sascha

Ett av de tidigaste minnen jag har är att min mamma sjunger med i någon dansbandslåt, min barndom är fylld av Wizex, Flamingokvintetten och Lasse Stefanz. Detta resulterade i en ungdomsrevolt då jag lyssnade på allt annat än dansband och aldrig kunde tänka mig att lyssna på något liknande. Sen när jag växte upp så märkte jag snart att jag blev glad, lycklig och nostalgisk av gamla låtar och texterna satt kvar i mitt huvud som tatueringar. Idag spelar jag dansband om jag är glad, vill bli glad eller om jag helt enkelt vill dansa runt och sjunga i lägenheten. Jag spelar dansband för Sally och sjunger med den allra vackraste röst jag kan frambringa. Jag andas dansband i vissa perioder, tro det eller ej. För mig är det värme, gemenskap, glädje och familjen....

Ikväll satt jag som många andra bänkade vid TV:n för att se Dansbandskampen. Tro mig, jag blev besviken. Inget dansant alls, vissa bidrag till och med pinsamma (Rigo, du kanske skulle stannat med Infinite Mass?). Tur är dock att Östersunds egna Patriks Combo gick vidare. Förhoppningar finns om en bättre show nästa lördag...

Så, det var lite bekännerlser från en fjantig dansbandsnörd!