:
Så fort Sally ens andas på sitt speciella sätt att hon önskar få nappen istoppad så flyger jag upp, utan att ens öppna ögonen, helt ljudlöst och smyger in den. Utan att någon annan i hushållet berörs, inte ens lilla fröken det gäller. Detta sker några gånger per natt och gör att hon oftast sover i ett sträck till 5-tiden då hon vaknar och vill ha lite ersättning. Även där är jag snabb som en iller, blandar vatten och pulver som den värsta kemisten och pluggar in nappflaskan i den hungriga bebisen i stort sett ljudlöst. Efter detta somnar hon om och vi sover båda tills klockan är närmare 8. Då vaknar jag av den glada och skrattande bebisen som jag hyssjar och tar med mig ut till vardagsrummet under närmast spionlika förhållanden. Jag glider tyst på golvet och stänger dörren så tyst att en normalhörande människa inte reagerar.
Så kommer Jonatans natt och morgon:
Han vaknar inte när hon tappat nappen, vilket gör att hon hinner bli rätt arg innan jag slagit honom så många gånger att han reagerar, likt en sengångare. När hungern börjar göra sig gällande hos den lilla damen så vaknar han inte heller utan jag måste nästintill misshandla karln innan han likt Leif GW makar sig upp under djupa suckar. Smällande och skramlande blandar han ersättning och ger henne. Då somnar jag om. Vaknar sedan när hon vaknar, glad som alltid. I en kvart sparkar, slår och hotar jag honom innan han tar henne till sängen och pratar högljutt med henne om hur fin hon är. Redan då är jag klarvaken och när han sen stampar upp, stojar och leker med henne. Helst efter att ha hämtat fyrtio saker i sovrummet innan och fått min klarvakna kropp att riktigt ställa in sig på att inte sova vidare.
Ibland undrar jag om det är värt det?!
haha hos oss är det tvärtom :P
Å herregud vad jag känner igen det där! Jag har dock gett upp och tar nätterna för det slutar alltid med att jag är klarvaken innan han ens öppnat ögonen! Däremot är jag väldigt duktig på att somna om så på morgonen kan jag låta han kliva upp med barnen och sen somna om gott efter att han suckat och stönat klart ;)
Mannen i detta hushåll vaknar inte hur mycket Ludwig än skriker. Ifrågasatte honom varför han inte kunde hjälpa mig på natten och då fick jag till svar "har han varit vaken?". Så jag har gett upp med att få sova på natten, vill inte behöva sova på soffan för att få sova en hel natt.
EXAKT!
Uscha ja vad ska man göra av de där karlarna? :( Iland känns det som om man nästan lika gärna. Ja.... tänker inte säga det så har jag inget sagt men huu vad det e svårt. Vill liksom bara ge upp hundra ggr om, men fan man har ju den lille.
Det där känner jag igen..
Jag slår,sparkar,höjer rösten för att försöka få något liv ur Stefan DÅ han ska kliva upp från morgonen och låta mamma mu få sova.Vi brukar köra varannan dag OM inte stefan jobbar dagen efter som är nästan alltid. Han snarkar dessutom så ungen vaknar och öppnar sina klar blåa ögon och snabb som blixten halv joggar jag till spjälsängen och ger Sebastian nappen.Karlar säger jag bara... dom tar liksom för givet att det är VI mammor som ska kliva upp varenda gång,någon gång vore det skönt att få en sovmorgon!
Kram!
Hahaha! Du är så jävla rolig Sara! Det är såå sant...precis sådär var det för oss också när barnen var små =) Det roliga är att när jag läser din text tycker jag att den är gullig, MEN jag vet att det inte är gulligt utan att man på riktigt nästan har ihjäl sin sambo. Vet inte hur många gånger jag har funderat på att helt enkelt kväva Micke med kudden...
puss!
Haha så är det även här. Fast! Nu har jag slutat vakna på natten för jag blir på riktigt pissigt humör om jag inte får sova och tar hand om bebis hela dagarna. Så nu tar gubben nätterna. Och har börjat få rutin på det där. Visst vaknar jag också men nu har jag lärt mig att somna om.
MANLIGT SYNDROM kallar jag det!!!
Hos oss handlar inte alls om att vi inte vill dela på allt, jag tror helt enkelt det är genetetiskt att vi vaknar lättare osv... Tuttarna sväller och sprutar mjölk av barnskrik om vi ammar så varför skulle inte kroppen automatiskt ställa sig in på mindre djupsömn för att finnas till om barnet vaknar..
Vet inte huuur många ggr jag fått min sovmorgon förstörd just pga av att Ketil sover som en halvt död människa... En natt när Isse var 5-6 mån så la jag honom med Ketil, och gick in till Jenna för att jag ville sova ordentligt. Isse skrek o grät i över 45 min och jag började misstänka att Ketil vid det laget var svettig och frustreard över en skrikig bebis... Jag frågade dagen efter om han var svår att somna om. Varpå han svarade: VADDÅ? Har han vaknat!?!?!
Då har alltså Isidor skrikit, 1 dm från Ketil i 45 (!!!) minuter innan han av utmattnig somnat. Och karlsloken har inte ens vaknat!
Så helt klart ett manssyndrom i mina ögon, och vårat fall är det helt ofriviligt!
Men klockrent - som vanligt!
Men åå va jobbigt Sara. Det där skulle få mig att bli tokig, och jag antar att det är just det man blir. Herregud va jävla arg jag skulle vara, livsfarligt!
Du gör det superbra, bästa du! <3
puss
Underbart att läsa! Av alla mina kompisar som har barn (förutom EN) så är det precis som du skriver och har varit sedan barnen varit bebisar. Kan vakna till innan Inez ens vaknat själv och precis efteråt så är hon vaken? Vad kallar man ett sånt sinne? ;)
Sluta aldrig blogga, jag älskar din blogg!