sascha

Han smög in i lägenheten när jag intet ont anande stod i köket och drack vatten, och jag hade inte märkt honom om jag inte i ögonvrån sett en rörelse. Smygande vänder jag om och ser honom glida in i sovrummet, listig som en räv och med mord i ögonen. Antagligen planerar han att gömma sig och sedan ta kål på mig när jag somnat sött, utan att jag ens märker det. Panikslagen och ruskigt rädd ringer jag min syster för att kontrollera om hon möjligen är nära mitt hem och kan  komma och rädda mig. Skrattande förklarar hon att hon inte kan komma nu men berätta hur jag ska försvara mig på bästa sätt. Darrande, med hög puls och ett vapen i högsta hugg så försöker jag hitta honom, han som inkräktar i mitt hem och vill döda mig. Han finns ingenstans...

Så, plötsligt, kommer han in i vardagsrummet och jag kastar mig bakåt in i hallen för att han inte ska få syn på mig. Min syster är kvar i luren och stöttar mig med krigsråd och strategier. Jag ser honom spana ut genom fönstret, han låter arg, är enormt stor, muskulös och ondskan lyser om honom. Jag är livrädd men tar mod till mig att smyga upp bakifrån och efter en stunds tvekande så svingar jag mitt vapen och träffar honom. Trots att han faller till golvet så slår jag med vapnet flera gånger mot honom, skräckslagen över att han ska vakna till liv och hämnas. Efter att jag iakttagit honom en stund kan jag pusta ut, då han inte längre rör sig. Min syster föreslår att jag ska göra mig av med honom och med stort mod lägger jag bort mitt vapen, dagstidningen, och hämtar hushållspapper för att föra honom från golvet till toalettstolen där jag spolar ner honom. Ser honom försvinna med vattnet men spolar en extra gång för säkerhets skull och tackar min kära syster som stöttat mig i min ensamhet, utsatthet och skräck.

Har jag nämnt att jag är sanslöst rädd för getingar?!

Fruktansvärda djur