sascha

Mitt liv är en virrvarr av tankar, oro och ständig ängslan. Det gör ont att vara ensam men det gör mer ont att inse att det är få personer som står vid din sida när det verkligen gäller. Intressant eller skrämmande att se hur en del personer prioriterar. Är man verkligen helt ensam när det gäller? Till dem som dömer innan de ens sett eller hört sanningen, må den felfria kasta första stenen....

Det har skett en del saker, incidenter som jag dragits in i och händelser som förvrängts. En skugga har kastats över mig och min person, rykten florerar och jag har uppenbarligen gjort värre saker än vad någon kan tänka sig. Att sätta sig upp mot de allsmäktiga ordningsvakterna i denna förbannade stad är uppenbarligen den värsta synd som man kan begå. Att jag dessutom vågar polisanmäla mina blåmärken och spåren efter våld som åsamkats mig verkar många inte förstå. Att jag dessutom är anmäld för våld mot tjänsteman är en så fruktansvärd plåga för mig, kan inte förstå varför jag skulle hamna i denna svåra situation. Jag är ensam mot de anklagande gudarna i denna stad... Allt känns som ett hemskt skämt som jag aldrig skulle ha trott på om någon berättade det för mig innan helgen.

Trodde att jag visste vilka som fanns där för mig i alla lägen, men sanningen är värre än så. Att jag blivit portad är inget problem för mig, men för vissa är alkohol och krogliv allt. Fina prioriteringar det finns.
Jag är bara oerhört ledsen och besviken!