sascha

Jag vaknade rätt pigg idag, kors i taket! En glimt av hopp började skönjas kring min morgontrötthet, jag log faktiskt när jag klev ur sängen. Ända tills jag insåg att imorgon ska jag kliva upp två timmar tidigare; 0525. Hoppet sjönk en aning och jag bävar lite smått att kliva upp denna tid, som jag hatat hela sommaren. Ja, imorgon ska jag jobba...

Så här ser kolerabakterier ut om ni undrar

Jag har fått ett nytt fritidsintresse, tillika passion. Det är den gamla goda leken: Pest-eller-Kolera. Av flera onda ting måste man, tvunget, välja en av dessa. Jag skrattade så att jag fick ont i magen idag då mina klasskamrater och jag kom på den ena grejen värre än den andra på vägen hem. Vanligtvis börjar det med rätt simpla saker och spårar ur i vedervärdigt snusk och äckliga samlagsdetaljer... Vad kan vara värre än att ligga med en död människa? Ja, det ni....

Om några minuter blir jag upphämtad med bil och sen bär det av mot Umeå. Ännu några dagar utanför Östersund, med vänner, fest och mys. Vi ses efter helgen!

Idag fick jag smaka på en liten del av den maffiavärld som jag kommit att förälska mig i. Jag stötte nämligen på en spansk bekant på stan, som hastigt attackerade mina kinder med pussar. Precis som det pussas i maffiakretsar och jag njöt ett tag av den annorlunda och smått närgångna kultur som är så olik den svenska. Kanske ska jag bemöta alla jag träffar med dessa kindpussar. Jag som just vant mig vid att krama människor...

Idag hände det! Telefonen som jag suttit hemma och dreglat över på internet, som kom ut i butikerna för någon vecka sedan, är min! Jag gick beslutsamt in i butiken och tecknade ett abonnemang, fick telefonen i min hand och är nu ännu mer förälskad. Mitt ansikte blossar, jag fnittrar tonårsaktigt och mitt leende verkar inte kunna försvinna. Efter inköp och uppstart av telefonen kunde jag inte släppa den utan gick med den i min hand hela eftermiddagen och visade stolt upp den för människor jag mötte på stan. Som om det var mitt barn. Jag vet, jag är störd och en materialist ut i fingerspetsarna.

Detta är min nya kärlek

För ett tag sedan glömde jag bort min portkod, som jag haft sedan i februari. Jag stod utanför min port ett bra tag och tryckte in de fyra siffror jag trodde att det var, arg och frustrerad tryckte jag koden om och om igen. Tills det slog mig, det var min gamla lägenhet som hade den koden. Provade med nästa som jag snart också förkastade då det är min väninnas portkod. Mållös och skamsen fick jag leta reda på nycklarna.
Nycklarna som jag även lyckats glömma vart jag lagt, ett flertal gånger. Mitt minne verkar svika mig på ett flertal punkter. Dock glömmer jag aldrig att äta, snusa eller se på långdragna TV-serier istället för att plugga. Jag vill nu snarast vända mitt minne så att jag glömmer de sistnämnda sakerna istället...

Denna period av vanvettig omotivation samt tristess, hur ska jag ta mig igenom den? Jag försöker mentalt peppa mig med orden: "Det ÄR roligt med vetenskapsteori", utan större framgång. Jag försöker återigen säga till mig själv hur bra det är att studera, ingen lycka där heller. Det jag skulle behöva är en hjärnomprogrammering!
Jag saknar mina systrar, saknar sommaren, saknar lön, saknar min gamla lägenhet där det inte var 16 grader varmt, saknar närhet och jag saknar de roande och fantastiska bloggar som lagts ner.

Jag vänder på det hela och inser att jag ska få göra saker som är roliga, riktigt roliga. Jag ska nästa helg åka till Umeå för att hälsa på en vän, två veckor efter är det Vemdalsforum och veckan efter ska jag se Lars Winnerbäck. Antar att jag får vara nöjd med det jag har istället! Nu blir det en tre timmars underbar lektion i Vetenskapsteori, åååh så roligt!

Ledsen för min långa frånvaro, men en veckas flykt från mitt liv, min stad och min blogg var vad jag behövde. Även fast jag gärna fortsatt att fly ett tag till. Erkännas ska att jag inte ville åka hem imorse.
Jag nöjer mig med en liten sammanfattning av en otrolig vecka tillsammans med min fantastiska syster.

Antal förvirrade promenader i storstaden utan koll: 2
Antal bussresor till fel destination på grund av fel buss: 1
Antal ragg i tunnelbanan: 1
Antal människor som frågat om jag kommer från ett annat land: 1
Antal snygga män att spana på: uppskattningsvis över 1000
Antal män som dansat nära mig på dansgolvet i syfte att få mig i säng: ca 15
Antal bussresor till fel destination på grund av alkohol och sömn: 1
Antal resor i limousine: 1
Antal tågresor med en 16årig slemhostande äcklig tjej: 1
Antal stunder då jag inser hur mycket jag älskar min familj: mängder

Ja, det var lite kort om min vecka, mer kommer nog senare. Nu är klockan återigen för mycket och jag borde sova för länge sedan.

Jag har dålig inspiration kring bloggen för tillfället. I morgon åker jag till huvudstaden, till min kära syster, och stannar där ett tag, sen borde min inspiration återkomma. Träffade min andra syster ikväll, som åkt över till grannlandet för att pröva lyckan där istället. Hon berätta om det aktuella läget, om vilka jobb hon sökt och vilka hon fått. Ett jobb som hon inte fick var ett jobb som elefant, godisutdelande sådan. Orsaken till detta var hennes kroppslängd. Med hennes längd så hade snabeln släpat i marken. Det var förmodligen den roligaste anledningen till varför någon inte fått ett jobb jag hört, någonsin!

Det är ingen mening att klaga om man inte försökt ta tag i sin situation. Det har jag gjort, jag bekämpade min höst-tristess med att beställa en veckas bortavaro från staden med dess befolkning. Sara ska för första gången på 11 år besöka huvudstaden! Jag ska bo hos min syster, leva som turist och se så mycket av en annan stad jag kan... Miljöombyte rocks!

Jag har drabbats, inte bara av mörka hösttankar, utan även av ett maffia-dille. Så om ni undrar varför bloggen blir dåligt uppdaterad, nu vet ni varför. Jag ser samtliga säsonger av Sopranos och är barnsligt förälskad i den lönnfeta, våldsamma mannen med de stora känslorna, seriens huvudroll: Tony Soprano. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte. En slags fascination av 'bad guys'? Maybe... Hur som helst är det för lite maffia i Östersund...

Nej, hösten är inte min tid. Trots allas klämkäcka kommentarer om de härliga färgerna och friskheten i luften, så låter jag inte mig förföras. Är jag den enda som märker av kylan, som gradvis blir mer och mer påtaglig? Är jag den enda som saknar sommarens löfte om ett lättare liv, ett mer aktivt liv i en varm värld av grönska? Är jag den enda som drabbats av en höstförkylning? Är jag den enda som tycker att dessa höstkvällar med 'mys', egentligen är ett vältrande i en stor ensamhet? 
Jag vaknar en måndag förmiddag med regnet smattrande, en kall lägenhet, snorig näsa, svag huvudvärk, mitt i ett dovt mörker... Nej, hösten är inte min tid!