Det blir aldrig som man tänkt sig...
Jag trodde att jag helt skulle förändras som person, att jag skulle bli den perfekta bullmamman som bara bakade, skötte hemmet, lagade mat och njöt av hemmalivet. Verkligheten har gjort mig så besviken på mig själv då bakandet inte riktigt kommit igång, städningen aldrig sker och jag trivs inte riktigt med att gå hemma. Jag drömmer om ett inspirerande jobb, att få komma ut i arbetslivet igen och ha arbetskamrater, göra någon slags karriär. Min övertro på mig själv, gjorde även att jag svor att aldrig någonsin använda nikotin igen när jag slutade för drygt ett år sedan. Under graviditeten och hennes första tid gick det hur bra som helst men nu brinner det i mig av nikotinsug och jag funderar skarpt på att packa ner ungen i vagnen, på på Konsum, köpa en dosa snus och trycka upp en prilla under läppen framför kassörskan.
I mina drömmar så bråkade aldrig jag och Jonatan, absolut aldrig inför Sally men i verkligheten blev det inte så. Att vi skulle gå runt och le mot varandra hela tiden, kyssas kärleksfullt och alltid skratta i samförstånd var inte realistiskt. De vardagsgräl som uppkommer är svåra att komma undan och familjelivet är inte alltid glimrande.
Idag förstår jag inte varför jag trodde att min personlighet skulle förändras och varför jag trodde att jag helt plötsligt skulle vilja sitta hemma dygnet runt och leka 8 timmar om dagen med min dotter. Idag kan jag önska att jag helt enkelt inte trott så mycket innan, utan tagit det som det kommit. Då hade jag kanske sluppit känna denna besvikelse gentemot mig själv. Kanske borde jag vara glad över att jag älskar min dotter outtröttligt och att jag gör mitt bästa hela tiden. Istället för att fokusera på att det inte blev som jag tänkt mig. För det är väl så, det blir aldrig som man tänkt sig...
Ja du, tyvärr har jag svårt att tro att någon har det som du önskade att det skulle bli...
Jag kan ibland tänka: Är det bara VI som har det så här. Som blir så sjukt less på varann. Är det bara jag som längtar tills barnen sover, eller som ibland säger att jag vill att dom ska leka själv" osv osv osv
Men det är så här det är :)
Underbart stundvis, skitjobbigt och aptråkigt ibland. Summa sumarum är det fantasitk att vara förälder men satan så jobbigt psykiskt vissa stunder.
sköt om dig!
Som vanligt; ett mycket bra inlägg! Du skriver sådant som jag tänker, men som jag inte får ner på "papper" :)
Håller med det Sandra också skriver i sin kommentar, att man ibland tänker att man kanske är en ond mamma/fru som inget hellre önskar att få vara ensam en hel helg och bara göra vad man vill...
Har tänkt mycket på det där med att vara på jakt efter det perfekta livet, tror nog inte att det finns och jag tycker synd om dem som tror att om de bara har det där jobbet, bilen, huset, pojkvännen, välkammade barnen så blir de lyckliga. Det är det lilla livet som räknas :)
Sänder en kram till dig, även om vi inte känner varandra! :)
Psst... har nog aldrig varit så glad någon gång när jag fick gå tillbaka till mina studier efter nästan ett och ett halvt år som föräldraledig, så den här gången ska här kortas ner ;)
Vi har pratat mycket om det här och du vet att jag är helt enig med dig i detta. Varför får man inte tycka om att jobba? Varför är det så många måsten på en själv som förälder, räcker det inte med omställning som det är att bli förälder? Måste alla tycka och tänka en massa om en samtidigt?! Jag tycker du är fantastisk på alla sätt och vis och jag längtar till den 15:e!
Puss
Hej igen!
Alltid så underbart att läsa dina rader. Du ska veta att vi gjorde annorlunda, jag har inte varit ledig och hemma och visst har det varit bra att min sambo fått det största ansvaret men gräset är aldrig grönare nu vill jag inge annat än å få vara hemma. Så nu efter 6 månader byter vi den 17/1 börjar jag min mammaledighet och jag ska försöka ta ditt råd att inte tro att allt blir rosaskimrande
Vilket underbart ärligt inlägg! TACK för din ärlighet:D Det är inte många som vågar prata så...
Jag kan iofs ärligt säga att jag älskar att gå hemma. Men det betyder inte att jag inte längtar efter att få komma hemifrån både ibland och ofta.
Och nikotinsuget... Där har jag faktiskt trillat dit. Både en och två ggt. Detta är inget jag tar upp i bloggen då jag VET hur mkt skit jag skulle få och det klarar inte mitt redan fruktansvärda dåliga samvete.
MEn man ÄR inte perfekt. Långt ifrån. INGEN är ju det. Vi kämpar på så gott vi kan och det räckder gott och väl för de små. Jag tror att kärleken räcker bra mkt längre ä vad vi tror just nu. Hon bryr sig inte om du bakar eller städar så länge du finns där för henne:)
Nu blev jag inspirerad av att själv vara ärlig... Får jag länka till detta inlägget?
Tror kanske det är ett släktdrag det där med att fantisera i förväg hur saker och ting ska bli.. eller är alla så mer eller mindre?!? Jag vet att jag är så iaf, vad det gäller allt!! och oftast blir man besviken just för att det INTE blev just precis så som man hade tänkt sig, det kanske inte blev sämre egentligen men när man har ställt in sig på ngt så vill man ha det så. Tänk dom ggr man har väldigt låga förväntningar på ngt då blir det oftast väldigt positivt!?
Så är livet man fokuserar på vad man inte har/är/gör, att man vill ha en nyare bil, större bröst och träna mer..
Vi borde alla fokusera på allt bra vi har/gör istället!!!
Lättare sagt än gjort med jag jobbar faktiskt på det och tycker att jag börjar bli ganska duktig!! <3
Du ÄR en underbar mamma och kommer att fortsätta vara det! <3 Du är bäst helt enkelt! När jag blir stor vill jag bli som dig ;)
Skitbra att du säger såna här saker, folk blir ju ofta lite deppiga när man inser att allting inte är som man tror.
Skriver ett reflekterande inlägg om ditt, hoppas det är ok. KRAM!
åh tack för ditt svar!
Jag hoppas att du förstod att inlägget inte va riktat mot dina brister, utan mina tankar som cirklade runt när jag läste!:)
Min mamma var väldigt ärlig mot mig när jag va liten kan man säga, så jag visste redan innan pga det. från jag var 11 så passade jag upp mina 3 mindre syskon, det hjälte nog också.kanske mina tre år som barnskötare på förskola.. Trots att jag kanske borde ge tipset till folk att BEBISAR SKRIKER ta det lugnt och andas iaf!
Klart att förhållandet inte är roligt jämt, låter så himla typ skrytigt när jag säger det om och om igen, men pga att jag VET att vi bråkar ibland och jag VET att vi alltid kommer fram till något bättre så blir det liksom en del av min perfekta mamma roll!
Jag tror helt enkelt att min perfekta mammaroll kanske inte är så perfekt som drömmen, och kanske därför blir det lättare att passa in?