sascha

Klockan är alltså halv elva på kvällen den 29 juni, jag och blivande fadern kollar på 'The curious case of Benjamin Button', jag med en enorm binda på grund av att vattnet gått och fortfarande går, båda med massor av tankar. Då känner jag hur hela mitt mellangärde vrids ihop i något som kan likna en mensvärk med aningen större proportioner. Precis som de säger, så visste jag att detta var en värk. Även om jag hatat orden: "Du VET när du får en värk". Den var uthärdlig och någon fortsättning verkade inte komma. Inte förrän en timme senare, då jag återigen fick känna att jag snart skulle föda barn. Sedan fortsatte värkarna komma en i timmen, och jag slumrade bort emellan tills klockan blev halv fyra och de kom tätare. Jonatan hjälper mig på med TENS-plattorna (smärtlindring med el, som maskinen på TV-shop som ska ge sig en smal mage) och jag försöker få in i hjärnan hur jag ska använda den. Jag står framåtböjd över spjälsängen och gungar höfterna, flåsar som en idiot och klarar av värkarna rätt bra tycker jag. Samtidigt försöker jag mig på att kontrollera hur ofta de kommer, fattar inget där heller men som tur är finns Google så jag hittar en sida som klockar värkarna åt mig. Vid kl 06:00 kommer de var 5-6 minut och jag ber Jonatan ringa och höra om vi kan komma in tidigare, vilket går bra. Vi är uppspelta och stressade, springer runt i lägenheten och försöker få med alla miljoner väskor ännu en gång. Nu är det på riktigt!!

Kommer in på förlossningen strax efter 07:00, vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på, och möter en underbar barnmorska. Överlycklig blir jag, över att det inte är gamla fröken sval som mötte oss natten innan. Jag kopplas återigen upp mot en CTG-kurva medan Jonatan flänger runt och ordnar med parkeringstillstånd och hämtar väskorna. Även om mina värkar är kraftiga och tar andan ur mig så visar knappt maskinen någonting, jag får en känsla av att barnmorskorna inte riktigt tror på mig att jag har ont. En läkare kommer och förklarar att detta kanske kommer ta lång tid, kanske kommer bebisen inte ens idag. Trots detta så skrivs vi in och får en rum vid kl 09:00 och jag får värkförstärkande dropp och antibiotika eftersom vattnet gått ett och ett halvt dygn innan. Jag ber lite snällt om någon mer smärtlindring innan hon kontrollerar min underlivsstatus. Det visar sig då att jag är öppen 4 centimeter (av 10 som det ska vara) och snart får jag beröm för att jag klarat av så mycket av värkarbetet hemma. Jag ville säga: "Jag sa ju det", men log och höll käften istället.

I undersökningsrummet med CTG-kurvan

Jag erbjuds nu lustgas som jag tacksamt tar emot. Det känns konstigt att andas in i en mask och jag tycker inte alls att det hjälper, innan jag känner ruset som kommer. Tack Gud för den fina lustgasen!! Jag upplever allt som ett rus och tycker att min röst låter som en mansröst, säger konstiga saker till Jonatan om att jag vill springa ut i regnet och bli blöt, kall och full. Kärleksfull kunde jag också vara: "Jonatan, jag älskar dig som bara den, men rör mig FAN inte". Detta citat kom troligen efter att han försöker massera mig i ryggslutet som barnmorskan gjorde, inte lyckat kan jag meddela.

Det gör ju faktiskt ont att föda barn

En massa tankar om förlossningsmusik slutade med att vi lyssnade på Radio Jämtland och det var riktigt roligt, det är min nya favoritkanal helt klart. Jonatan fick i mig lite hallondryck från Brämhults, just innan jag kräks som en förgiftad människa. Sorry Brämhults, jag kommer aldrig mer dricka era drycker... Narkosläkaren kommer in och ska lägga ryggbedövningen och klockan börjar närma sig 11:00... Snart skulle vi få träffa vår bebis!