sascha

Det är intressant hur fort det går att vänja sig vid en ny situation. Jag som varit ensam i flera år och endast saknat närhet i allmänhet tidigare, har nu blivit en sucker för en viss mans närhet, min alldeles egna till och med. Fastän det bara gått timmar sedan jag fick njuta av honom och hans uppenbarelse så känns det tomt vid min sida. Att frånvaron av hans leende kan vara så grå och trist, att hans skratt inte hörs är en tystnad så total och hans läppar mot mina känns så nära men ändå så långt borta. När vi är tillsammans går tiden så fort, en timme är en minut som sveper förbi. Nu däremot går tiden i slowmotion och jag ska lägga mig i en säng som känns oändligt tom och ödslig. Ingen som drar mig tätt intill och får mig att önska att tiden ska stanna och ingen som håller mitt intellekt vid liv med de nattliga samtal som alltid uppstår. Det är tomt utan honom och jag förstår inte hur jag kan sakna, redan efter några timmar, men det gör jag...