sascha

Vissa dagar är det framgång och vissa bakslag. Gårdagen var ett bakslag för mitt nya tränings-jag. Jag bestämde mig nämligen för att gå på Step, vilket snart visade sig vara ett stort misstag. Mina fantastiska vänninor följde motvilligt med mig, just för att jag ville prova, igen... Trots att jag provat förut, hatat det och hatat mig själv, så ville jag ge mig på det än en gång. Såg snabbt när jag kom in i träningssalen att det var till största delen unga, slanka och kompakta tjejer som var där. Ställde mig ostrategiskt i mitten, med resultatet att jag såg mig själv i spegeln bakom den käcka gruppledaren. Början var rätt simpel och jag hängde med, trots att jag konsekvent vägrade att använda armarna.

Snart tappar jag fokus, mitt bland ledarens höga frågor i form av skrik: Mår ni braaa? Några skrek ja, medan jag irriterat fixerade blicken vid mina fötter. I samma veva började stegkombinationerna bli för avancerade för mig och jag ser att även mina vänner upplever samma svårigheter. Jag blir mer och mer arg, spegelbilden visar en osexig, guppande version av mig själv. Där inte bara brösten guppar utan hela min framsida. Jag slår vad om att till och med mina kinder studsade upp och ner, om jag hade haft spegeln närmare... I min högra ögonvrå ser jag min ena vän ramla och ligga ner över brädan och jag har svårt att hålla mig för skratt. I samma veva uppmanas vi alla skrika och tjoa i samband med fjantiga steg och hopp. Mitt tålamod är slut, jag är förbannad, vill gå hem och framför allt vill jag kasta hela brädan i huvudet på denna kvinna som skriker där framme.

Det var en befrielse när detta helvetes-studsande var slut och jag gick lagom irriterat därifrån och svor än en gång att aldrig bevista ett liknande pass igen. Än en gång har jag upprepat ett misstag!