Livet förändrades helt den dagen, då vår dotter kom till världen.
Under den här tiden när jag har plågats och spytt har Jonatan hunnit äta bland annat matlåda, banan och druckit Brämhults. Jag försöker få i mig äckliga drycker som erbjuds från BB bara för att orka med. Livet går sin gilla gång och jag ligger ner och andas min älskade lustgas när värkarna kommer, som numera är ett tryck och inte en outhärdlig smärta. Barnmorskan och sjuksköterskorna låter oss vara ifred då det anses vara ett tag kvar... Då, jag plötsligt känner hur hela min kropp säger åt mig att något händer. Det känns rent ut sagt som att jag kommer att bajsa på mig, klockan är halv två och jag försöker att hålla emot vad jag tror är avföring. Jag frustar och säger till Jonatan: "Något är fel, det händer något". Han försöker lugna mig men jag skriker åt honom: "Ring på klockan, ring på klockan".
Sjuksköterskan som kommer in ser direkt vad som sker och skriker åt några andra att här är det barnafödande på gång. Hon försöker få tag i barnmorskan som tydligen gått på fika eller något i tron att jag har långt kvar. De tillfälliga hjälparna som kommer in kontrollerar mitt underliv och där är huvudet längst ner och på väg ut. Nu ska det krystas minsann! Snart kommer barnmorskan och fäster en skalpelektrod på bebisens huvud för att mäta dess puls och säger åt mig att lyssna på henne när jag ska krysta eller inte. Dessutom tar de lustgasen av mig, till min stora sorg. Jag ligger på rygg med benen i vädret, en vitklädd kvinna vid varje ben och Jonatan håller mitt huvud och säger åt mig att andas, vilket jag glömmer i mitt enorma jobb. Till slut säger barnmorskan att jag känner av krystvärkarna så bra att jag själv får bestämma när jag ska krysta eller inte. Jag krystar!!!
Snart hör jag barnmorskan diskutera med de andra kvinnorna att bebisens puls har sjunkit, vilket gör mig lite orolig i min dimma. Lösningen är att jag får lägga mig på sidan, med ena benet i en ställning. Intressant hur mycket tankar och idéer jag hade innan om vilka ställningar som jag skulle föda i och det sket jag fullständigt i när det väl gällde. Pulsen ser bra ut på bebisen och jag klämmer nästan sönder Jonatans hand när jag krystar och känner att huvudet närmar sig öppningen. Jag lägger allt jag har i att trycka ut den bebis som är så efterlängtad. Jag känner huvudet komma ut och snart följer kroppen med. Jonatan säger lyckligt och tårögt: "Förlåt, jag kollade vad det var. Det är en tjej!"
Plötsligt försvann all smärta, alla ljud tystnade och jag såg ner på henne. Vår dotter! Hon suger på tummen direkt och skriker sen lite innan hon läggs upp på mitt bröst. Det vackraste jag sett i hela mitt liv, det är helt overkligt... Obeskrivbart! Våra ögon möts och jag ser på Jonatan och jag gråter av glädje, precis som han. Hon ligger bara där och tittar på mig, jag tittar tillbaka och vill stanna tiden. Vi blir hjälpta så att hon hittar mitt bröst och det känns så stort att hon ska få sin näring av mig! Tanken på att allt inte är ok med henne finns inte, hon är perfekt i mina ögon.
Att vi sedan får bekräftat att hon är perfekt med antal tår, fingrar och allt annat som ska stämma, är ändå skönt. Vi får in fika och njuter av att vara en familj innan vi får komma på BB och lära känna varandra ännu mera. Än idag så lär vi känna varandra och ligger fortfarande och ser varandra djupt i ögonen flera timmar om dagen. Livet förändrades helt den dagen, då vår dotter kom till världen.
Guud så fint! Vilken underbar berättelse:D Och du skriver jättebra!:)
Åh nu längtar jag.
nu fäller man tårar här på jobbet!
Puss & Kram
Jag ryser i hela kroppen!!!
Fantastiskt skrivet Sara.
Tårar även här. Perfekt är hon helt klart, går inte sluta titta på henne. Är så glad att allt gick så bra för er och att hon äntligen är här.
Kramar
Åh herregud. Jag gråter här hemma ja. Så vackert!
Hmm ovan var alltså Lelle
Å underbart! Härliga bästa Sara! Kan du inte föda ett barn till så jag får läsa mera ;)
Dags att fälla en tår.. ;)
kram till er!
Åhhhhhh jag blir så rörd.. tänk jag saknar henne redan fast jag fick träffa henne igår. Hoppas jag får lägenheten på frösön så att jag kan hälsa på ofta :P hihi grattis på namnsdagen också... love you <3
Sara, jag gillar inte att gråta..
Vackert!
SNYFT
Så fantastisk bra skrivet, fällde en tår och tãnkte tillbaka på När love foddes, minnet av lyckan vi kände då känns fortfarande i varenda cell fast han blev 1 år i dag.
UNDERBART... :=) Helt otroligt vad de kändes i hjärtat syster :=) Love you