Sällan har jag läst om så hysteriska personer
Sällan har jag läst om så hysteriska personer som när de blivande mammorna fått en liten bristning som knappt är synlig. När de gått upp över 65 kilo så är det panik och de pratar om hur tunga och stora de är, för att inte tala om hur mycket det pratas om hur snabbt de går ner detta igen efter utförd förlossning. Själv har jag små bristningar över nästan hela magen, förvisso inte djupa eller stora, men de finns där och spelar absolut ingen roll. Min vikt har inte legat under 65 sedan jag gick i högstadiet och hur mycket jag nu gått upp bryr jag mig ärligt talat inte om, och har inte för avsikt att basunera ut för den delen. Graviditeten är för mig en tid att landa i en ny roll, som mamma och förbereda sig mentalt inför att ta ansvar för ett nytt litet liv. Att gå ner i vikt för att bli lättare och smidigare, det tar jag sen efter bebis och amning.
Är man så rädd för att förändras kroppsligt efter att ha skapat och burit ett annat liv så kanske man inte är mogen för det?!
jag förstår inte heller hetsen riktigt, jag har gått upp 27kg nu men hade ställt in mej på minst 30kg bara för att lixom, så de känns ändå helt okej! jag ligger fortfarande på min plus-sida så att säga;P har väldigt mycket självdistans till - och skojar mycket om - min vikt, även om de låter negativt så är det inte alltid så. vissa går upp mer, vissa mindre.. så äre bara! det är nog många som stirrar sej blind på dom där 12,5kg man "bör" gå upp. för en del känns det bara som att det är en tävling också.. den som går upp minst vinner. typ.
sen ser jag ut som en freakin tiger, haha mina skattkartor är överallt.. på magen har dom börjat krypa uppåt nu så tillåmed jag ser dom, förut höll dom sej under navelhöjd (=inte preggovänligt synfält), på höfterna - fram till baksida, har jag oxå grova breda skrikande röda streck (som på magen), dock på låren är dom inte lika lysande, men dom finns, både på ut och insida, värst är dom på insidan.. på brösten syns bara några enstaka och i armhålorna syns dom bara i vissa vinklar. mina "mammatatueringar" kommer jag nog aldrig skämmas över! man får se de som en påminnelse vad man åstakommit, att man byggt ett liv och fick några "ärr" på köpet.. men den magiska känslan att få bli mamma och dessutom slippa må dåligt över minsta lilla "ärr" eller litet kilo efter vägen, är värt allt!
sv;
kissandet is a bitch! jag måste oftast upp vare gång jag vaknar, och man är ju inte aaaaaalls lättväckt när man ska slåss om plats med både man och hund, och det är varmt, och allt gör ont eller är oskönt, krampor och krämpor hit och dit haha.. men ibland har jag tur och kan sova faktiskt uppåt 4-5 timmar i sträck utan att behöva kissa, dom nätterna är guld! såna här döden nätter som inatt gör en ju mer död en levande om dagarna ;P
mycket bra skrivet :) tänk om alla ändå kunde tänka så.
Bra för dig Sara! vad glad jag blir att du trivs med dig själv och att du har en sund syn på det som händer med kroppen när man är begåvad med ett litet mirakel:) Du är vacker och det strålar om dig så det förstår jag att du gör! :)
Jag bryr mig inte heller särskilt om mina bristningar, de är där och det är liksom inte mycket mer med det..
Dock tycker jag att du är lite hård i det du skriver, att man inte är mogen att bli mamma om man är rädd att förändras kroppsligt..
Jag ville inte gå upp massor i vikt nu när jag väntade Grim därför att jag visste hur dåligt jag mådde efter jag fått Vinga. Jag trivdes inte alls med min kropp, och det gör jag inte nu heller för den delen, och ville därför försöka hålla gravkilona nere så mycket det gick.
Jag trivs inte med min kropp nu heller, men det hade jag tänkt göra något åt också. Däremot så bryr jag mig inte i hur mycket någon annan går upp eller hur många bristningar de fått. Så länge den personen trivs med sig själv så är jag glad.
Jag tycker dock inte att bara för att jag inte ville gå upp en massa i vikt så betyder det att jag inte är mogen att bli mamma...
Det ska också sägas att mina guldklimpar givetvis är värda varenda litet gram, varenda lilla bristning och varendaste smärta iom foglossningen!!
Dem är ju såklart det absolut vackraste jag har! :)
Hoppas vi hinner ses något mer innan bebis trillar ut! Kanske kan dyka förbi någon kväll?
Kram!
Bristningar kan man ju inte göra nåt åt, antingen får man det eller så får man inte det.. Men däremot vikten kan man ju reglera någorlunda genom att inte äta för två. Jag är nojig över min viktuppgång för jag har sett så många gått upp massor och haft enorm problem med att gå ned det! Jag äter vanlig mat, ingen skräpmat, inget godis och dricker inte läsk mycket för att jag inte vill gå upp mer än nödvändigt men också för att det inte är bra för bebisen att bada i socker och sen är jag inte ett dugg sugen heller.Jag har ingen lust/råd att köpa en helt ny garderob efter förlossningen så vill ha min kropp o mina kläder tillbaka :)
Tack för kommentarer och respons, det är alltid trevligt :) Och Helen och Towis, jag anser INTE att ni är omogna eller har konstig syn på kroppen, vikt eller något annat. Det finns en helt annan typ av blivande mammor som nästan bantar och är heeelt hysteriska. Det är bara sunt att äta nyttigt och tänka på att inte gå upp för mycket i vikt, helt klart! För mig som konstant kämpat med vikten sedan tonåren så var det rätt skönt att bara vara ett tag, utan dieter och funderingar.
Som sagt, ingen av er tillhör kategorin jag menar, ni har båda vad jag anser vara mycket sunda inställningar. De tjejerna som hysteriskt bevakar varje centimeter av kroppen och gråter sig sömnlösa pga en bristning, det är det som jag har svårt att förstå. Och som jag skrev om det, om man är så rädd för en bristning så undrar jag hur man prioriterar.
Och Helen, jag ses gärna både innan och efter bebis. Nu hoppas jag förvisso att bebis kommer snart ;) Du är hjärtligt välkommen hit när helst du vill/kan.
Blir nervös över att du anser mig vara en av de här personerna.
Lite snabbt bara.
Jag har också haft problem med en normal kroppsuppfattning och jag måste säga att graviditeten gav även mig en välbehövlig paus. Det viktigaste blev för kanske första gången att MÅ BRA, ÄTA BRA och bara låta kroppen förändras i normal och sund takt.
Men jag ska erkänna, då mina bristningar på brösten kom så grät jag några tårar... Innan jag lugnat mig och insett att det verkligen inte var hela världen.
Nu med graviditeten i backspegeln så tycker jag det är skithäftigt att för 4 månader sedan vägde jag 18 kg mer än jag gör idag. Och jag har gått ner alltihopa utan att ens försöka. Kroppen har gjort ett häftigt jobb och jag har bara kunnat "hänga med".
Jag tycker bantning under graviditet/amning är helt sjukt och onaturligt. Och där kan jag hålla med om att man inte är särskilt mogen som person om man lägger fokus där. Däremot tycker jag funderingar över kroppsförändringen är helt normalt och förmodligen rätt vanligt.
Äh, vet inte om jag make sense at all. Men jag menar bara att jag tycker att det ska vara helt naturligt att prata om vikten för den är en del av graviditeten. Precis som man pratar om blodtryck och järnvärde. Men hysteri klarar vi oss bäst utan.
Sen en fråga; vill du ta en fika nån dag i början av nästa vecka, om du inte fått barn då?