sascha

Vissa människor jag träffat under mitt liv har en rätt icke-ödmjuk inställning till andra människors mående och då speciellt psykiskt illamående. En del tror att det bara är en viss sorts människor som drabbas av depressioner, ångest, psykisk sjukdom och att det är människor som "känner efter för mycket". Detta kunde inte vara mer fel, för om vi tittar omkring oss så är det människor från alla möjliga bakgrunder, med alla möjliga sorters liv och problem, det är du och jag...

När jag gick sista året på gymnasiet så bodde jag tillsammans med min dåvarande pojkvän, vi hade ett rätt okomplicerat liv (idag känns det löjlig enkelt till och med). Trots detta okomplicerade liv och minimala problem så började jag känna mig nedstämd. Då jag ansågs av många vara en lättsam tjej, nära till skratt och lite sprallig så höll jag käften om det. Det mörka inombords fick vara ifred och gro, växa sig större till något som jag till slut inte kunde kontrollera. Jag började stanna hemma från skolan, sov i dygn och svarade inte i telefonen. Drog mig undan i ett skal, där endast två personer såg mig, min sambo och min mamma. Jag låg där ensam, tänkte inte så mycket, orkade ingenting och tänkte att om jag orkat hade jag fasen avslutat det hela. Då, tog min mamma och min sambo tag i det hela och skjutsade mig på psykakuten. Där fick jag träffa en läkare som tog mig på allvar och skrev ut mediciner, ja ni läste rätt, jag fick antidepressiva (det många felaktigt kallar lyckopiller). I någon vecka blev det sämre och jag grät tills det inte fanns tårar kvar, det kröp i min kropp av ångest och jag orkade ingenting. Tills en dag, då jag helt plötsligt hörde fågelsång och insåg att jag inte hört det genom mitt mörker tidigare. Jag fick en gnutta hopp och kombinerat med samtal hos en psykolog så klev jag så småningom ur min depression och jobbade mig ur allt det tunga. Efter några månader var dalarna inte lika djupa och jag kände glädje ibland, jag svor till mig själv att aldrig någonsin hamna där igen.

Tills, jag var 21 år gammal och hade glömt det svåra, bodde i Göteborg och inte ens märkte när jag sjönk igen. Succesivt började jag tappa glädjen, jag isolerade mig, sov på dagarna och var vaken på nätterna. Panikångesten hade även tagit ett grepp om mig, jag fick attacker på bussar, i köer, ja där andra människor fanns. En dag hittade min dåvarande sambo mig på toaletten, där jag suttit i flera timmar utan att riktigt veta vart jag var. Min dåvarande chef ringde för att höra hur jag mådde och efter att jag motvilligt erkänt en smula så ringde hon taxi, tvingade mig på psykakuten. Denna gång var jag motvillig till tabletter, men tänkte skit samma, tog dem och orkade inte protestera. Även denna gång fick jag hjälp genom samtal och medicin, vilket förmodligen räddade mitt liv. När jag en dag vågade åka buss några hållplatser så kände jag styrkan inom mig och en ödmjuk inställning till andra människors öden. Jag vet hur det känns att vara så djupt deprimerad, att inte orka något, att inte se någon glädje utan bara vilja försvinna och slippa tyngden i hjärtat. Jag svor aldrig mera att aldrig hamna där, jag kände dock en rädsla för att behöva sjunka igen och tappa fotfästet.

Vid 25 års ålder så började jag läsa till Behandlingspedagog, för att kunna hjälpa andra var min första tanke. I slutändan kan jag säga att jag hjälpte mig själv. För där kunde jag öppna mig totalt, få ut alla blockeringar som fått fäste i mitt inre, vädra min själ. Jag lärde mig att känna igen tankar, stoppa dem och vända på dem. Vissa kallar det KBT (kognitiv beteendeterapi), jag kallar det min räddning. Med dessa nya verktyg och en lättare själ, så har jag lärt mig respektera mig själv och idag känner jag mig helt annorlunda. Jag är inte rädd för att sjunka igen, de dalar jag har är ibland tunga men jag hittar vägen upp och jag trivs med mig själv på ett annat sätt.

Vad ville jag säga med det här? Jo, jag ville säga att alla kan drabbas av depressioner och det finns vägar ur det. Helt enkelt, det finns hopp! Jag vill förmedla en ödmjukhet mot andra människor, en förståelse och ett meddelande om att bakom alla molnen finns en sol. Jag hyser en stor tacksamhet för att jag gått igenom detta med ett starkare inre, att jag vet att mediciner och psykolog fick mig att överleva och ta mig dit jag är idag. För skulle jag inte gått igenom allt detta, så vore jag inte samma person.

Idag känner jag ofta lycka, men ibland sorg, känner mig nedstämd, arg, sprallig och helt galen. Som livet är, helt enkelt! Jag känner kärlek, till mig själv och andra. Jag känner tacksamhet! Men det finns ett ordspråk som följt mig hela vägen som jag vill att ni ska ta till er:

"Döm inte en människa förrän du gått en mil i hennes skor"