sascha

Det finns ett fenomen i internetvärlden som jag helt har bortsett från, utan tanke på att jag någonsin skulle ha någon nytta av det. Fenomenet: Skype. Detta program som inte ens funnits på min ladda hem-lista som nu blivit som en ny upptäckt för mig. Min syster tipsade mig igår om att ladda hem det för att prata med henne, hon som finns på andra sidan jordklotet. Sagt och gjort, hemladdningen skedde och programmet glömdes bort.

Tills idag då det började ljuda toner ur min dator och jag fick ett samtal. Från syster i Malaysia. Jag blev så till mig att jag inte hittade svara-knappen och fipplade bort samtalet. Då ringde hon igen och jag lyckades svara. Jag hörde hennes fina röst strömma ut ur datorns högtalare i form av ett försiktigt: hallå... Då insåg jag att jag inte har en aning om vart min mikrofon sitter så jag slänger mig fram över tangenterna och pratar i 140, tills jag inser att ljudet är fördröjt och att det krävs lite teknik kring det hela... Jag började skratta nervöst och på gränsen till hysteriskt innan tårarna rann. Hennes röst var så ljus, så vacker och så svensk. Hon frågade om läget här hemma och jag försökte svara så gott jag kunde, genom lyckotårarna och entusiasmen. Det var i alla fall underbart. Tack, Skype!