sascha

Idag dök Sallys farfar upp som en räddande ängel, i ekonomiskt bistra tider med en föräldrapeng som är närmast obefintlig, med en hel låda med kött. Allt från rådjurssadel till säkert 20 paket köttfärs. Jag mår sååå bra när frysen är smockad och möjligheterna känns oändliga. Jag tänkt i mitt stilla sinne att jag aldrig vill ha en annan present, kött är det enda jag önskar mig från och med nu. Förutom ett gott vin och en schwarzwaldtårta då och då (det svider i mig när jag erkänner att jag var tvungen att googla stavningen, på tårtan alltså).

Sally trivdes i farfars knä, hans lugn smittade liksom av sig på den aktiva lilla fröken. Det är så synd att han bor så långt borta, farfadern, då hon inte har en morfar och liksom skulle behöva den där förebilden i vardagen. Men, så mycket roligare det kommer vara för henne när hon växer upp och vi får åka till farfar, en aning mer exotiskt och betydelsefullt.

Det slog mig då att jag aldrig hade klarat av att vara så långt borta från min familj som Jonatan är, vara så långt borta från min mamma och syskonen. Jag som får abstinens efter ett par dagar när jag inte träffat dem och bara måste styra upp en familjemiddag. Minst en gång i veckan måste vi samlas och äta tillsammans. Kalla mig töntig, men så familjekär är jag och jag hoppas att vi fortsätter så här under Sallys uppväxt.

Ju mer vi är tillsammans....