sascha

Kvällen har spenderats med en av världens vackraste pojkar, 3,5 år gammal och redan så charmig att det gör ont i magen. Eftersom min bedårande väninna har arbetat och dragit sitt strå till stacken så dök jag in som en slags barnvakt/kramkvinna en kväll. Jag har tittat på Pippi, animerade fiskar och drogliberalisten Dumbo. Legat i soffan med denna härliga kille på min mage, kramats och ätit flingor. Han lyckades även övertala mig om att krypa in i en leksakstunnel, en sådan med tyg runt ståltråd. Jag försökte innan att förklara att min kroppshydda och tunneln inte riktigt stämmer överens, men skam den som ger sig. Sakta ålade jag mig in i tunneln innan jag insåg att jag var fast. Han skrattade gott åt mina försök att ta mig ut innan han hjälpte mig....

Sen var det dags för sängen, efter mycket övertalande, smicker och lirkande. Dock misslyckades uppdraget att få honom att sova. Så fort han började blinka tungt med ögonen så flög han upp och skulle kika efter mamma i fönstret. Tror att det var någon outgrundlig rädsla för att hon inte skulle komma hem. Jag förklarade för honom att mamma skulle komma hem fortare om han låg i sängen och vilade. Då såg han storögt på mig och utbrast: "Neeej, hon får inte komma för fort, då kommer polisen och tar henne i öronen". Ja, se barn... Så härliga och så älskvärda. Jag älskar denna lilla bandit!

Imorgon är det sista kvällen med syrran innan hon lämnar länet, landet och världsdelen. Jag tycker självklart att det känns tungt, men hon kommer tillbaka och hon är inte döende som många i vår närhet verkar tro. Stackars kvinna så måste ta emot telefonsamtal med gråtande släktingar och dylikt. Jag tänker banne mig vara glad för hennes skull, för jag är ändå lite avundsjuk.