sascha

Sally är en hopplös djurälskare, hon älskar alla djur. Dyker det upp en katt på TV, i en tidning så skriker hon "Katten!!" som att ingen någonsin förut har förstått hur fantastiska kattdjur är. Samma sak om det gäller hund, elefant, får, gris, björn eller vad som helst. Min personliga favorit är "Edefanten!". Så kom den dagen då Sally fick lära känna ett litet rådjur.

Det var en dag som vilken annan, förutom att vi faktiskt aktiverade oss och tog bilen till min farbror och hans fru. På en gammal dammig hylla siktar hon in sig på ett rådjur av porslin som då plockas ner åt en lyrisk unge. För att förenkla det hela så namnger min släkting rådjuret, namnet blir då Bambi. Sally sitter med Bambi och uppvisar stor glädje, upprepar namnet Bambi 400 gånger, innan det förskräckliga sker. Som bekant är rådjurets ben rätt tunna och en gammal porslinsfigur orkade inte riktigt med, dammet på dess kropp verkar ha försvagat hållbarheten. Ett ben går av! Som i chock tittar hon upp och skriker: "Sönde, Bambi, sönde". Tårarna tränger fram och Sally uppvisar en stor sorg och till synes dåligt samvete. Trots att vi visar att lim lagar Bambi så är hon fortsatt dämpad innan vi beger oss hemåt i bilen. Efter några timmar börjar hon småsnyfta i bilen, ser djupt olycklig ut och säger: "Hejdå, Bambi sönde" upprepade gånger. Det tar fler minuter innan hon tänker på annat, men under de närmaste dagarna så uppkommer denna sorg och ältande ett stort antal gånger.

Jag tror att det tog fem dygn innan det började avta. Hon är en ältare, det märks redan nu. För att jag själv inte ska glömma bort har jag skrivit ner detta, hur ett litet rådjur skapade ett trauma...