Amning from my point of view

Innan jag fick barn var min bild av amning ganska klar. Jag skulle amma i minst sex månader, för det var det bästa för barnet. Att jag hade stora bröst var säkert bara en fördel, det var ju bara att lägga barnet till bröstet och så var det klart! Informationen om amning fastnade i min hjärna, för det ska ju vara:
1. Mysigt
2. Praktiskt
3. Självklart

När min älskade dotter tittade ut och hon först lades till mitt bröst så slog det mig att mitt bröst är tre gånger större än hennes huvud och att hon inte får någon luft när det svällande, gigantiska bröstet trycks upp i hennes ansikte. Personalen försäkrar mig om att det inte är någon fara och något smarthuvud säger åt mig att dra undan lite bröst från hennes näsa. Detta innebär att det snart blir enorma blödande sår på mina bröstvårtor, som så småningom varar och det gör så ont att jag redan på BB gråter som en galning när min lilla bebis ska få mat. Bryska kvinnor försöker hjälpa mig att få till "det rätta taget", de drar och sliter i bröstet och barnet för att vi ska få till det och ibland tycker jag att det kanske blivit bättre, tills nästa amning och allt är lika jobbigt igen. Jag får salvor som jag ska smöra de trasiga bröstvårtorna med och sen även ska tvätta bort innan nästa amning. Vilket innebär, smöra, tvätta, amma, smöra, tvätta, amma exakt hela tiden. Salvorna hjälper föga och jag gråter vid varje amning, blir arg och besviken på mig själv och världen som inte informerat mig om detta innan (eventuellt har någon sagt något som jag ignorerat). Dessutom blir jag arg och ledsen på min dotter, som jag älskar över allt annat och som inte gjort något fel. Efter två besök på amningsmottagningen och krissamtal med BVC så får jag amningsnappar (en plastbröstvårta som man använder utanpå sin egen), vilket fungerar rätt ok ett tag och mina bröstvårtor läker. De rekommenderar mig även att ligga och amma, därför att det är då och endast då som jag kan slappna av litegrann.

Då uppstår nästa problem, min dotter tar rätt grepp men släpper det igen lika snabbt och "smackar", sväljer mängder av luft, får ont i magen och skriker bara när jag ska amma. Jag försöker ta om greppet flera gånger, vilket i slutändan resulterar i att hon inte vill äta längre, antar att min stress förflyttas över på henne och återigen så har vi en konflikt trots att hon då inte ens är en månad gammal. Alltså låter jag henne suga i "fel" grepp bara för att hon ska få i sig mat, och detta resulterar i flera blåsor och så småningom sår. Jag ser inte mina bröstvårtor vilket gör att jag inte kan kontrollera greppet så bra och jag kan fortfarande inte riktigt få till det att sitta och amma.

Alltså, de påståenden som jag matats med innan är inte riktigt korrekta för vår del.
1. Mysigt - Nej, det kan jag inte påstå. Tårar från både mor och dotter och en första tid som är i stort sett förstörd. Någon enstaka minut kan det vara mysigt, när hon ser mig i ögonen och pausar i amningen. Men i övrigt, är det inte mycket mysfaktor.
2. Praktiskt - Nja, vet inte om det är så praktiskt att endast kunna ligga och amma. Ser inte så många sängar utställda på allmänna platser som är till för amning. Tror att människor skulle reagera om jag lägger mig på en bänk inne i stan för att amma. Att sedan försöka sitta och amma med dessa enorma juver som inte ryms i en amningströja är sedan inget jag önskar försöka mig på.
3. Självklart - Nej, det är inte det. Och speciellt inte när människor omkring mig börjar berätta om deras egna amningshelveten. Tack alla som delat med sig av sina berättelser! Tack för den fina ärligheten!

Detta har resulterat i att jag känt mig misslyckad, dålig, ensam bland annat. Som BVC-sköterskan sa: "Det rinner mer tårar än bröstmjölk". Jag har känt mig skamsen och inte vågat prata med människor, för alla säger att det är så "myyyysigt" och man SKA ju kunna amma om man är mamma.

Jag ammar fortfarande, ibland går det ganska bra och ibland önskar jag att jag gett upp tidigare och inte förstört första tiden med min dotter. Det har varit en himla massa kämpande under denna första månad. Ständigt har jag väntat på detta som BB-personalen sa: "Det kan ta några veckor, men sen fungerar det". Jag väntar fortfarande på den känslan...

Frågan är: Hur mycket ska man kämpa med amningen? Finns det fler som känner igen sig?

Detta var lite ärlighet, amning from my point of view

Kommentarer
Postat av: Helen

Sara du vet vad jag tycker om hela den här amningshysterin. Jag tänker inte säga åt dig vad du ska göra för det kan endast du bestämma. MEN jag tänker ändå be dig tänka på att den här stunden kommer inte åter, och att inte få njuta den är så sorgligt. Och om det finns medel som underlättar så kanske det kan vara värt att överväga detta. Så att ni äntligen kan njuta fullt ut av att vara en familj... Och närheten och det mmysiga är där då! Utan smärta och tårar eller magont...



Du vet vart jag finns, ring om det är något.

PUSS

2010-08-01 @ 14:29:02
Postat av: anouk - Gravid

åh. VIlket (h)ärligt inlägg. Som behövs. Jag har också funderat mkt kring det där med amning och stora bröst.. en väninna berättade precis som d att hon var rädd o kväva stackars bebis med sina pattar.



Kan inte vara lätt att behöva kämpa med detta den första tiden. Kanske bör man tillslut lyssna till sin egen kropp? jag vet inte.. jag kommer nog också känna som du om det blir problem. Tycker det är toppen att du iaf är ärlig mot dig själv (och oss!) och hoppas att det löser sig för er. Hur det än går<3

Postat av: eriika

jag känner absolut igen mej! lillan är 5 veckor imorgon och jag har inte ammat på över 2 veckor nu. jag gav upp helt enkelt, VI fick inte till det.. när man bara känner ångest och tårar och knappt vill vara nära sitt barn för oron över amning så tycker jag att det va lika bra att "ge upp". jag har som du rätt stora juver och jag hade exaaakt samma problem. kände mej vääääärdelööööööööös som inte kunde, hur många som helst klarar ju av det utan problem men varför ska de va så jääävla svårt för en själv att få till det? helt sjukt ändå, sure bröstmjölken lär va det bästa dom kan få, men jag väljer hellre ersättning och glädjs med/åt mitt barn istället för att vi båda ska må dåligt och bara gråta över det. ersättningen nuförtiden är NÄSTAN lika bra som bröstmjölk ändå. plus att pappan får va me lite mer.. man får lite avlastning och bäst av allt man vill inget annat än vara med barnet. i början stötte jag bort henne lite undermedvetet - för amningen, nu slåss vi nästan om vem som ska få bäbismys:)



2010-08-01 @ 14:50:29
URL: http://headtrips.blogg.se/
Postat av: Dessan

Jag började nästan inlägget med, lägg ner skiten! Men jag vill inte direkt uttrycka mig så.

Sen första dagen jag fick veta att jag var med barn så har jag sagt att jag INTE vill amma...detta har jag ingen direkt förklaring till det är bara en känsla jag haft. Nu på senare tid så har jag dock tänkt om lite, jag kommer nog försöka amma i början iaf, detta just för att det påstås att bröstmjölk ska vara bättre, plus att det helt enkelt är billigare och kanske lite lättsammare om det funkar vill säga. Man har ju alltid maten med sig liksom. MEN! Om det inte skulle funka ( mina patta är oxå enorma! ) Så kommer jag inte plåga mig själv med det! Och den idiot som har nåt att säga om det kan ta sig där bak och sköta sig själv! För då vet dom uppenbarligen inte vad dom pratar om! Jag har läst om ganska många som fått kämpa o kämpa så jag har inga direkta mystankar om amning. Dom kan jag få OM de kommer funka. Jag tycker INTE du ska fortsätta om du har det på detta viset! Skit i vad folk säger! Det viktiga är att du och Sally mår bra! Och jag har då inte hört nån som fått några biverkningar av att födas upp på ersättning, det där är nog överdrivet ( min åsikt). Det du berättar låter sjukt jobbigt och jag tänker inte utsätta mig eller våran bebis för det och det tycker jag inte nån ska behöva känna att dom måste! DÖD till denna amningshysteri säger jag bara! Hoppas det löser sig, men som nån annan hade skrivit det är bara du som kan bestämma vad du tycker är det bästa för er, men nu vet du vad jag tycker iaf! Kram!

2010-08-01 @ 17:21:51
URL: http://locknroll.blogg.se/
Postat av: Elenor

Gissa hur värdelös man kännde sig när man inte kunde amma två på samma gång!?

Jag mådde skit och min kropp mådde skit (havandeskapsförgiftning), hade ingen mjölk utan skulle då sätta sig i ett rum på spädbarnsavd. och försöka pumpa för att få i gång det hela.

Nä jag lade ner. Mina barn fick leva på ersättning. De har inte varit sjukare än deras kusin som helammades i sex mån (hon var förkyld titt som tätt fast hon ammades fast det erkännde hennes föräldrar aldrig).

Pumpa ur och ge henne ur flaska eller lägg ner allt och ge henne erstättning! Hon överlever ändå, bli knappast sjukare än någon annan unge och det kommer bli folk av henne med (mina är tre år nu och det blev nog folk av dom med).

Lycka till!

2010-08-01 @ 20:06:01
Postat av: towis

Jag har också gråtit på amningscentralen, haft blödande bröst, mjölkstockning, fått tagit smärtstillande då brösten rann till och aldrig gick ned. Det som räddade mig i allt detta var en elektrisk bröstpump, amningsnapp, amningskudde och en himla massa tålamod. Nu med en 4 veckors bebis tycker jag ändå amningen är ok, det jobbigaste nu är att han äter varannan timme och jag känner mig rätt låst hemma, (vägrar amma offentligt) och jag är mest bara en mjölkmaskin som läcker mjölk överallt. Såklart tjats det nu om att jag borde sluta med amningsnapp (aldrig). Jag ger ersättning ibland men vill amma mest för att jag märker att hans mage fungerar bäst av det och för att det är bra för bebisen och för min egen del då vikten fullkomligt rinner av (kalla mig fåfängd..)Men mysigt - nja inte mer än när man ger flaska, praktiskt - nja vill inte visa upp mina bröst för hela stan men billigt och alltid rätt temperatur är ju bra. Självklart - absolut inte!

2010-08-02 @ 08:07:05
URL: http://towis.blogspot.com
Postat av: Sandra

Usch känner verkligen igen mig i ditt uttalande, trodde det bara skulle vara att lägga barnet till bröstet och sen skulle han sköta det själv, oj så fel jag hade!

Han började med att släppa brösten KONSTANT, jag fick ta nytt grepp heeela tiden. Han skrek och åt om vartannat. En vecka gick det bra, nästa var det bara skrik och så gick det så. Till slut sa BVC sköterskan att han kanske blev sur för att mjölken inte kom tillräckligt snabbt så fick prova syntocinon näsdropppar som ska sätta igång utdrivningsreflexen, fick också rådet att använda amningsnapp. Då gick amningen myyyycket bättre. Men bara ett tag. Till saken hör också att Jamie har gått upp väldigt lite varje vecka, runt 100gr i veckan och ibland bara 175 gr på 2 veckor. Jag ammade minst en gång i timmen och hade bra med mjölk, så vet inte varför!! NU för 4 veckor sen började helvetet igen, han bara skrek och skrek efter varje amning och även under amningen, precis som om han inte blev mätt. Antog att det var en tillväxtfas och att mjölken kommer att öka inom en vecka, jag kämpade på så i 2 veckor innan jag insåg att han inte blev mätt på mjölken och behöver extra. Så jag tog det SVÅRA beslutet att börja delamma. Så nu enbart ammar jag på natten och på dagen ammar jag kanske var 3-4e timme däremellan får han ersättning. PÅ 1 vecka gick han upp 380gr ( och då hade jag bara gett ersättning i 2½ dag). Han är nu 4 månader gammal. Jag är väldigt glad att jag stod ut med problemen för trots allt detta så har jag tyckt (och tyckre fortfarande) att det är enormt mysigt att amma. Du får känna efter i dig själv hur du känner, hur viktigt det är för dig att amma. Kan du tänka dig att delamma? Nu såg jag inte hur gammal din tjej var, men det kan ta upp till 3månader att få till det. Det ÄR svårt att amma och jag önskar att man fick mer hjälp och framförallt information om detta innan. Lycka till med ditt beslut!

2010-08-02 @ 14:27:28
URL: http://newarrival.blogg.se/
Postat av: Annelie

Har hittat hit av en slump, men jag vill bara berätta att när jag skulle få mitt barn att amma gick det inte heller, såriga bröstvårtor och bara gråt från bådas sida. Hade även förlossningdepression så att sluta amma var en självklarhet då bebisen inte alls mår bra om inte mamman mår bra. Och ersättning ÄR lika bra som bröstmjölk, det har alla på bvc, mvc och psykologer talat om för mig, dessutom finns det forskning som visar det. Så om man inte kan/vill amma så mår bebisen lika bra ändå! Bröstmjölk hjälper bara mot sjukdomar medan barnet ammar, det ger verkligen inte något "livslångt skydd". Vill man amma och det går så är det ju bra = gratis. Men det är nog den enda fördel jag kan se. Hoppas det ordnar sig till det bästa för dig!

2010-08-02 @ 18:34:23
Postat av: Nina

För mig fungerade det inte alls! Nelson föddes sju på kvällen och just efter midnatt gav sköterskorna på BB honom ersättning första gången. De sa att han behövde mer då han var stor (4890g), men jag sa att om han aldrig får suga så kommer ingen mjölkproduktion igång. Men de viftade bort min oro. Dessutom gjorde det obeskrivligt ont. Hur mycket vi än kämpade den första veckan så gick det aldrig. Han blev aldrig mätt och det kom nästan lika mycket blod som bröstmjölk när jag ammade. Så vi la ner det hela efter en vecka. Då kändes det som den största befrielsen i världen, men nu har jag börjat sörja att jag inte kunnat amma. Det är ju "såå naturligt" och man känner sig så förbannat misslyckad om man inte känner så.



Kämpa på om du känner att det är värt det, men jag kan i ärlighetens namn säga att jag också fick lättare att "knyta an" till den lille då jag gav upp den smärtsamma amningen.

2010-08-03 @ 00:08:53
URL: http://regnbagsfamiljen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback